När konflikterna i vår omvärld blir allt fler kan vi se till de regioner som har haft en fredlig utveckling. Lärdomen är att mer resurser bör läggas på fredsbyggande initiativ. Det menar Joakim Kreutz, fred- och konfliktforskare vid Utrikespolitiska institutet och Uppsala Universitet.
Vår omvärld har under de senaste åren blivit en alltmer instabil och hotfull. Eller, för att vara mer exakt, delar av världen har under de senaste åren upplevt allt mer instabilitet och ökade hot. Mellanöstern verkar vara på väg mot ett regionalt storkrig av ett slag vi inte har sett sedan Centralafrika runt millennieskiftet, och vi har i Ukraina fått uppleva ett krig i vårt absoluta närområde för första gången sedan Kosovokriget slutade för mer än ett årtionde sedan.
Den här utvecklingen ska inte bagatelliseras, då forskning har visat att det finns en risk att krig sprider sig över gränser eller uppmuntrar missnöjda grupper i regionen att välja väpnad kamp istället för att lita till protester och den politiska arenan. Men om man ska formulera en politik för att minska hoten och instabiliteten, så kan man inte bara titta på exempel där en situation har förvärrats, utan också dra nytta av kunskaperna från situationer när konflikter har minskat. Det finns ju – faktiskt – också en stor mängd tillfällen där regionala storkrig har avslutats och där missnöje har hanterats utan våldsamheter. Vilka regioner rör det sig om? Och vilka generella lärdomar kan man dra från regioner där fred har spridit sig?
Fredlig utveckling i Ostasien, Latinamerika och södra Afrika
Den mest dramatiska förändringen i världen under de senaste 50 åren kommer förmodligen från Ostasien. Under det kalla kriget så upplevde den här regionen de största och dödligaste krigen i världen, inklusive Koreakriget och det regionala storkriget i Indokina. Förutom striderna så använde både stater som var direkt inblandade i dessa krig (som Kambodja och Kina) och de som mer fokuserade på lokala uppror (som Indonesien och Filippinerna) storskaligt våld mot sin civilbefolkning för att befästa sin makt.
Då situationen långsamt började förbättras i Ostasien under 1980-talet så blev det uppenbart att liknande regionala oroshärdar av väpnad konflikt och folkmord pågick i andra delar av världen, framförallt i Latinamerika och i södra Afrika. Under 1990-talet så såg vi konflikter i Europa efter murens fall, samt i centrala och västra Afrika. Men, den viktiga poängen av den här uppräkningen är inte att visa att väpnade konflikter uppstår i olika delar av världen utan att det finns möjligheter att vända den utvecklingen. Många av de regioner som jag nämnt har fortfarande stora problem, men krig och folkmord har om inte stoppats så åtminstone begränsats.
Den fredliga utvecklingen i Ostasien gjorde att regionen gick från att ha 80% av alla dödsoffer från krig i världen (1950-80) till mindre än 4% sedan 1990. Ungefär en tredjedel av länderna i Latinamerika upplevde väpnad konflikt under 1980-talet, men idag återstår bara inbördeskriget i Colombia (trots att en lovande fredsprocess pågår). Effekten är ännu tydligare i södra Afrika, där vad som verkade vara olösbara konflikter i Mocambique, Sydafrika, Namibia, Zimbabwe, och Angola nu mest finns i historieböckerna. Många länder i Europa där konflikt sågs som ofrånkomlig i början av 1990-talet är nu medlemmar i EU, och i länder som Sierra Leone och Liberia är det nu mer än 10 år sedan konfliktslut.
Vikten av konfliktlösning
Vad förenar dessa olika regioner? Vilka faktorer kan man peka på som skapade den fredliga utvecklingen? En del faktorer skiljer sig mellan de olika exemplen, som den ekonomiska tillväxten i Ostasien eller demokratiseringen i Latinamerika, men det finns faktiskt en gemensam faktor för alla regionala utbrott av fred. Att omvärlden gemensamt började förorda konfliktlösning och samarbete istället för att sponsra våldsanvändning. I princip i samtliga fall så hade de lokala stridande parterna fått stöd utifrån när konflikterna pågick, men det ska också poängteras att initiativen till att avsluta våldet också kom utifrån.
I Ostasien så inleddes den fredliga utvecklingen av att USA och Kina under slutet av 1970-talet började begränsa sitt stöd till de stridande parterna och så småningom aktivt började stödja fredsförhandlingar som till exempel i Cambodia. I Latinamerika ställde USA krav på demokratisering och respekt för mänskliga rättigheter för sitt samarbete med regimer, och när Kuba (som använde resurser från Sovjet) tvingades omvärdera sina försöka att sprida sin revolution så öppnades möjligheten för FN att agera fredsmäklare. Under 1990-talet så var FN mycket aktiva i att bistå med konfliktlösning, men den rollen var möjlig just för att regionalt viktiga länder konsekvent stödde konfliktlösningsagendan. Stödet hade olika former, allt från personliga medlingsinsatser av till exempel Nelson Mandela, till en villighet att stödja återuppbyggnad och samhällsreformer som EU:s utvidgningsprogram.
Den första viktiga lärdomen från de här exemplen är att det viktigt att stödja försök till dialog och konfliktlösning även när situationen verkar olösbar. Den andra lärdomen är att det inte i något fall har visat sig möjligt att bygga regional stabilitet genom att bistå de stridande med mer vapen, mer politisk legitimitet, eller stängda gränser. I samtliga fall där fokus har varit att ”besegra” fienden så har konflikten bara utökats och fortsatt, vilket bidragit till än större svårigheter att någon gång i framtiden få slut på våldet.
Fredsbyggande mindre kostsamt
Vetskapen om att resurser som satsas på samarbete och fredsbyggande verkligen ger resultat borde välkomnas i policyvärlden, då det är mycket mindre kostsamt jämfört med militär upprustning. Det krävs dock mycket mod. Även om militära maktmedel inte har visat sig vara effektiva, så ger en sådan satsning ett mer synligt resultat. En ny kanon är en ny kanon, medan effekten av ett samtal är svår att mäta. Dessutom finns risken att man beskylls för att inte ta ett hot på allvar, oavsett hur mycket forskning som visar att polarisering ökar risken för konflikt.
Därför så är det förståeligt att den reflexmässiga lösningen i Sverige på utvecklingen i Ukraina är att förbereda för risken av mer hot även mot våra gränser. Om man vill ta hänsyn till erfarenheter från omvärlden, och de resultat som kommer från forskningen, så ska man dock inte lockas att överagera. Utan att acceptera Rysslands aktioner i Ukraina, så bör vi ändå satsa minst lika mycket på att stärka samarbete och bidra till konfliktlösning som till eget försvar. Ett sådant agerande har störst sannolikhet att påverka risken för konflikt och hot i Europa, och i resten av vår omvärld.
Joakim Kreutz
Joakim Kreutz är forskare vid Utrikespolitiska institutet samt inom programmet ”Explaining the East Asian Peace” vid Uppsala Universitets Institution för freds- och konfliktforskning.
Lämna ett svar