Efter den arabiska våren har Tunisien utvecklat en politisk modell baserat på samexistens mellan moderat Islam och moderat sekularism. Kan landet bli ett föregångsland för politisk Islam? Christine Petré, journalist baserad i Tunisien, beskriver den intressanta politiska utvecklingen i Tunisien efter revolutionen.
När Tunisierna i sitt andra demokratiska val sedan revolutionen störtade diktatorn Zine El Abidine Ben Ali röstade fram landets sekulära parti Nidaa Tounes var det snabbt många västerländska medier som triumferande förklarade politisk islam i Tunisien död. Det moderata Islamistpartiet Ennahdas tid vid makten målades upp som ett kortlivat försök till styre som en gång för alla besegrats av sekularism. Detta är dock en ytlig och vinklad slutsats.
Kan Tunisien istället bli ett föregångsland för politisk Islam?
I Mellanöstern genomsyrar religionen alla delar av samlivet och en majoritet av befolkningen anser att Islam även ska vara en del av politiken. I Tunisien, den arabiska vårens födelseplats och det enda landet där revolutionsvågen ledde till en relativt stabil demokratisk övergång, valde befolkningen Ennahda i landets första demokratiska val sedan revolutionen, med 41 procent av rösterna (90 av konstitutionsförsamlingens 217 platser). Vissa menade att det var en reaktion efter 23 år av förtryck under Ben Ali, en tid då all opposition blev starkt nedslagen och religionsutövande var strikt kontrollerat med bland annat förbud mot bärandet av slöja och skägg. Många tunisier röstade i hopp om ett moraliskt och ärligt styre. Efter valet formade Ennahda en nationell enighetskoalition med de två sekulära partierna CPR (Congress for the Republic) och Ettakatol.
Men trots landets relativt fridfulla demokratiska övergång blev de första åren efter revolutionen svåra. Arbetslösheten fortsatte att vara hög och radikala grupper såsom Ansar al-Sharia utnyttjade post-revolutionens nyvunna yttrandefrihet och försämrade säkerhetssituation. Fatala attacker mot landets säkerhetsstyrkor blev allt mer vanliga och under 2013 sköts oppositionspolitikerna Chokri Belaid och Mohamed Brahimi ihjäl på öppen gata i huvudstaden. Oppositionen gav snabbt Ennahda skulden för den osäkra utvecklingen och ett allt mer polariserat samhälle mellan landets mer liberala och sekulära krafter tog form.
Vid den här kritiska post-revolutionära perioden var det tack vare landets starka strävan efter samarbete och dialog som landet till slut lyckades fullborda landets nya konstitution, som utformades av konstitutionsförsamlingen med Ennahda i spetsen. Resultatet var en av regionens mest progressiva lagstiftningar där Sharia (lagstiftning baserad på Koranen) förkastades helt. Efter att konstitutionen garanterats steg Ennahda åt sidan och lämnade över makten till en teknokratisk regering.
Inför landets andra demokratiska val 2014, som förutspåddes bli jämt mellan Nidaa Tounes och Ennahda, uppstod ett polariserat och smutsigt kampanjklimat som till slut, efter ett jämt resultat, gav Nidaa Tounes majoriteten av rösterna. Trots förlusten firades prestationen samma kväll utanför Ennahdas högkvarter i Tunis som en vinst med dans, musik och fyrverkerier, för ett demokratiskt och fritt val löd det. Den islamistiska ledaren Rachid Ghannouchi ringde samma kväll till Nidaa Tounes ledare, och blivande Presidenten, Beji Caid Essebsi för att gratulera till vinsten.
Essebsi vann presidentvalet efter en andra omgång utan att Ennahda ställde upp med någon kandidat, ett beslut som fattades innan parlamentsvalet avgjordes, anledningen, menade man, var att man inte ville dominera det politiska landskapet. ”Det var inte det bästa för landet och den demokratiska övergången,” förklarade Ghannouchi i ett senare skede. Ghannouchi, grundaren till Ennahda, formade det så kallade Islamic Tendency Movement, en rörelse som sökte reform från landets första auktoritära President Habib Bourguiba och fokuserade på icke-våldsamt motstånd i Islams tecken, 1981. Ledaren anses vara en betydelsefull pelare för partiet och har lyckats hålla ihop rörelsens mer konservativa element med partiets moderata ledarskap och har genomgående argumenterat för att det inte finns någon konflikt mellan Islam och demokrati.
Ennahda har istället blivit ett skolexempel på en demokratisk institution där alla beslut röstas igenom i det så kallade Shurarådet. Partiet är utan tvekan det mest demokratiska politiska partiet i Tunisien, förklarar Ennahda forskaren Monica Marks. ”Politisk Islam i Tunisien har redan bevisats framgångsrik,” tillägger Marks som inte håller med kritiker som ser partiets turbulenta tid vid makten som bevis på Ennahdas oförmåga att styra landet. Därutöver är partiet även landets i särklass mest strukturerade och bäst organiserade politiska organisation, vilket spelade en avgörande roll för partiets effektivitet när det gäller vinnande av röster efter revolutionen.
Ghannouchi beskrev nyligen den så kallade Tunisiska modellen, som landets framgångssaga kommit att kallas, som harmoni mellan Islam och demokrati, säkerhet och mänskliga rättigheter, stabilitet och välstånd i en ledare på första maj. Enligt partiets grundare är Tunisiens succé[1] tack vare samexistensen mellan moderat Islam och moderat sekularism och förkastandet av en exkluderingslag som skulle uteslutit före detta Ben Ali politiker från att återgå till politiken, en lag som Ghannouchi menar endast skulle pådriva hämnd och kollektiv bestraffning som i sin tur riskerade att sprida hat. Den ihärdiga strävan efter konsensus och att militären stod bakom folket har också bidragit till landets framgångssaga, menar Ghannouchi.
Hur islamistiska är då egentligen Ennahda? Mer radikala islamister skulle nog argumentera för att Ennahda inte får kalla sig islamister. Partiet förespråkar starkt demokrati och Ghannouchi har även uttryckt att homosexualitet inte borde vara kriminellt, vilket det är enligt Tunisisk lag. “Islam spionerar inte på människors privatliv,” sade den islamistiska ledaren i en intervju med den franska journalisten Olivier Ravanello, “Islam skyddar människors privatliv,” tillade han. Ett djärvt ställningstagande för ett islamistiskt parti i regionen.
Christine Petré
Journalist, researcher och analytiker med fokus på Mellanöstern
———————
[1] Succén är självklart relativ men den demokratiska utvecklingen får ändå anses framgångsrik även om den vacklande ekonomin och säkerheten fortfarande gör att vissa Tunisier menar att det var bättre under Ben Alis tid.
Lämna ett svar