I perioden efter det kalla krigets slut har säkerhet i allt högre utsträckning blivit en vara eller tjänst som köps och säljs på en global marknad och som tillhandahålls av privata företag, inte sällan som ett komplement till statliga aktörer som polis, militär och underrättelsetjänster.
Ett uttryck för denna kommersialisering eller privatisering av säkerhet är den ökande användningen av privata säkerhetsföretag bland stater, internationella organisationer och privata företag som verkar i konflikt- och högriskområden runt om i världen. Tydliga exempel på detta är krigen i Irak och Afghanistan, där hundratals företag och tiotusentals anställda anlitats för att tillhandahålla en rad olika tjänster: från underrättelsearbete och riskanalys till rådgivning, bevakning, underhåll och beväpnat skydd av personal och infrastruktur. Användandet (och beroendet) av säkerhetsföretagen i konflikt- eller högriskområden skiljer sig markant åt mellan olika stater och organisationer. USA är det land som gått längst i sitt användande av privata säkerhetstjänster och kan sägas leda denna utveckling. Här utgör företag som tillhandahåller säkerhet, logistik och olika stödfunktioner idag en integrerad del av de militära operationerna och i skyddet av diplomatisk personal. Även i Storbritannien sker en liknande utveckling, om än inte lika omfattande och långtgående som i USA. Även FN, EUPOL och andra internationella och regionala organisationer använder sig av säkerhetsföretag för en rad olika uppgifter, inte minst i samband med internationella insatser.
I Sverige, liksom i många andra delar av Norden och Europa, har utvecklingen gått betydligt långsammare. Även här har dock användandet av säkerhetsföretag i våldsamma miljöer ökat i väsentligt omfattning under senare år, liksom antalet svenska företag som tillhandahåller tjänster i riskfyllda områden. Sedan ett antal år tillbaka anlitar svenska utrikesdepartementet privata säkerhetsföretag för att koordinera och tillhandahålla skydd av svenska beskickningar och utsänd personal från UD och Sida i exempelvis Afghanistan, Irak och Pakistan. Den 1 juli 2013 trädde även en ny lag (SFS 2013:283) i kraft som gör det möjligt för rederier som trafikerar högriskområden (som exempelvis Adenbukten eller Malackasundet) med svenskflaggade fartyg att använda sig av beväpnade vakter ombord.
Privatiseringen av säkerhet innebär, på gott och ont, att tillhandahållandet av skydd, användandet av våld och tvångsmedel, samt åtgärder för att identifiera och hantera säkerhetsfrågor och hot i ökande grad formas av marknadstänkande och ekonomiska hänseenden. Utvecklingen reser en rad principiellt viktiga frågor: Vilka vålds- och säkerhetsrelaterade funktioner skall utföras (och kontrolleras) av stater och statliga aktörer? Var går gränsen för vad ”marknaden” kan och bör göra när det gäller tillhandahållandet av skydd eller användandet av väpnat våld i konflikt- eller högriskområden? Vilka är konsekvenserna av att privatisera eller outsourca vålds- och säkerhetsrelaterade uppgifter, exempelvis när det gäller staters (demokratiska) kontroll över våldsmedlen eller när säkerhetsföretag och statliga myndigheter konkurrerar om såväl personal som expertkunskap?
Vilka konsekvenser får privatiseringen?
Frågor som dessa har engagerat många forskare, men även om vi idag vet betydligt mer om privatiseringen av säkerhet och dess effekter i olika kontexter kvarstår en rad frågetecken. Ett flertal vetenskapliga studier har publicerats under de senaste decennierna, men de ger ingen entydig bild av fenomenet eller dess lång- och kortsiktiga konsekvenser. Snarare är det en komplex och många gånger motsägelsefull bild som framträder och som manar till stor försiktighet när det gäller att dra generella slutsatser och komma med rekommendationer. Låt mig ge tre exempel.
1. Idag vet vi exempelvis att såväl insyn som översyn i många fall har påverkats negativt när säkerhetsrelaterade uppdrag lagts ut på entreprenad. Det finns en tystnad som omger stora delar av säkerhetsbranschen och som i många länder tar sig uttryck i stort hemlighetsmakeri kring kontrakt och kostnader. Detta i sin tur gör det svårt att få insyn i företagens verksamhet, att utkräva ansvar och att bilda sig en uppfattning om vilka effekterna av privatiseringen är. I andra fall leder tystnaden till en brist på politisk debatt om grundläggande frågor och beslut som rör staters användande av säkerhetsföretag. Tystnaden kan tolkas som bristande politiskt intresse, men också som en effekt av privatiseringen, där mycket av informationen om företagens verksamhet omgärdas av sekretess. Samtidigt är det viktigt att poängtera att många (men långt ifrån alla) säkerhetsföretag, branschorganisationer och myndigheter är måna om att redovisa och diskutera innehåll i kontrakt, upphandlingar och kostnader. I Sverige har exempelvis UD och företagen de anlitar varit relativt öppna med att diskutera kontraktsförfaranden eller frågor om reglering och kontroll. När det gäller den politiska debatten i Sverige måste man dock konstatera att denna varit begränsad – med undantag för ett fåtal frågor och motioner i riksdagen och en intensiv men kortlivad debatt i samband med den nya lagen om bevakning ombord på svenska fartyg. I jämförelse med andra processer där privatisering diskuteras (exempelvis när det gäller skola eller vård) är debatten närmast obefintlig.
2. Som nämndes tidigare så används säkerhetsföretagen ofta i internationella insatser där samverkan mellan olika privata/civila och statliga/militära aktörer är avgörande för huruvida man skall lyckas skapa säkerhet och därmed utrymme för konfliktlösning och fredsbyggande. Vi vet att samverkan mellan säkerhetsföretag och andra aktörer (exempelvis i Afghanistan) ofta fungerar bra, inte minst då många av företagens anställda är före detta militärer eller poliser. Vi vet också att säkerhetsföretagen genom sin närvaro möjliggör verksamhet som annars skulle varit svår att genomföra. Samtidigt vet vi att det funnits allvarliga problem med kommunikation och koordinering mellan säkerhetsföretag, civila organisationer (NGOs) och militära enheter, vilket ibland skapat friktion, ökad osäkerhet och till och med våldsanvändningen. Här finns fortfarande många frågetecken kring vilken effekt säkerhetsföretagens närvaro i konfliktområden har på såväl samverkan som på säkerhetsläget i stort.
3. Slutligen vet vi att säkerhetsbranschen är en attraktiv arbetsgivare för många före detta militärer eller poliser och att många svenska före detta officerare idag arbetar för (eller kan tänka sig att arbeta för) säkerhetsföretag med uppdrag i högriskområden. Vi vet dock relativt lite om vad som väntar dessa individer efter avslutad anställning i säkerhetsföretagen. Ny forskning visar att många av säkerhetsföretagens anställda som tjänstgjort i konfliktområden uppvisar tecken på psykisk ohälsa liknande den som drabbar militär personal (exempelvis depression eller post-traumatiska stressyndrom). Vad detta kommer att få för samhälleliga konskevenser i Sverige och i andra länder vet vi än så länge väldigt lite om. Vad vi vet är att före detta anställda i säkerhetsföretag ofta får betala för sina egna försäkringar och att få företag tar det ansvar som exempelvis Försvarsmakten tar för sin personal när de återvänder från utlandstjänstgöring.
Vilka slutsatser kan vi då dra utifrån dessa exempel? Kritiker menar fortsatt att privatiseringen av säkerhet urholkar det statliga våldsmonopolet, att företagen är otillräckligt reglerade, att översynen av deras verksamhet brister, att kostnaderna ofta visar sig högre än förväntat, samt att insynen i kontraktsförfarande är begränsad. Dessutom menar man att trenden mot att privatisera säkerhets- och våldsrelaterade funktioner riskerar att ge kommersiella aktörer (alltför) stort inflytande över hur hot och säkerhetsproblem definieras och hanteras. För andra framstår anlitandet av säkerhetsföretag alltjämt som ett rationellt och ekonomiskt försvarbart val, inte minst i tider av statliga nedskärningar och omorganisationer inom försvars- och säkerhetssektorn. Att leja ut vissa funktioner till kommersiella aktörer, menar man, bidrar till flexibilitet, effektivitet och öppnar möjligheter för myndigheter och organisationer att verka i högrisk- och konfliktområden när statliga resurser är begränsade.
Utifrån den kunskap vi har om säkerhetsföretag i högrisk- eller konfliktområden kan man finna stöd för flera av dessa ståndpunkter. Poängen här är inte att avgöra huruvida privatiseringen är oproblematisk eller i grunden negativ, utan snarare att understryka att vi i dagsläget inte vet tillräckligt om effekterna av denna utveckling för att kunna dra generella slutsatser. Detta blir viktigt när vi funderar kring den framtida utvecklingen både i och utanför Sverige.
Privatiseringen behöver offentlig debatt
I en artikel i Kungliga krigsvetenskapliga akademiens handlingar och tidskrift (Nr 1/2014, sid 27) skriver chefen för Försvarsmaktens ledningsstab, generallöjtnant Dennis Gyllensporre, att ”områden där säkerhetsföretag kan övervägas är logistik, bevakning, personskydd, mentoring/utbildning, operatörer till obemannade system samt bordnings- och säkerhetsstyrkor för att skydda sjötrafik”. Oavsett vad man anser om användandet av privata företag för beväpnat personskydd, bordningsstyrkor eller för att sköta obemannade system (t ex drönare) så framstår frågan om övervägande som central, inte minst i ljuset av de många frågetecken som fortfarande finns. Dessa överväganden bör inte ske i tysthet utan mot bakgrund av en öppen politisk debatt och en grundlig utvärdering av befintliga svenska kontrakt och erfarenheter av privata säkerhetsföretag i högrisk- och konfliktområden samt att man i denna process drar nytta av den kunskapsutveckling som sker internationellt.
Joakim Berndtsson
Docent vid Institutionen för globala studier vid Göteborgs Universitet.
Lämna ett svar