Svenskt försvar skall ställas om. Svenska soldater skall utbildas för att klara de flesta uppgifter inom nästan alla områden, både inom och utom landets gränser. Under Almedalsveckan i Visby berättade försvarsminister Sten Tolgfors om hur tusentals unga män och kvinnor i framtiden skall sändas över haven till konflikthärdar och fredsuppdrag. För att sedan återgå till vardagen och sina ordinarie arbeten.
Just nu är det Sveriges insats i Afghanistan som diskuteras. Tolgfors anger åtminstone femolika motiv för de svenska styrkornas närvaro: det afghanska folkets säkerhet, vårt eget lands säkerhet, att få stopp på opiumhandeln, den afghanska demokratin samt likabehandling av män och kvinnor.
Det är med explicit hänvisning till dessa motiv som han i DN den 29 juli säger att Sverige skall ha trupp i Afghanistan för att ”göra en skillnad”. Men har vi svenskar verkligen tänkt igenom relationen mellan försvarsmaktens nya operativa uppgifter hemma och borta å ena sidan, och svensk utrikes- och försvarspolitik å den andra?
Om hur utlandstjänstgöring på lång sikt påverkar ett lands utrikespolitik och självbild skrev häromåret Aslak Nore i ”Gud er Norsk. Soldatene fra fredsnasjonen” (Aschehoug, pocket 2008). Boken bygger på Nores egna erfarenheter av utlandstjänstgöring i Bosnien men han går också vidare och genomför en närmast arkeologisk studie av alla norska utlandsuppdrag sedan 1947. Hans text är mest drabbande i beskrivningen av bristen på beredskap inför de hemkommande soldaternas behov. Norges självbild som fredsnation ställs i bjärt kontrast till den värld som de norska soldaterna har varit utsända i. Nores egen kluvenhet inför soldatlivet gör framställningen på en gång både personlig och trovärdig.
Att orsaken till de låga dödstalen bland norska utlandsstyrkor beror på att Gud är norsk tror nog inte Nore på. Men hur skall länder som Sverige och Norge kunna upprätthålla sin självbild som fredsnationer om de tvingas ta emot soldater i kistor, soldater i trauma, soldater med posttraumatiska stressymptom och soldater som inte kan reda upp sina civila liv? Är det någon i försvarsmakten som på fullt allvar tror att Ola Norman eller Anna Svensk kan åka skytteltrafik mellan bevakningsuppdrag i Afghanistan och jobbet som speditör i Helsingborg och Moss, ta hand om sin sambo och leva gott med minnena av en tioåring i Bosnien som fått en rikoschett genom huvudet eller bilder av döende spädbarn utan vatten i Tchad på näthinnan?
Inom ramen för neutralitetspolitiken möjliggjorde det starka svenska försvaret en balanserande insats i en av det kalla kriget uppdelad och upprustad värld. Utlandstjänstgöring var i det perspektivet en förlängning av den svenska utrikespolitikens ambition att via FN skapa fred, avspänning och nedrustning. Relationen mellan värnplikt, försvar och utlandstjänstgöring utgjordes av den neutralitetspolitiska eller icke-allierade ramen.
Men, hur ser relationen ut mellan en alltmer slimmad svensk försvarsmakt för det egna landet, en försvarsindustri som ger sig ut på marknaden på allvar och en ökad beredskap att stå till tjänstmed manskap för skyttebataljoner att inordnas i EU:s, Natos eller FN:s tjänst var som helst på jorden? Sverige går omärkligt från insatser där neutrala och icke-allierade länder hade en särskild betrodd roll inom FN till att vara en allmän rekryteringsgrund för internationella soldater. Den nya försvarspolitiken ställer onekligen fler frågor än vi ännu fått svar på. Aslak Nores bok vore lämplig kvällslektyr för både ÖB Sverker Göransson och Sten Tolgfors.
Marie Demker är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Artikeln publicerades först i SvD.
Lämna ett svar