Konflikterna i östra Demokratiska Republiken Kongo fortsätter att skörda människoliv, trots att EU bidragit med omkring 20 miljarder kronor i bistånd. Men internationella insatser räcker inte. Istället krävs större lokalt ägande och lokala förändringsprocesser, enligt Tore Samuelsson, kommunikationschef vid Life & Peace Institute.
Demokratiska Republiken Kongo (för enkelhets skull Kongo) är en av EU:s största mottagare av bistånd. Bara mellan 2003 och 2011 bidrog EU med insatser för 1 868 miljoner Euro – närmare 20 miljarder kronor! Detta i spåren av ett fredsavtal från 2002 som lämnat mycket övrigt att önska när det gäller implementering. Inte heller det första fria valet i Kongo några år senare födde fred och säkerhet som många hade hoppats.
Under de 13 år som har gått sedan fredsavtalet har konflikterna, främst i Kivu-provinserna i östra Kongo, fortsatt att skörda människoliv. Det blodiga krig som kallats Afrika första världskrig – med 5,5 miljoner döda och 80% av befolkningen i öster på flykt när det var som värst – är inte över.
Trots att det internationella samfundet har satsat stora resurser på bistånd, humanitär hjälp och säkerhetsarbete har enskilda människors säkerhet inte ökat nämnvärt. På sina håll, som i östra Kongo, inte alls. Här lever lokala konflikter vidare och just nu opererar inte mindre än 32 väpnade grupper bara i östra Kongo! Att ett av grannländerna, Burundi, nu skakas av oroligheter inför valet i juni bidrar till fler flyktingar och ökad osäkerhet i regionen.
Kongo – EU’s forskningslabb
Fredsforskaren Laura Davis konstaterar i en färsk analys producerad av det europeiska fredsnätverket EPLO att klichén om Kongo som ”forskningslabb” för EU’s utrikespolitik har fog för sig. DRK är inte bara en gigantisk mottagare av bistånd i alla dess olika former under 20 år. Det är också den konflikthärd där EU har prövat flest fredsinsatser, såväl krishantering som konfliktförebyggande. Detta har dock endast lett till blygsam framgång, och nu verkar ambitionen mattas.
EU-länderna, med Belgien, Frankrike, Storbritannien, Nederländerna, Tyskland, Sverige och Spanien i spetsen, är inte ensamma internationella fredsaktörer i DRK. Biståndsinsatserna sker i nära samverkan med USA, Kina och Sydafrika. Och världens näst största fredsbevarande styrka, MONUSCO (fram till 2010 MONUC), opererar sedan 16 år tillbaka på uppdrag av det internationella samfundet. Detta till trots har en rad massakrer kunnat genomföras i Kivu-provinserna i öster. Samtidigt har antalet väpnade grupper som terroriserar lokalbefolkningen ökat.
Vad kan vi lära oss?
Det lokala våldet och de lokala konflikerna kan inte lösas av MONUSCO, eller av de stora internationella insatserna. Utgångspunkten – och därmed uppdraget – är alltför ofta att hantera symtom som till exempel konfliktmineraler och det sexuella våldet. Det som behövs är att söka och angripa grundorsakerna och det gör man inte som extern aktör. Här måste man agera i samverkan med lokalsamhället. Det måste till fredsinsatser som byggs nerifrån och inte uppifrån och utifrån.
I rapporten Coming Home utvärderar den brittiska organisationen Peace Direct lokalt ledd avväpning och integrering (Disarmament, Demobilisation and Reintegration) av rebeller. Studien visar att detta arbete som leddes av en lokal kongolesisk organisation, Centre Résolution Conflits, var avsevärt effektivare än de stora ”normala” DDR-insatserna. En viktig förklaring var att man integrerade arbetet. Det handlade om att bygga lokala relationer, se lokalsamhället i sin helhet och ha ett utvecklingstänkande bortom ett antal demobiliserade individer.
Life & Peace Institute (LPI) med huvudkontor i Uppsala, har liknande erfarenheter. Under 15 år har arbetet i östra Kongo skett på plats med kongolesiska partners. Det är lokala organisatoner som har utvecklat kapacitet att framgångsrikt arbeta med så kallad konfliktomvandling (Conflict Transformation) i olika områden av östra Kongo. Lokalbefolkningen i sin helhet – över olika slag av konfliktbarriärer – förmås att delta i forskning och analys. Resultatet blir hållbara plattformar för handlingsprogram där lokala fredskommittér spelar avgörande roller för att motverka nya våldsspiraler.
Konflikternas rötter går djupt
I östra Kongo går konflikternas rötter djupt, tillbaka till 1930-talet och kampen om mark och makt i synnerhet i Kivu-provinserna. Vid självständigheten 1960, och inte minst i efterspelet till folkmordet i Rwanda 1994, accenturerades konflikterna och våldet.
Det är formellt slut på kriget. Men vapenvilan 1999 och fredsavtalet (Pretoria agreement) från 2002, följt av val fyra år senare, har inte skapat säkerhet och trygghet för befolkningen. Och det har inte alls löst upp konflikternas rötter i öster. I de fattiga – och samtidigt potentiellt rika – östra provinserna pågår en blodig och splittrad maktkamp om mark, mineraler, timmer och andra resurser. De lokala striderna handlar om kontroll över mark och om makt, kopplat till etnicitet. Här finns inte den religiösa kopplingen som i Somalia, Nigeria och Syrien – och därmed inte heller lika starkt internationellt mediafokus.
Men marginalierade milisgrupper kontrollerar byar, gruvor, vägspärrar och utövar brutalt sexuellt våld, inte minst mot kvinnor. Makten över situationen – förändringspotentialen – ligger, som både Peace Direct och LPI har visat, i lokalt förankrade långsiktiga fredsinsatser. Där kan våld, maktmissbruk, misstro och rädsla faktiskt ersättas av långsiktiga processer av gemensam analys och ökande tillit.
Den välrennomerade fredsforskaren och Kongoexperten Séverine Autesserre, som i maj besökte Sverige, slår i sin analys fast att lokalt fredsarbete är oerhört viktigt. I såväl boken The trouble with Congo som sin senaste bok Peaceland pekar hon på orsaker till varför traditionellt, internationellt ”top-down” fredsarbete ofta är ineffektivt.
Hennes forskning visar att det finns stora likheter i världens konfliktområden. Vitt skilda typer av fredsarbetare, men med utifrånperspektiv, liknande attityder, bristfälliga analyser och insatser, skapar oönskade bieffekter. Men det finns exempel på alternativa lösningar. Fredsarbetare, organisationer och insatser där man tänker, planerar och agerar annorlunda. Nytänket handlar främst om två perspektiv. Fredsarbete för verklig omvandling av konflikter måste ägas och förankras lokalt – inte bara i den politiska omvärlden och på huvudstadsnivå i konfliktlandet. Och arbetet måste få ta tid. Fred är ingen quick fix som kan köpas för pengar, stöpas i samma form och massproduceras.
Nu formas strategin för Kongo-biståndet
När vi nu ser tillbaka på 16 år av fredsbevarande FN-insatser och inväntar ett val som möjligen leder till maktskifte i Kongo märks en trötthet bland biståndsgivarna, inte minst EU. Andra större moln tornar upp sig i andra delar av världen, bland annat i Sahel och i Syrien och Irak.
EU, såväl som enskilda biståndsgivare bör trots detta – som Laura Davis föreslår i sin analys – positionera sig tydligt i valförberedelserna. Till detta behövs också ny forskning om de misstänkta kopplingarna mellan politiker och väpnade grupper. Och civilsamhället bör knytas mer till uppföljning och övervakningsroller (monitoring).
Just nu formuleras en (kraftigt försenad) svensk resultatstrategi för biståndet till Kongo de närmaste åren, 2015-2019. I de ”ingångsvärden” som formulerades redan av den förra regeringen (sommaren 2013) ligger fokus mycket riktigt på Kongo som både postkonflikt och konfliktland, med avsaknad av fungerande rättsväsende och statliga strukturer. De underliggande orsakerna till konflikten i östra Kongo ska bekämpas.
Sida, och Folke Bernadotteakademin som får ett nytt viktigt mandat att engagera sig just i östra Kongo, måste skapa former för nytänkande och effektivare biståndsinsatser. Större resurser måste gå till lokalt ägda analyser och förändringsprocesser som skapar säkerhet i familjer, i samhällen, på fälten och i gruvorna. Vägen till fred, konfliktomvandling och utveckling är ”glokal”.
Tore Samuelsson
Tore Samuelsson är journalist och kommunikationschef vid Life & Peace Institute (LPI). Genom sitt arbete på LPI följer han särskilt frågor om fred och försoning, freds- och säkerhetsfrågor kopplade till bistånd, samt utvecklingen i östra och centrala Afrika.
Lämna ett svar