”Den ryska ledningen har visat att den är beredd att använda den militära förmågan för att uppnå sina politiska mål”, skriver regeringen redan i andra meningen av vårens försvarspolitiska proposition och konstaterar att det säkerhetspolitiska läget i Europa har försämrats.
Det är anmärkningsvärt klarspråk om en stor grannstat i ett officiellt dokument. Men det är inget omstritt konstaterande. Att det leder till förslag om höjda militära försvarsutgifter i syfte att förbättra svensk militär operativ förmåga är logiskt och oundvikligt.
De senaste tjugo årens betoning av insatsförsvar förs i propositionen snabbt (alltför snabbt?) bort ur planeringen. Nu är det åter territorialförsvar av Sverige som gäller. För den skull hävdar ingen att det föreligger något nytt enskilt ryskt invasionshot mot svenskt territorium. Rysslands aggressivare säkerhetspolitik utrycker en strävan att återupprätta ett auktoritärt ryskt välde på det område där fordom Sovjetunionen fanns. Det gäller inte i första hand att formellt införliva alla de 15 gamla sovjetrepublikerna i en ny samlad storrysk enhetsstat. Men man vill återvinna, vidmakthålla och förstärka en sfär som är beroende av Moskva.
I detta utmålas på nytt USA och Nato som Rysslands största fiender. Men som irritationsmoment och motståndare finns också Sverige. Det är inte så konstigt. Efter sovjetväldets sammanbrott på 1990-talet drev Sverige och de övriga nordiska länderna mer aktivt än andra stater i väst en omfattande Östersjöpolitik för att stödja de baltiska staterna i deras strävan att utveckla en hållbar politisk och ekonomisk självständighet och göra det möjligt för dem att knytas till EU och Nato. Sverige har också stött Georgien i samma strävanden och har haft initiativet i EU:s östliga partnerskap, där inte minst Ukraina skulle beredas tillfälle att komma närmare EU.
Den ökade ryska offensiva militära aktiviteten vid eller kanske till och med innanför Sveriges gräns har rimligen till syfte att skrämma och skapa osäkerhet, att få Sverige att hålla sig borta från Rysslands intressen hos sina grannar. Kanske vill man till och med visa att Ryssland i ett extremfall av väpnad konflikt i Baltikum är berett att med militära medel förhindra att svenskt territorium används som bas för militära operationer till stöd för de baltiska staterna.
Därför är det naturligt och oundvikligt att Sverige nu vill stärka sin militära förmåga för att möta de ryska provokationerna. Men det är inte tillräckligt eller ens det viktigaste vi kan göra. Om vi bara svarar med militära satsningar, låter vi oss också fortsatt provoceras att spela den ryska politiken i händerna. För den ryska propagandaapparaten bekräftar vi då nidbilden av ett militärt fientligt grannskap. För ett militärt makttänkande Moskva är det snarast betryggande att Sverige inordnar sig i den militära styrkelogiken. Därmed dras svenska resurser från en alternativ politik som måhända långsiktigt skulle vara effektivare för att stå emot Rysslands fientliga strävanden.
Enligt samstämmig militär expertis följer Ryssland nu vad som kallas sjätte generationens krigföring. Vad den riktigt innebär, är expertisen inte lika enig om. Men det handlar om att vinna inflytande och kontroll genom att utnyttja en rad verktyg, bland dem bara ett fåtal traditionellt militära. Viktiga är underrättelse- och informationsoperationer, propaganda och störningar av kommunikationssystem. Det går ut på att skapa osäkerhet och rädsla och att underblåsa sociala konflikter, för att till slut eventuellt ingripa militärt under förevändning att återställa eller skapa ordning och stabilitet. En sådan strategi är särskilt verkningsfull mot och i stater som är politiskt, ekonomiskt, kulturellt och socialt splittrade och bräckliga, vilket Ukraina blivit ett tragiskt exempel på.
Om motstrategier till den sjätte generationens krigföring, skriver försvarspropositionen mycket litet och då mycket torftigt. Det kan kanske förklaras och försvaras av att det långsiktigt starkaste motmedlet mot den sjätte generationens krigföring inte är militär förmåga utan konfliktförebyggande politik som inte brukar räknas till försvarspolitiken.
Sveriges viktigaste säkerhetspolitiska uppgift i dag måste vara att finna sätt att förhindra att Ryssland får eller skaffar sig en förevändning att undergräva eller ingripa mot de baltiska staternas säkerhet och självständighet.
Sårbarheten för Estland och Lettland ligger främst i att de stora rysktalande befolkningsgrupperna skulle hamna i öppen konflikt med befolkningsmajoriteterna och att Ryssland skulle skaffa sig en anledning att ingripa till förmån för vad man kallar sina landsmän. Den nordiska Östersjöpolitiken på 1990-talet kostade miljarder och omfattade även betydande insatser för att befrämja integration av de rysktalande. De flesta rysktalande i de baltiska länderna torde i dag se fördelarna att bo där de bor inom EU framför att inordnas under Moskva. Men riskerna för provokationer i exempelvis det nästan helt rysktalande Narva vid estnisk-ryska gränsen eller bland turister, industrifolk och maffia i de lettiska kustorterna kan inte helt uteslutas.
För en bredare och viktigare säkerhetspolitisk nyorientering måste Sverige, gärna i det nordiska perspektiv som de senaste månaderna nästan enbart blivit militärt, se igenom den icke-militära konfliktförebyggande politiken i Östersjöområdet. I detta måste också ligga försök att rädda och förstärka kontakterna med vad som fortfarande finns av ett civilt samhälle i Ryssland. Kontakt- och samarbetsprogram inom medier, kultur och vetenskap finns fortfarande men förefaller hållas på sparlåga. För de program som Svenska institutet bedriver finns under tio miljoner kronor avsatta i statsbudgeten. I jämförelse med försvarspropositionens flermiljardtillskott till det militära försvaret (som till råga på allt de flesta tycks tycka är för små) är det ingenting.
Ett omedelbart behov i de baltiska staterna och det ryska närområdet vid Östersjön är en korrekt och balanserad verklighetsskildring på ryska av utvecklingen i Östeuropa. Den statsfinansierade och -organiserade ryska nyhetsförmedlingen har blivit ett rent propagandainstrument. Stora resurser – om än inte miljarder av militär omfattning – skulle behövas för att bygga ut en högkvalitativ ryskspråkig public service i radio och TV med allsidig och opartisk nyhetsförmedling.
Den officiella ryska misstänksamheten och fientligheten mot samarbeten med omvärlden inom kultur och civilsamhälle är stor. Förvisso är det också så att mänskliga kontakter kan motverkas till motsatt syfte av en skicklig fiende. Men säkerheten i Europa och i Östersjöområdet kan i längden inte återvinnas eller tryggas med enbart sanktioner och militär avskräckning.
En verkligt relevant strategi mot sjätte generationens krigföring måste omfatta konfliktförebyggande åtgärder som bidrar till att förstärka civilsamhälle, politik och ekonomi och som direkt bemöter informations- och underrättelseoperationer. Långsiktigt blir sådant konfliktförebyggande ett mer utmanande och för Ryssland mer besvärande svar på hot och provokationer än traditionella militära åtgärder.
Anders Mellbourn
Journalist och docent i statsvetenskap.
Lämna ett svar