Vid årsskiftet lämnade de sista stridande förbanden Afghanistan och en epok av omfattande interventioner och statsuppbyggande insatser nådde därmed sitt slut. Under drygt 13 år har det internationella samfundet med USA i spetsen spenderat historiskt sett oöverträffade summor pengar, men också blod, svett och tårar, på att försöka besegra talibanerna och al-Qaida och för att stabilisera och demokratisera landet. I november 2014 hade drygt 20 000 civila, 3 300 soldater ur koalitionen och ett okänt antal upprorsmän dödats och många fler ur varje kategori skadats.
Betydande framgångar har uppnåtts – inte minst inom utbildning, hälsa och kvinnors rättigheter, men trots de enorma uppoffringarna och kostnaderna är säkerhetsläget för civilbefolkningen fortfarande fullständigt oacceptabelt, den ekonomiska situationen katastrofal och det politiska läget högst osäkert efter de senaste i praktiken nullifierade valen och den alltjämt problematiska korruptionen på alla nivåer i samhället.
För svensk del har insatsen också varit mycket omfattande och inte minst långvarig. Svenska soldater har tjänstgjort i Afghanistan sedan 2001 och landet är dessutom numera en av Sveriges största biståndsmottagare. Flera svenska soldater och civila har offrat sina liv under arbetet för Afghanistan. Det har även skapats en rad nya metoder och inriktningar för både det civila och militära arbetet under årens lopp.
Den långa insatsen har skapat en krigströtthet som syns både bland allmänheten och i medierna. Efter att ha genomsyrat svensk säkerhetspolitisk debatt är Afghanistan i dag långt ifrån tidningarnas löpsedlar. Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen nämndes knappast insatsen alls.
Vi får dock inte luta oss tillbaka, utan det är nu hög tid att granska och utvärdera insatsen i dess helhet. Både den förra (2013) och den nuvarande (2014) regeringen har utlovat utvärderingar och det är nu hög tid att sätta fart. Det vore en skam om inte erfarenheterna togs tillvara och dessutom diskuterades offentligt. Utvärderingen får heller inte bli myndighetsspecifik utan måste omfatta det svenska bidraget som helhet. Utöver mer generella frågor om på vilka grunder strategiska beslut har fattats, hur resurser har fördelats och hur involverade myndigheter har tolkat och implementerat politiska beslut, så sticker tre mer detaljerade studieområden ut.
1. Den militära insatsens utformning och strategi. I Afghanistan har den svenska styrkan haft cirka 500 soldater placerade i ett så kallatProvincial reconstruction team (PRT) i Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan. De har haft ansvar för ett område större än Schweiz med en population på cirka 2,5 miljoner invånare. Att inbilla sig att styrkan skulle kunna ha någon större inverkan på säkerhetsläget i de fyra provinserna vore närmast fåfängt, men insatsen har trots detta först med sig viktiga fördelar. Inte minst har styrkan setts som ett viktigt och substantiellt bidrag inom det internationella samfundet. Dessutom har en hel generation soldater och officerare fått fullständigt ovärderliga erfarenheter, inte bara av strid, men av skarp verksamhet och ledarskap i en mycket svår insatsmiljö.
Den svenska politiska retoriken beskriver oftast insatsen i Afghanistan som en fredsfrämjande insats, men i verkligheten har det svenska bidraget deltagit i ett fullskaligt om än lågintensivt krig i Afghanistan. Under ett antal år har detta skett med fokus på så kallad upprorsmotverkan eller ”counterinsurgency” (Coin) på taktisk nivå – vilket har inneburit att rensa och försöka hålla byar från insurgenter. Den militära insatsens numerär och utformning, det taktiska beteendet, och storleken på insatsområdet är alla aspekter som måste utvärderas för framtida svenska bidrag till internationella insatser.
2. Utvecklingsstödet till Afghanistan. Sverige har de senaste åren satsat cirka 700 miljoner kronor årligen på utvecklingsstöd i Afghanistan. Sverige går dessutom mot strömmen och ökar biståndet kraftigt under perioden 2015–2020. Det svenska utvecklingsstödet har generellt sett gått igenom en stor förändringsprocess i form av fokusering och omprioritering. Antalet länder som får svenskt stöd har minskats och fokus har alltmer lagt på konflikt- och post-konfliktländer. Detta bygger på kunskapen om att utveckling och säkerhet är intimt förknippade genom att ekonomisk utveckling är mycket svår att uppnå utan att stoppa krig och konflikter, och att fred och stabilitet är svårt att uppnå utan att hantera de underliggande (ofta ekonomiska) orsakerna.
Resultaten i Afghanistan pekar dock på en mer komplex verklighet. De få positiva resultat som Sverige och det internationella samfundet har att visa upp är visserligen alla inom utvecklingssektorn. Men hundratals miljarder dollar har pumpats in i landet med endast begränsade resultat och enormt svinn. En utvärdering av utvecklingssatsningen i Afghanistan måste granska huruvida fokuseringen på konfliktländer som Afghanistan är rimlig och kostnadseffektiv. Att Sida tvingades rikta delar av utvecklingsstödet mot det svenska militära insatsområdet bör också studeras. Hade det några positiva eller negativa konsekvenser?
3. Den oöverträffade satsningen på civil–militär samordning. Utöver de separata insatserna bör kopplingen mellan de olika politikområdena studeras närmare. Aldrig tidigare har ambitionen att samordna militära och civila myndigheter varit så stor. PRT-konceptet och ”Comprehensive approaches” skapades för att både fysiskt och strategiskt koppla ihop de militära och civila aspekterna av insatsen. Inom ramen för Coin-strategin skulle biståndet koordineras med militären genom att vara ”uppbyggnadsfasen” efter att militära förband rensat och hållit byar. Trots den politiska retoriken om nära samordning gick dock Sverige mot strömmen. Sida och dess samarbetspartners på fältet, inte minst Svenska Afghanistankommittén, stod emot det nationella och internationella trycket att införlivas i Coin-strategin och har i stället valt att ta avstånd från allt samarbete med militära förband. Internationella studier indikerar att detta var rätt beslut, men en detaljerad konsekvensanalys behövs med svenskt fokus.
Tretton år av svenska bidrag till både kriget och återuppbyggnaden av Afghanistan får inte försvinna i intet. Dels har vi som medborgare rätt att veta hur våra soldater och skattemedel utnyttjats, dels är det helt centralt att fånga relevanta erfarenheter för att effektivisera framtida svenska bidrag till internationella insatser. Just nu är det många länder – bland annat vårt grannland Norge – som sätter ihop statligt utnämnda men fristående kommissioner bestående av både tjänstemän och forskare. Syftet är att i detalj studera insatsen och att i offentligheten diskutera dess utformning och konsekvenser. Sverige måste gå samma väg.
ROBERT EGNELL
Georgetown University, Washington DC
Artikeln publicerades ursprungligen på SvD Opinion
.
Lämna ett svar