Det finns en brist på samstämmighet mellan våra deklarationer om internationellt samarbete och den många gånger snäva och nationsegoistiska tolkningen av säkerhet – både i svensk och europeisk debatt. Analysen måste förnyas och betydligt mer resurser i form av personer och kunskaper bör ställas till det internationella samfundets förfogande. Det menar ambassadör Lars-Erik Lundin vid SIPRI.
Tidigt i en kris uppträder ofta många ”Besserwissers”. Ledar- och nyhetssidor avlöser varandra med tvärsäkra uttalanden om vad som omedelbart måste göras. Politikerna står arm i arm och lovar ”aldrig mer”. Men snart blir det mera tyst.
Det gäller den ena krisen efter den andra med anknytning till Mellanöstern; kriser som förändrar också våra liv. Anne Applebaum har nyligen i Washington Post noterat tystnaden om Libyen i den brittiska valkampanjen. Hur var det nu med rebeller som skulle beväpnas och ytterligare diktatorer som skulle störtas i frihetens namn? Hur gick det med vårt stöd till den av många hyllade Arabiska våren, där fria val skulle leda till en bättre framtid?
Och hur förhåller sig dessa dilemman till Europas problem, och till den just publicerade uppdateringen av den interna europeiska säkerhetsstrategin? Hur tänker vi om gränsbevakningen genom Frontex som ska täppa till hålen i den ”Fästning Europa” som fredsforskarna visade konsekvenserna av redan i slutet av sextiotalet?
Vad innebär våra försök att isolera Putin med olika maktmedel? Kan de på ett närmast magiskt sätt förvandla de ryssar som stöder Putin till våra vänner? Den ryska aggressionen i Ukraina är oförlåtlig. Men vår uppgift är också att på sikt vinna stöd hos den ryska befolkningen för denna insikt.
Hur går allt detta i sin tur ihop med Cecilia Malmströms tal i Washington om den globala handelns betydelse som naturresurs? Ska vi fortsättningsvis stanna hemma i våra länder och tacka nej till fortsatt globalisering? Tror vi att vi kan hålla alla andra ute och själva utan bekymmer röra oss fritt över jordklotet? Bill Gates konstaterar att vi kan skatta oss lyckliga att Ebolaepidemin inte blev mer omfattande. (Hade en pandemi på den spanska sjukans nivå inträffat idag hade minst 200 miljoner människor dött.) Tror vi på allvar att det är en fråga om gränskontroll, eller att svenska turister och affärsresande är immuna utanför landets gränser?
Hur svårt kan det vara att erkänna att vi allt som oftast har haft fel om utvecklingen, beroende på frågornas komplexitet och vår egen otillräckliga kunskap? Jordklotet har blivit mindre och det finns inte så många länder kvar (typ Nordkorea) som anser sig kunna stå utanför globaliseringen.
Inom vetenskapen är de smärtsamma omprövningarna ofta källan till ny kunskap och nya framsteg. Varför ska politiken anses annorlunda?
Detta bör diskuteras både från ett svenskt och ett europeiskt perspektiv.
Sverige – i världen?
Sanningen är väl att vi i Sverige i gemen är beredda att solidariskt dela med oss av våra bekymmer – till exempel när det gäller att ta emot outbildade migranter – men ser oss själva som fristående och utåtriktade aktörer när det gäller att värna om vårt eget välstånd.
Utanför landets gränser, i internationella fora, har alla svenska regeringar varit eniga om behovet av globala strategier som bygger på ett brett säkerhetsperspektiv. Men i Sverige hörs ganska lite om detta i den allmänna debatten. Frågorna diskuteras en och en, snarare än insatta i ett helhetsperspektiv. Debatten tenderar att fokusera en fråga i taget under en tid, och denna fråga har på sistone varit militär säkerhet.
Det har åter blivit inne att beteckna internationellt samarbete som naivt och diplomati som tecken på svaghet. I denna debatt karakteriseras sanktioner som bra men otillräckliga. Fredsprocesser och försök att påverka perceptioner (mjuk makt) uppfattas som försök att avleda uppmärksamheten från vad som nu först av allt måste göras: stärka den svenska militära säkerheten.
Det är som om allt vad vi lärt oss från det kalla krigets dagar, kapprustningens och avskräckningspolitikens tid, inte bara är glömt utan också förlegat. Jag blir särskilt nedslagen när jag läser inlägg från dem som är fullt beredda inte bara att upprepa misstagen från Vietnamkriget utan också bortse ifrån allt vad vi lärt oss från det kalla kriget, från Iraq och Afghanistan. Eller när även liberala tidningar betecknar försök att påverka opinioner som en upprepning av misstagen i den svenska försvarspolitiken mellan första och andra världskriget.
Frågorna hopar sig: hur var det nu med fiendebilderna och behovet att förhindra kapprustning, att undvika nollsummespel? Att främja mellanfolklig förståelse och vänskap? Och vart tog kärnvapnen vägen? Finns de plötsligt inte längre i vår omvärld?
Sanningen är tyvärr att när vi går till val i Sverige – liksom i många andra europeiska länder – kräver vi ganska litet av våra politiker när det gäller en helhetssyn på utrikes- och säkerhetspolitiken.
Hur kan man annars förklara bristen på långsiktighet i den svenska försvarspolitiken under ett stort antal år? Gamla (må vara!) paraplyer skrotades innan nya kunde fällas upp. Jag är anhängare till en svensk militär försvarspolitik som inte ger andra en ursäkt att också rusta upp (på basis av en bedömning som vi ska göra själva). Sveriges anknytning till NATO:s partnerskap för fred, som jag var med om att förhandla fram, var ett uttryck för en bra samarbetspolitik i en tid då också Ryssland intensifierade sitt samarbete med NATO.
Ett besläktat exempel gäller försvarssamarbetet inom EU. I EU företrädde jag som EU-kommissionens representant en gemensam uppfattning från både EU-institutionernas och NATO:s ledare, nämligen att EU:s medlemsstater förlorade enormt i försvarseffektivitet genom bristande materielsamarbete, i synnerhet genom protektionism till förmån för de egna försvarsindustrierna. Detta har lett till slöseri i de europeiska försvarssystemen och resulterat i långt mindre effektivitet än i det amerikanska. EU:s skattebetalare spenderar tillsammans ungefär hälften av den amerikanska försvarsbudgeten och fyra gånger så mycket som Rysslands. Vad får vi ut av detta?
Europa, och bortom
Det är bra att finanskrisen numera inte längre tränger undan alla andra angelägna frågor från EU och det europeiska rådets agenda. Men splittringen mellan EU:s interna och externa politik består, och bidrar till att göra Europa reaktivt.
Det senaste exemplet är det dokument om en Europeisk agenda för säkerhet som EU-kommissionen lade fram i slutet av april. Det är ett dokument som utarbetats inom ramen för EU:s interna säkerhetsstrategi. Inrikes- och justitieministrar styr detta arbete och något mer omfattande samråd med utrikesdepartementen i Europa tycks inte ha förekommit. I stället hänvisas i korthet till den översyn som EU:s höga representant satt igång av den europeiska säkerhetsstrategin från 2003, som utarbetades i en helt annan tid. Intresset för det den Europeiska agendan borde ha ökat efter Charlie Hebdo, men dokumentet har hittills passerat genom cyberrymden utan nämnvärda kommentarer.
När det gäller det internationella samarbetet är huvudansatsen liksom tidigare defensiv och betonar länken med den europeiska gemensamma försvarspolitiken. Detta sker trots att de flesta försvarsexperter är övertygade om att det för EU väsentligen inte rör sig om en militär uppgift. Frågan borde gälla en bred, övergripande ansats med utnyttjande av Europas alla samarbetsmöjligheter med länderna i Mellanöstern och Afrika – och givetvis med USA. Och inte minst ett brett och kontinuerligt stöd till FN:s och de regionala organisationernas arbete.
När det gäller migrationskrisen borde det nu vara uppenbart för alla att allt hänger ihop, och att de gamla sanningarna från Balkan fortfarande gäller. Det är det konfliktförebyggande arbetet som ger utdelning, även om det kan förefalla svårt att sälja politiskt.
Amerikanska memoarer, till exempel från de tidigare försvarsministrarna (och CIA-cheferna!) Robert Gates och Leon Panetta, ger tydliga besked. Fokus på “warfighting” i Afghanistan och inte minst i Irak – utan tanke på vad som händer efter krigen – har för USA:s och dess allierades del skapat enorma problem. Kortsiktigt tänkta militära insatser i förening med utbredd korruption (se Sarah Chayes bok Thieves of State, 2015) har radikaliserat många ungdomar och drivit miljoner människor på flykt. Att många ISIS-ledare påverkats i amerikanska fängelser är inte en slump. Att – som många gör – påstå att vi inte vet vad som gör en människa till terrorist ursäktar inte kränkningar av mänskliga rättigheter.
Återigen: det tycks kräva politiskt mod för att erkänna: vi klarar inte av detta själva. Vi måste samarbeta internationellt med alla till buds stående medel i FN och genom EU.
Detta är inte i första hand en fråga om pengar, även om stora budgetar till bistånd och andra internationella ändamål är nödvändiga. Först av allt måste vi verka på stor bredd internationellt, vilket kräver långt större personalinsatser och långt mer kunskap än vad som hittills ställts till det internationella samfundets förfogande.
Att spara på kunskap är minst sagt dålig politik både nationellt och internationellt.
Lars Erik Lundin
Har disputerat i statsvetenskap och internationella relationer. Han är för närvarande knuten till SIPRI som Distinguished Associate Fellow. Som diplomat har han varit EU:s ambassadör till flera internationella organisationer, och som svensk diplomat har han särskild erfarenhet från OSSE. Lars-Erik Lundin har medverkat i ett flertal böcker om EU:s roll i konflikt och kris.
Lämna ett svar