Säkerhetshot i vår tid: miljöproblem, klimatförändringar och knappa naturresurser

I många decennier har forskare, partier och försvarsberedningar liksom FN, EU, OSSE och andra internationella organisationer med stort allvar framhållit att knapphet på resurser, miljöproblem och klimatförändringar påverkar förekomsten av väpnande konflikter, social oro och humanitära katastrofer.

Trots detta har problemen inte fått någon nämnvärd uppmärksamhet i svensk politik. Klimat- och miljöfrågornas säkerhetsutmaningar behöver erkännas som ett distinkt politiskt område med tydligt ägarskap – samtidigt som de med nödvändighet griper in i flera departements ansvarsområden.

Det behövs en fördjupad behandling av frågornas natur genom policyanalys, erfarenhetsinsamling och forskning. Både analys och politisk implementering måste göras i institutionella former och med finansiering som är tillräckligt stabil för att analysen ska bli bred och långsiktig liksom att en professionalism ska kunna växa fram.

Den antropocenska tidsåldern

På så kort tid som 200 år har människans relation till planeten och naturen radikalt förändrats. De successiva industriella revolutionerna och globaliseringen har inneburit att människan som art påverkar de naturliga systemen. Riskerna kan framstå som diffusa och långsiktiga, men de berör grundläggande förutsättningar för människans liv. Risken för okontrollerbara klimateffekter är reell.

Grundorsakerna ligger i vårt sätt att leva och hur vi organiserar våra samhällen, både nationellt och globalt. Begrepp som ekosystemtjänster, resiliens och tröskeleffekter har blivit centrala när det gäller att bedöma ekosystemens bärkraft och är därmed även relevanta i konfliktanalys och fredsfrämjande arbete. Det som står på spel är framtida generationers förutsättningar till ett gott liv.

De säkerhetsutmaningar vi ställs inför bottnar i ett samspel mellan olika intressen, maktanspråk och tillgång till ekosystemtjänster såsom mat, vatten och energi. En säkerhetsinriktad analys behöver således omfatta olika perspektiv liksom interaktionen dem emellan. En värld med ett långtgående ömsesidigt beroende ställs inför nya former av sårbarheter och är känslig för olika former av gränsöverskridande störningar. Detta kräver nya och mer effektiva internationella samarbetsformer.

Globala säkerhetshot

Miljöförstöring, klimatförändring och naturresursutarmning har en fundamental och konkret påverkan på färskvattentillgångar, livsmedelsproduktion och extremväderhändelser.  Därigenom påverkas vitala samhällsfunktioner, den ekonomisk utvecklingen och människors ohälsa. Matjordserosion, kustzonsförstörelse, utfiskning och vattenbrist hör till sådant som leder till humanitära katastrofer, men kan även bidra till svårlösta konflikter mellan grupper och nationer. Människans påverkan på grundläggande faktorer för försörjning har successivt ökat genom intensivare utvinning av råvaror, ohållbara metoder för produktion och en ökande konsumtion. Humanitära kriser, ofrivillig migration och flyktingströmmar följer.

Klimatförändringarna, alltmer noggrant beskrivna i IPCCs senaste utvärderingsrapport AR5 (2014), utgör en stor del av problematiken. Rapporten slår fast tre grundläggande element i dagens situation:

• Det finns en mänsklig påverkan på klimatet och uppvärmningen av jordens atmosfär;
• Koldioxidhalten i atmosfären är idag högre än på 800 000 år;
• Vi kan inte utnyttja alla nu kända tillgångar av fossila bränslen, eftersom det då finns risk att uppvärmningen inte kan kontrolleras.

Klimatförändringarna fördjupar miljö- och naturresursproblemen och dessas sekundära och tertiära effekter, bland annat genom tätare och häftigare extremväderhändelser. Forskningen visar att klimatförändringarnas konsekvenser i första hand drabbar redan sårbara individer och samhällen: människor som har små ekonomiska tillgångar eller är direkt beroende av lokala naturresurser för sitt dagliga uppehälle. Men forskningen visar även att klimatförändringarna påverkar redan kända konfliktdrivande faktorer såsom ekonomisk nedgång och icke-fungerande statliga institutioner. Även i IPCC:s utvärdering dras slutsatserna att klimatförändringarna i tilltagande utsträckning kommer att påverka villkoren för säkerhet liksom för nationella säkerhetsstrategier.

Politiskt ansvar

Säkerhetsproblem relaterade till miljö och hållbar utveckling har diskuterats mycket på senare år och finns med i de flesta uppräkningar av ”nya hot” inom säkerhetspolitiken. Försvarsberedningen (Ds 2013:33) tar upp dessa frågor (sid 24-29) och det gör även den Europeiska säkerhetsstrategin, ESS (2003, 2008). Detta har emellertid inte inneburit någon betydande förändring av den säkerhetsinriktade politiken eller någon som helst medelstilldelning för att möta dessa utmaningar.

Av vårt resonemang ovan framgår mycket klart att säkerhet och säkerhetspolitik måste vidgas utöver sin traditionella koppling till militärt försvar: den måste fokusera på mänsklig säkerhet. Svensk försvars- och säkerhetspolitik säger sig i dag ta utgångspunkt i ett vidgat säkerhetsbegrepp, men detta har inte fått genomslag i praktisk politik eller i de underlagsarbeten som tas fram i försvars- och säkerhetspolitiken. De utmaningar som det vidgade säkerhetsbegreppet innebär är mångfacetterade och knyter an till flera olika politikområden. Några av de problem vi har pekat på är lokala/territoriella och en del ligger nära traditionell säkerhetspolitik. Andra kräver internationellt samarbete och andra åter är genuint globala till sin natur. Därför måste flera politikområden samverka: miljö, försvar, utrikes, bistånd. Ett samlande ansvar bör dock läggas hos en ”problemägare”.

Behovet av analys och kunskaper

Inom alla de områden som vi nämnt ovan – klimat, naturresurser, miljöpåverkan – finns en betydande litteratur – utredningar, forskning och debatt – som i växande utsträckning pekar på problematiken kring våldsamma eller väpnade konflikter kopplade till dessa utmaningar. I de sammanställningar av exempel som vi gjort återfinns arbeten från FOI, universitet (bl a i Sverige, USA, Storbritannien och Holland), försvarsorganisationer såsom Pentagon och Nato samt internationella organisationer av olika slag. Hjulet behöver alltså inte helt uppfinnas på nytt. Men det saknas fortfarande en teoretisk grundförståelse, och det finns nästan inga undersökningar som är avpassade för den svenska politikens behov.

Stabila institutioner, finansiering och professionalism 

De problem som vi här skisserat är inte några dagsländor i svensk och internationell politik utan (dessvärre) frågor som vi kommer att få leva med under många år. Från regering och riksdag bör man därför garantera att området finns på den politiska agendan och att det kan bearbetas och utvecklas. Det bör snarast skapas handlingsprogram och finansiering som sträcker sig över minst 5 år, som en början. Existerande kompetens vid forskningsinstitut och universitet bör man givetvis dra nytta av.

Analystraditionerna, liksom formerna för forskarkontakt, skiljer sig mellan de politikområden och sektorer som blir berörda: dessa måste övervägas för att finna de lämpligaste formerna. Men tydliga initiativ – ”beställningar” – som kan lägga grunden för en professionell kultur och en pålitlig kunskapsbas är enligt vår mening helt nödvändig. Parallellt bör den forskarinitierade forskningen förstärkas på bred front.

Lars Ingelstam, tekn dr, professor (em) i Teknik och social förändring

Bo Kjellén, fil dr (h. c.) tidigare ambassadör och Sveriges miljöförhandlare

Malin Mobjörk, fil dr, forskare och rådgivare i Global utmanings klimatråd

Mats Segnestam, fil dr (h. c.) tidigare miljöchef på Sida

Detta inlägg bygger på en problemdiskussion, innefattande litteraturstudier, kunskapsinventering, egna analyser mm som vi i samarbete och på eget initiativ bedrivit sedan i mars 2014.