Det har gått en dryg vecka sedan FN:s säkerhetsråd godkände en militär insats för att skydda civila i Libyen och, enligt vissa tolkningar, tvinga bort Gaddafi från makten. Trots massiva flygattacker och mängder av kryssningsrobotar syns inga tecken på att den internationella koalitionen har kommit närmare något av målen. Istället tycks konflikten mer och mer transformeras till ett inbördeskrig mellan två parter som inte förmår besegra varandra.
Förhoppningar om att luftkampanjen snabbt skulle tvinga Gaddafi bort från makten upplevs som alltmer otrolig. Även tanken att en neutralisering av Libyens flygvapen skulle ge rebellrörelsen tillräcklig med vind i seglen för att trycka tillbaka de Gaddafitrogna styrkorna har kommit på skam. Istället tycks Gaddafis styrkor dra åt snaran kring flera central städer för rebellerna. Målet att skydda civila har heller inte uppnåtts utan i Misrata och Zintan skjuter stridsvagnar, artilleri och prickskyttar fortfarande urskiljningslöst mot civila områden. Ett par kommentatorers varnande finger från insatsens inledningsskede tycks alltmer träffsäkra: att påverka situationen på marken och förhindra krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten enbart genom en insats från luften är mycket svårt. [Länka till min DN Debatt och Stefan Rings kommentarer.] Insatsen framstår därmed i allt större utsträckning som tandlös i ambitionen att tvinga Gaddafi till att ändra sitt beteende och följa säkerhetsrådets krav . Om ett dödläge eller maktbalans uppstått, eller om Gaddafi fortfarande har övertaget – vad blir nästa steg och hur länge kan omvärldens uppfattning om insatsens som trovärdig och rättfärdig behållas?
Har vi bedömt upproret i Libyen rätt?
Först och främst måste dock bandet spolas tillbaka lite i analysen av det Libyska upproret. En utgångspunkt har varit att upproret är samma typ av ungdomliga och demokratiska revolt mot diktaturer som vi såg i Tunisien och Egypten. I nuläget tycks emellertid Gaddafi ha ett mer betydande stöd, eller åtminstone grepp, i de västra delarna av landet än analytiker påstått. Rebellrörelsens övergångsregering, Transitional National Council, består dessutom till stor del av äldre män som tills nyligen tillhört eller varit associerade med Gaddafis regim. Den obehagliga frågan uppstår då om det snarare är ett maktpolitiskt inbördeskrig i Libyen än ett folkligt, demokratiskt uppror? I vilken utsträckning gör den internationella koalitionen i så fall rätt i att stödja den ena parten? Svaren på dessa frågor bör inverka på valet av nästa steg i insatsen.
Vad blir nästa steg?
Strategi är planering i flera steg och har man satt ner ena foten gäller det att veta var man tänker sätta ner den andra. För att militär våldsutövning ska kunna tvinga politiska aktörer till förändrat beteende krävs dock att hotet eller trycket bedöms som så kraftfullt och trovärdigt att det inte finns någon nytta till motstånd. Frågan är då om luftinsatsen nu eller i andra former kan skapa detta tryck? Att förlita sig till en bristfälligt organiserad, tränad och utrustad rebellarmé framstår just nu inte som ett möjligt alternativ för att tvinga bort Gaddafi. Istället måste den internationella koalitionen hitta andra medel att ändra maktbalansen i Libyen. Här är problemet att FN-resolutionens mandat skapar begränsat handlingsutrymme. Det finns möjligheter för den pågående flyginsatsen att tänja på FN-mandatet för att eskalera konflikten och trycket mot Gaddafi genom att i ökad utsträckning anfalla militära och politiska stödstrukturer, kommunikationssystem, och underhållsförband. En annan mer vidlyftig tänjning är att beskriva Gadaffis ledarskap som är det största hotet mot civila i Libyen och att försöka legitimera anfall mot Gaddafi själv och hans regim. De etiska frågetecknen är uppenbara och utmaningen blir att bibehålla uppfattningen om insatsen som legitim i Arabförbundets och världsopinionens ögon.
En invasion på marken?
För var dag som går ökar risken att Gaddafi stärks i tron att han klamra sig kvar vid makten i åtminstone delar av landet. Trycket mot Gaddafi sjunker därmed. Om inte luftinsatsen får snabb effekt är det därför svårt att se vad som skulle kunna skapa ett trovärdigt hot mot Gaddafi utom en intervention på marken. Då krävs emellertid en ny resolution i FN:s säkerhetsråd och en ny förankringsprocess i arabvärlden. Ett annat alternativ är att acceptera dödläget och verka för det som ingen tycks vilja – en splittring av landet. Risken är då att en fredsfrämjande insats i både luften och på marken behövs på obestämd tid – med de massiva politiska och ekonomiska kostnaderna som ingen heller vill ha.
Insatsens trovärdighet och rättfärdighet
Internationella interventioners rättfärdighet bedöms inte bara efter om de har FN-mandat eller inte, eller om intentionerna tycks rättfärdiga, de bedöms också efter hur de genomförs och vilken framgång de har. Få hyllar idag de goda intentionerna i de misslyckade fredsinsatserna i Somalia mellan 1992 och 1995. För att insatsen ska kunna bibehålla det breda inledande internationella stödet och uppfattningen om rättfärdighet så krävs inte bara att de metoder som används anses rättfärdiga och att insatser når framgång. Det kräver också att det internationella samfundet tar ansvar för landets återuppbyggnad och politiska framtid. Insatserna är dessutom höga. Ett misslyckande riskerar att kasta principen om ansvar att skydda till historiens soptipp som ännu ett västerländskt redskap för att främja sina nationella intressen. I vilket fall som helst är det vi nu bevittnar bara början på en lång och smärtsam resa till fred och stabilitet i Libyen.
Artikeln publicerades ursprungligen på Newsmill.
Lämna ett svar