Känner du dig säker när du rör dig genom stan? Det finns en underliggande ton i den frågan som får oss att fundera över om vi gör det. Om frågan ställs kanske vi har anledning att tvivla på vår säkerhet. Såg jag inte en suspekt man i parken igår? Var det inte en konstig figur i trappen som jag inte hade sett förut? Varför stod det en bil parkerad utanför skolan med tonade rutor? I nyhetsflödet hör vi om undantagen: om mannen som blev rånad i tunnelbanan och om våldtagna kvinnor. Rationellt sett vet vi att det mesta av våldet sker i hemmet och mellan personer som redan känner varandra. Rationellt sett. Men känslan av hot pekar åt ett annat håll. Mot främlingen. Mot det oväntade. Det är den logiken som ligger till grund för en alltmer intensifierad övervakning. Varför skulle vi inte vilja skydda oss mot hoten?
Sverige var länge Europas näst mest kameraövervakade land, efter England. Nu har Framkrike gått om oss och vi placerar oss numera på bronsplats. I Stockholm finns ungefär 20 000 övervakningskameror enbart i kollektivtrafiken (taxi inräknat). Det är många kameror. Det är värt att fundera över varför ett land som har levt i fred i 200 år, har låg kriminalitet, hög tillit till stat och myndigheter, högt mått av välfärd och demokrati – varför ett sådant land har ett så stort behov av övervakning.
Det är inte så att jag förnekar att hoten och kriminaliteten finns, men proportionellt sett borde det se annorlunda ut. Kanske ett högt mått av tillit till stat och medmänniskor ökar behovet av att skydda det vi har? Att övervakning och känslan av osäkerhet handlar om oro för att förlora allt? Men varför övervakar vi i så fall inte våra vardagsrum och sovrum? Det är ju där det mesta av våldet sker. Vi motiverar den skillnaden med att vi i hemmet vill värna en privat sfär, medan vi i det offentliga vill skydda oss från det onda. Det handlar alltså om känsla och inte om logik eller statistik.
Vi vill känna tillit till familj och vänner men främlingen finns det anledning att hålla koll på. Vi tänker inte tanken hela vägen: i den andres ögon är det jag som är främlingen. Det är jag som blir misstänkliggjord i den andres blick. Hen som möter mig har anledning att betvivla mina goda intentioner. Vi har hört det sedan barnsben, när mamma skickade ut oss att leka med orden ”Akta dig för fula gubbar!”. I misstänksamhetens landskap är det jag som blir den onda häxan.
Säkerhetsfilosofin lägger också ett ansvar på den enskilda att undvika vissa miljöer, att utrusta sig med teknologier som skyddar, att ligga steget före innan det värsta inträffar. För i övervakningens säkerhetsvärld inträffar alltid det värsta. Utifrån detta synsätt är det icke-våldet, icke-våldtäkten, icke-inbrottet som blir undantaget. Det bygger på ett rättstänkande där jag behöver bevisa min oskuld inför den andre, eftersom den inre logiken gör mig till en misstänkt. Vissa drabbas mer än andra av misstänksamheten – vissa sorters utseenden, män mer än kvinnor, medelålders mer än barn och äldre, en viss grupp som rör sig i områden där de normalt inte hör hemma.
Hela denna övervakningsretorik som vi svenskar är positiva till har ett pris: vi förlorar en bit av vår frihetskänsla. Och när våldet sker, för det gör det onekligen, så bekräftar det att vi faktiskt behöver övervakning och säkerhetstänkande. Det är ett cirkelresonemang som är svårt att ta sig ur utan att beskrivas som naiv och ansvarslös. Demokratiska och medmänskliga kapital som tillit, öppenhet, frihet, generositet och tolerans hör inte hemma i säkerhetslogiken – trots att det är just sådana värden vi säger oss vilja skydda.
Säkerhet är ett begrepp som har hårdlanserats efter ”11 september 2001”. Det har blivit ett kodord för trygghet både lokalt och globalt. De omedelbara associationerna går till gränser. Vi vill garantera säkerhet för de individer och folk som befinner sig innanför en definierad gräns. Logiken bygger på att det finns ett hot utanför gränsen – hemmet, landet, kulturen, etniska gruppen, partiet, professionen. Det som utmärker ett ”vi” är det bekanta, det som representerar ett igenkännande. I förlängningen innebär skyddet av demokratins värden urholkningen av det vi vill skydda. För en gräns innebär ju att vi stänger ute andra samtidigt som vi stänger in oss själva.
Även om säkerhet har kommit att bli ett militärt och polisiärt hårt ord så uppfattas det som ett positivt begrepp. För vem vill motsatsen? Osäkerhet kan vi vilja eftersträva för att skapa spänning om vi klättrar i berg, kastar oss ut för svarta pister eller spelar poker om pengar. Detta är exempel på osäkerhet som skapar efterlängtade spänningsmoment. Däremot vill vi inte leva i politiskt osäkra miljöer eller vårdas i osäkra sjukhusmiljöer. I miljöer där vi är mer eller mindre ofrivilligt utsatta såsom sjukhus, flygplatser, rättegångar eller vissa övervakningssituationer, vill vi garanteras säkerhet. Jag vill vara säker på att mina patientjournaler inte lämnas ut till obehöriga, att flygplatser skyddas extra mycket och att jag kan garanteras säkerhet om jag vittnar i en svår rättegång. Alla dessa önskemål är i grunden rimliga, men det finns ju också en bortre gräns för hur långt säkerhetstänkandet anses acceptabelt. Vi kallar den gränsen för integritet eller privat sfär. Men när det kommer till kritan så finns det alltid hot som motiverar att vi flyttar linjen för det som vi anser är en skyddsvärd privat sfär. Frågan: känner du dig säker när du rör dig genom stan/när du flyger/när du talar med en främling – den frågan har ett svar som rymmer ett mått av osäkerhet. Och om hoten beskrivs som tillräckligt starka är det svårt att motivera en privat sfär. Det finns inte ens en entydig definition av vad integritet betyder. Och då är det svårt att veta vad som egentligen ska skyddas.
Susanne Wigorts Yngvesson
Docent i etik, Teologiska högskolan Stockholm
Lämna ett svar