Krigets verklighet tycks bortglömd i den entusiastiska interventionsglädje som just nu kännetecknar den allmänna debatten i Sverige och stora delar av världen. Europas länder och Sveriges politiska partier står på kö för att få chansen att skicka stridsflygplan till Libyen och därmed bidra till att skydda dess befolkning.
Nog är syftet att skydda civila från grova övergrepp av den egna staten lovvärt, men militära insatser, inte minst från luften, är mycket trubbiga instrument för att försöka uppnå detta. Det minsta vi kan kräva inför användandet av militärt våld för humanitära syften är därför en etisk debatt om rättfärdigheten inte bara av målen, utan även av de medel vi använder. Valet att ”bara” skydda civila från lyften kan i den bästa av världar snabbt tvinga Khaddafi bort från makten. Det kan också leda till en utdragen och mycket blodig konflikt på marken – till stor del underblåst av vår egen insats. Är vi beredda på det?
Krigets verklighet.
De senaste åren har Wikileaks låtit allmänheten och våra beslutsfattare få en inblick i insatserna i både Afghanistan och Irak. Reaktionen är oftast chock, avsky och avståndstagande från ”de andras” beteende. I den svenska debatten chockas vi i nästan lika stor utsträckning av reportage från den vardag av ständiga eldöverfall, umbäranden och förluster som våra soldater i Afghanistan upplever. ”Är vi inte i Afghanistan för att bygga flickskolor?” Beror reaktionerna på att vi bara får ta del av de allra värsta och mest avskyvärda exemplen på dagens krigföring? Nej, detta är även det nutida krigets natur och det vi ser i materialet från Wikileaks är vad jag kallar krigets verklighet.
Krig, oavsett om deras orsaker är rättfärdiga eller inte, består av massivt våld, död och elände – speciellt för de civila. Det är våra förväntningar och vår retorik som är problemet.
Den liberala interventionens retorik.
En anledning till att den etiska debatten uteblivit är att krigets verklighet är borttvättad ur vår säkerhetspolitiska vokabulär. Krigets natur – våldet, smutsen och lidandet – hamnar i skuggan av de demokratiska, jämställda och marknadsliberala värderingar som åtminstone retoriskt sett motiverar de västerländska krigsinsatserna.
Sverige och andra länder skickar inte sina soldater i krig, utan de ”samordnar civila och militära resurser för att vinna lokalbefolkningens stöd, skydda civila och bidra till demokrati, jämställdhet och ekonomisk utveckling”. Exakt hur militära förband som är organiserade, utrustade och tränade för professionell våldsutövning ska bidra till dessa mål är inte alltid självklart.
Våldsanvändning och ansvar.
Den pågående insatsen är en kompromiss mellan ”Iraksyndromet”, vilket består av en stark ovilja från USA:s sida att än en gång ge sig in i storskaliga interventioner och statsuppbyggnadsinsatser, och de västerländska väljarkårernas högljudda krav på att ”göra någonting”.
På ytan är det en ren humanitär insats till stöd för civila i Libyen och för de liberala värderingar vi hoppas ligger till grund för den arabiska våren. I grunden är det en insats för att tvinga bort en politisk ledare som det internationella samfundet samarbetat med i årtionden. För första gången har FN:s princip om ”ansvar att skydda” implementerats.
Att bidra till att brott mot mänskliga rättigheter upphör genom en militär insats från luften är mycket svårt. I Kosovo blev effekten den motsatta och det krävdes i slutändan en massiv invasion och ockupation på marken. Är vi beredda på något liknande i det här fallet?
Om, eller när, Khaddafi tvingas bort, vilket ansvar har det internationella samfundet att bygga upp de civila och militära installationer som förstörts? Vilket ansvar har samfundet för Libyens politiska framtid? Vilket ansvar har vi gentemot andra befolkningsgrupper som förtrycks i samma skala som libyerna? Betydligt större än vi nu vill erkänna eller ens prata om.
Militära interventioner i humanitetens eller liberalismens anda är lika blodiga och smutsiga som krig alltid har varit. Gapet mellan den liberala konfliktretoriken och krigets verklighet leder till att Sverige och andra länder sänder soldater till krigsområden utan förståelse för det ansvar detta medför för både soldater och civilbefolkning.
Internationella insatser för att hindra brott mot mänskligheten eller mänskliga rättigheter är ibland helt nödvändiga. Det måste dock ske med öppna ögon. Det är därför dags att beskriva krig precis som det är och inte som vi skulle vilja att det ser ut. Med en nyvunnen insikt om krigets verklighet måste vi sedan diskutera de etiska problem och det ansvar som politiskt våld för med sig i varje enskilt fall.
I det specifika fallet Libyen är det svårt att se hur det internationella samfundet skulle ha kunnat stå vid sidan om under de sannolikt mycket blodiga slutstriderna mellan Khaddafi och oppositionen. Strategin att från luften implementera kravet på att skydda civila är dock tveksam både ur ett effektivitetsperspektiv och ur ett etiskt perspektiv.
Interventionen i Libyen har inletts med kraftiga anfall från luften och från kryssningsrobotar på distans – vid flera tillfällen mot civila områden. Om inte snabba resultat uppnås kan vi vara säkra på att omvärlden kommer att kritisera den internationella koalitionen för att den antingen gör för mycket eller för lite. Arabförbundet börjar redan svaja lite på manschetten.
Oavsett resultatet kommer ansvaret för fortsättningen i Libyen att vila tungt på det internationella samfundets axlar. Strategi handlar om planering i flera steg. Har man satt ned den ena foten gäller det att veta var man ska sätta ned den andra.
Artikeln publicerades ursprungligen i DN Debatt.
Lämna ett svar