Vissa typer av våld och hot tycks viktigare än andra i den säkerhetspolitiska debatten. Vissa människoliv tycks också vara mer värda att försvara än andra. Linnéa Bruno diskuterar den svåra frågan om vem säkerhet egentligen är till för genom att tillämpa ett feministisk perspektiv på säkerhet.
Mellan oktober 2001 och juni 2012 dödades drygt 3000 människor i terrorattacker i USA. Under samma tid stupade 2000 amerikanska soldater i Afghanistan och 4500 i Irak, i det som benämndes som ”kriget mot terrorismen”. Kriget mot terrorismen har i samma länder lett till hundratusentals civila dödsoffer i bland annat Irak och Afghanistan, men även i Jemen och Somalia.
Under samma tidsperiod mördades nära 12 000 amerikanska kvinnor av sina män och pojkvänner – det vill säga fler än antalet amerikanska offer i både terrorattackerna och de efterföljande krigen. Enligt offentlig amerikansk statistik har dessutom mer än en miljon kvinnor våldtagits i USA under samma period. I Sverige uppskattar Brå att omkring 100 våldtäkter begås dagligen. Nära hälften av kvinnorna i Sverige har under sin livstid någon gång utsatts för allvarligt fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld (NCK 2014).
Våld tar sig uttryck på många olika sätt. Visst våld prioriteras dock mer än annat och vissa människoliv är uppenbarligen mer värda än andra. Hur ska vi förstå att politiker i Sverige inte tävlar om vem som mest vill höja anslagen till kvinnojourerna och till våldsförebyggande insatser i stor skala, utan istället ägnar sig åt upprustning för att möta hot från Ryssland i händelse av ett högst osannolikt Ryskt invasionsscenario? Hur kan de som prioriterar miljarder och åter miljarder för sin det militära försvaret anses agera ansvarsfullt samtidigt som människor – inte minst kvinnor – utsätts för våld och lever i rädsla och förtryck på hemmaplan utan stöd? Eller när människor i andra delar av världen samtidigt svälter ihjäl eller dör i enkla sjukdomar på grund av bristande sjukvård? Vad betyder nationalism, ekonomiska särintressen och olika nostalgiska föreställningar kring maskulinitet i dessa sammanhang? Många frågor söker svar.
Feministiska perspektiv på säkerhet
Inom feministisk teoribildning och aktivism finns en lång tradition av att positionera sig mot militarism och nationalism och att ställa frågan ”säkerhet för vem?” 1915 samlades över 1000 kvinnor i Haag för att protestera mot första världskriget. Det blev startskottet för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF (Women International Leagues for Peace and Freedom, WILPF). Arbetet för att bygga en global fredsrörelse grundlades då. För några veckor sedan firades hundraårsjubileet med en hejdundrande fredskonferens.
Orden ofridstid och ofredstid används sällan idag, men signalerar frånvaro av fred, det vill säga krigstid. Sverige har inte varit i krig inom sitt territorium på 200 år, men den jämförelsevis höga nivån av mäns våld mot kvinnor, särskilt sexuellt våld, och i familjen, därmed även barns exponering för våld, förbryllar forskare. Kvinnors våld mot män förekommer, men är ytterst sällan grovt eller dödligt våld. Mäns våld i vardagen är däremot en global pandemi. Män är mer utsatta för tillfälligt våld i det offentliga, från andra okända män, kvinnor mer för ett upprepat och systematiskt våld i nära relationer. Enligt EU Agency for Fundamental Rights (2014) och WHO (2013) utsätts var tredje kvinna för fysiskt eller sexuellt våld under sin livstid.
Vi talar i Sverige om barnfrid och kvinnofrid som politikområden under utveckling, kvinnofrid sedan 1200-talet och barnfrid sedan ett par decennier. Våld i familjen blev ett politikområde i Sverige först vid millennieskiftet. Det var då det började representeras som ett samhällsproblem, och inte längre bara som en privat familjeangelägenhet. Jag vill vara tydlig med att de flesta familjer, nära relationer och liv efter separationer inte präglas av våld. En utgångspunkt för min forskning är dock att ofriden, hoten och våldet har såväl materiella som diskursiva (kulturella/symboliska) effekter för hela samhället. Det handlar inte bara om vissa grupper med social problematik, utan om allas handlingsutrymme, rätt till kroppslig integritet, att röra och uttrycka sig fritt – i det offentliga rummet alla tider på dygnet, i sitt eget hem, i arbetet och i sociala medier. Rädslan för våld och dess effekter är ett demokratiproblem som berör alla och inte endast de direkt utsatta.
Generellt har fysiskt våld i det offentliga rummet minskat under en längre tid, men i familjen och de nära relationerna ser vi en relativ ökning (Ray 2011). Hur stor är svår att exakt säga, men oavsett finns det skäl att tala om ofriden och närmare undersöka villkor, effekter och implikationer av denna slags maktutövning.
Initiativet att starta en tidskrift om mänsklig säkerhet är mycket välkommet och jag är hedrad över att ha tillfrågats att bidra. Jag är doktorand i sociologi och skriver på en avhandling om diskurser och professionell praktik kring hanteringen av fäders våld i familjer i Sverige, särskilt i samband med separation. Jag hoppas kunna bidra med kritiska perspektiv på den traditionella säkerhetspolitikens fokus på nationella gränser, som kan ställas mot en mer uppdaterad syn på mänsklig säkerhet som frihet från våld.
Separationer och våld
För vissa har ofriden ett slut. Barnfrid och kvinnofrid tar vid och livet byggs upp på nytt. För andra blir det ingen frid, utan ofridstiden går med separationen över i en ny fas, avlöses av en ny slags ofridstid. Fysiskt och sexuellt våld får kanske ett slut, men övergår i en ökad ekonomisk maktutövning och hot om andra former av våld och konflikter kring barnen. Kanske kommer de närmsta åren efter separation att präglas av parallella processer och utredningar med motstridiga beslut, återkommande stämningar kring vårdnad, boende och umgänge, konflikter som utspelas på förskola och skola eller involverar personal, utdragen och kostsam bodelning eller processer kring ekonomi som involverar Försäkringskassa och Förvaltningsrätt för att ta några exempel.
Kvinnor mördas i Sverige som enskilt vanligaste sammanhang i samband med separation från en våldsam partner. Inte sällan har de förgäves sökt skydd och hjälp från olika myndigheter innan mordet är ett faktum. Många professionella gör ett utmärkt arbete för att förebygga och skydda mot fortsatt våld. I andra fall kan vi tyvärr se ett administrerande av våldet, snarare än ett effektivt bekämpande av det. Olika slags patologiserande eller kulturaliserande varianter av victim blaming i Stockholmspolisens register med tusentals våldsutsatta kvinnor är uttryck för det.
Min forskning handlar om den nya ofridstiden efter separation och söker övergripande ge ett sociologiskt svar på varför ofriden består efter separation, eller mer konkret; vari ligger den diskursiva, institutionella och politiska utmaningen att tillgodose våldsutsattas rättigheter till skydd, delaktighet och resurser? Frihet från våld är en mänsklig rättighet som staten har det yttersta ansvaret att tillgodose. Formellt har staten våldsmonopol, men det utbredda våldet i vardagen undergräver detta monopol. Den låga politiska prioriteringen att bekämpa det är vidare inte bara ett samhällsproblem eller politisk fråga, utan ett vetenskapligt problem som kräver sociologiska och andra analyser.
I kommande artiklar kommer jag att fortsätta belysa och diskutera olika perspektiv på våld, på vad förövares och utsattas position i förhållande till olika samhälleliga maktrelationer betyder för hanteringen av våldet. Jag kommer även att behandla vad nationalism och den nationella självbilden betyder i sammanhanget och beröringspunkter mellan kvinnofridspolitik, barnfridspolitik, migrationspolitik och säkerhetspolitik.
Linnéa Bruno
Doktorand vid sociologiska institutionen, Uppsala Universitet
Lämna ett svar