Muammar Gaddafi är död. Detta är en stor framgång i strävan efter stabilitet i Libyen och innebär förhoppningsvis att stora delar av det kvarvarande motståndet lägger ner sina vapen. Om så sker är det dags att vända blad i Libyens historia och inleda en lång och svår process av försoning, institutionsbyggnad och demokratisering. Muammar Gaddafi har genom åren varit en mycket stark och karismatisk ledare med förvånande omfattande folkligt stöd. Att han nu är ute ur leken är en mycket viktig symbolisk seger för det nationella övergångsrådet.
Hur viktig hans död blir återstår att se, men förhoppningen är att det innebär slutet på stora delar av det organiserade motståndet. Det beklagas från många håll att Gaddafi inte tillfångatogs och kan ställas inför rätta. En internationell domstol har dock begränsad legitimitet i Libyen och dess egna rättssystem är långt ifrån moget för en sådan process. Hade vi verkligen velat se en summarisk rättegång och avrättning likt den av Saddam Hussein i Irak?
Det är i stället dags att fokusera på den närmaste framtiden som kommer att bli helt avgörande för Libyen.
Ett antal paralleller med Irak och Afghanistan är centrala i den fortsatta utvecklingen. I Afghanistan och Irak möttes regimskiftena av stort folkligt stöd eller åtminstone spänd förväntan. Detta initiala stöd utgjorde ett kort, men viktigt, gyllene tillfälle att snabbt göra skillnad för befolkningen och visa på att det nya och delvis skrämmande förde med sig något gott för alla. I båda fallen missades dock dessa tillfällen och folkopinionen vände sig snabbt mot det som i stället uppfattades som internationella ockupationer.
I Libyen är utgångspunkten betydligt bättre. Trots den nödvändiga internationella inblandningen i inbördeskriget är uppfattningen på marken att man själva störtat Gaddafi. Det är libyerna som drivit processen och inte en internationell koalition. Dessutom är det inte en internationell övergångsregering som tagit över makten utan ett helt inhemskt övergångsråd. Det finns med andra ord goda anledningar att tro att folkets stöd för regimskiftet är än starkare i Libyen än det var i Afghanistan 2001 och Irak 2003.
Samtidigt är jämförelserna med Irak och Afghanistan viktiga för att påminna det nationella övergångsrådet och det internationella samfundet om att det gyllene tillfället är nu och att det är tidsbegränsat. Om inte övergångsrådet snabbt visar fördelarna med den nya regimen för hela befolkningen så kan segeryran vändas till ett bittert uppror och nytt inbördeskrig.
Detta omfattar inte bara de stammar och soldater som stöttat Gaddafi in i det sista, det omfattar även tidigare marginaliserade grupper – inte minst tuareger och berber – och den stora del av befolkningen som relativt neutrala undrar vad den nya för med i förhållande till det relativt väl fungerande samhälle som Gaddafis regim upprätthöll. Vi kan även räkna med att nordafrikanska al-Qaidaceller kommer att utnyttja turbulensen i Libyen och försvåra de processer som Libyen står inför.
De utmaningar som Libyen står inför är enorma. Efter Gaddafis styre saknas helt grunden för en fungerande demokrati – representativa politiska partier, ett fungerande rättsväsende, förtroende för landets centrala myndigheter, civilt kontrollerad polis och försvarsmakt. Från att störta en gemensam fiende skall den splittrade gerillarörelsen som nu sitter vid makten inleda en svår försoningsprocess, skapa alla de institutioner och myndigheter vi förknippar med moderna stater, återuppbygga ekonomin, avväpna befolkningen och skapa civil kontroll över de många splittrade militära förbanden inom både Gaddafis gamla armé och rebellrörelsen. Sist men inte minst skall landets politiska system demokratiseras – en process som underskattats enormt.
Det är uppenbart att detta kommer att kräva stort och snabbt stöd av det internationella samfundet. Civila experter inom demokratisering, säkerhetssektorreformer och ekonomisk utveckling. Möjligen kan även en internationell fredsbevarande styrka efterfrågas om inte Gaddafis död innebär slutet på oroligheterna. Sverige bör driva på dessa frågor internationellt och även påbörja förberedelserna för att skicka de civila experter som står i beredskap för internationella insatser via Folke Bernadotteakademin.
Samtidigt får det internationella samfundet inte falla i samma fälla som tidigare och diktera villkoren för den nya libyska staten. Detta är Libyens tillfälle och Libyens process. Det internationella samfundet måste därför vara betydligt mer lyhörda än man varit vid motsvarande tillfällen i historien.
Det är lockande att utnyttja libyernas begränsade expertis och ekonomiska förmåga till att i ett slag omforma Libyen till en västerländsk avbild. Detta är dock processer som kommer att möta stort motstånd inom det libyska samhället och riskerar att få motsatt effekt.
Idag ska vi fira med Libyerna att Muammar Gaddafi är död. Imorgon måste dock arbetet med det nya Libyen inledas. Det tål att upprepas: Att störta en regim är betydligt lättare än att skapa dess efterföljare.
ROBERT EGNELL
Denna artikel publicerades först i SvD Opinion.
Lämna ett svar