Johan Schaar
ANALYS: De lever i den mest odemokratiska regionen i världen men ser demokratin som det bästa styrelseskicket. ”Palestinas sak är vår” för araberna som känner sig som en nation trots de stora skillnaderna mellan länderna. Detta och mycket annat kan man lära om araberna i en ny och omfattande opinionsundersökning som genomförts i 15 av de 22 arabländerna.
Den repressiva tystnaden
I autokratiskt styrda länder är det svårt att veta vad människor egentligen tycker i olika frågor. Det politiska utrymmet är kringskuret, att kritisera myndigheter kan vara farligt, omvärlden har därför ofta dimmiga eller fördomsfulla uppfattningar om vad människor i Kina, Ryssland, Iran eller i arabvärlden har för åsikter. I repressiva samhällen råder dessutom en tystnad som gör att människorna själva inte vet mycket om vad grannarna tycker.
Därför är den nya Arab Opinion Index från Arab Center i Washington särskilt välkommen. Genomförd mellan november 2024 och augusti 2025, alltså efter att kriget i Gaza bröt ut den 7 oktober 2023, är det den mest omfattande sedan Arab Centers opinionsundersökningar startade 2011, med över 40 000 svarande, och kanske den största någonsin i regionen. (Den version som gjorts tillgänglig av Arab Center gör ingen åtskillnad mellan kvinnor och män eller olika åldersgrupper. Redaktionen vill gärna återkomma med en ny text när sådana data finns tillgängliga.)
Vem vill lämna, vem vill stanna kvar?
Ett representativt urval av medborgarna i 15 av de 22 arabstaterna har svarat på frågor om allt från deras ekonomiska och sociala omständigheter till attityder om styret i de egna länderna, demokratins förutsättningar, säkerhetshoten i regionen och synen på konflikten mellan Israel och Palestina. I vissa frågor är attityder anmärkningsvärt samstämmiga över hela regionen, i andra råder det stora skillnader. Framför allt är invånarna i de oljerika gulfstaterna mer nöjda med situationen i de egna länderna än i andra delar av regionen.
Mest missnöjda med den allmänna situationen och särskilt ekonomin är invånarna i det konfliktfyllda Mashreq, dvs Irak, Jordanien, Libanon, Palestina och Syrien, samt i Nildalen, dvs Egypten och Sudan. En stor andel, 66%, anser att deras länder är korrupta, en andel som ändå har minskat från 84% 2011. Ändå vill endast en fjärdedel av invånarna lämna regionen, en siffra som hållit sig på samma nivå sedan 2011, men också här råder stora skillnader mellan länderna. Bara 8% av invånarna i Gulfen vill migrera, medan 50% av sudaneserna vill lämna sitt land.
De största hoten mot säkerheten i det egna landet upplevs komma från Israel och USA, särskilt om man bor i Mashreq eller i Nildalen. Invånarna i Gulfländerna ser Iran som ett större, men begränsat, hot.
Araberna och demokratin
De flesta svarande kan beskriva vad som karakteriserar ett demokratiskt styrelseskick, trots att få har upplevt utvecklade demokratier i praktiken. Ändå är demokrati det politiska system man vill ha: två tredjedelar menar att demokratin, trots dess brister, är det politiska system som passar deras länder bäst (Figur 1). Cirka hälften anser ändå att religion och politik inte bör skiljas åt.
Sett över hela regionen bedömer araberna själva att den demokratiska nivån ligga på 6,2 av 10, medan möjligheten att kritisera den egna regeringen bedöms som 5,3 av 10. Det land där störst andel avstår att svara på olika frågor är Saudiarabien, vilket kan tyda på att människor ser risker i att ge uttryck för sin uppfattning också i en anonym opinionsundersökning. I V-Dems demokratiindex är Mellanöstern och Nordafrika den region som har den lägsta demokratinivån i världen.
Figur 1. Synen på olika politiska systems lämplighet som styrelseskick
Vad tycker människor i Gaza, Syrien, Libanon och Sudan
Arab Centre har också ställt specifika frågor till människor i Gaza, Syrien, Libanon och Sudan för att få en bild av deras levnadsvillkor, attityder och förhoppningar.
Svar från Gaza bekräftar i detalj en tillvaro som är närmast outhärdlig. I Syrien efter Bashar El-Assads fall i december 2024 är det fler som ger uttryck för hopp, glädje och lättnad än oro och osäkerhet, trots flera utbrott av våld mellan etniska och sekteristiska grupper. I Sudan, snart tre år efter att striderna mellan Rapid Support Forces (ökända för övergrepp mot civila särskilt i Darfur) och den sudanesiska armén bröt ut, var nästan hälften av de svarande internflyktingar. Över 70% saknade tillgång till hälsovård och läkemedel. I södra Libanon som attackerades av Israel 2025 rapporterade 70% av de tillfrågade att de tvingats fly norrut, där de allra flesta upplevde att de välkomnats av lokalbefolkningen.
Palestinas sak är vår
I ett särskilt avsnitt kartläggs hela arabregionens attityder till den israelisk-palestinska konflikten och situationen i Gaza. Det handlar uppenbart om en gemensam angelägenhet: ”Palestinas sak är vår” anser 80% av de tillfrågade. Högst är stödet i Jordanien med 93%, lägst men ändå högt i Saudiarabien med 63%.
Hela 87% motsätter sig ett erkännande av Israel, av de som är välvilliga till ett erkännande ställer hälften som villkor ett självständigt Palestina. I de två länder i studien som med början 2020 undertecknat Abraham Accords med Israel, dvs Marocko och Sudan, hade de som den gången var positiva till normalisering blivit betydligt färre när den nya undersökningen utfördes.
Som de viktigaste skälen för att inte erkänna Israel anges bosättarkolonialismen, rasismen mot palestinier, ockupationen och Israels expansionistiska politik. Religiösa och kulturella orsaker, som kanske kunnat karakteriseras som antisemitism, är i stort sett frånvarande.
Vad gäller synen på omvärldens agerande i förhållande till konflikten uttrycker en stor majoritet uppskattning över att Sydafrika anklagat Israel för att begå folkmord inför FN-domstolen i Haag. Av europeiska länder uppskattas särskilt Spaniens principfasta agerande. En stor majoritet såg USA:s agerande som särskilt negativt.
Figur 2. Uppfattningar om araberna som en nation i olika subregioner
Vi är en nation
Undersökningen ställer också frågor kring arabernas kollektiva identitet (Figur 2). Tre fjärdedelar upplever sig vara del av en gemensam historisk och kulturell samhörighet, en andel som varit påtagligt stabil under de senaste tio åren, trots de stora skillnaderna mellan de olika länderna. Samtidigt erfar man att västvärlden har en starkt negativ syn på araber, vilken förklaras dels av deras religion, dvs företrädesvis islam (25%), dels av systematiska kampanjer för att nedvärdera araber (20%), och i någon mån av handlingar som araber själva står bakom (14%) (Figur 3).
Figur 3. Svar på frågan om människor i väst har en positiv eller negativ syn på araber
Den intresserade kan också ta del av ett detaljerat frågebatteri kring arabers syn på det amerikanska samhället samt deras användning av sociala media.
Liksom människor på andra håll i världen längtar araberna efter ett samhälle där de fritt kan välja sina företrädare och uttrycka sin åsikt. De känner sig leva i en unik nation med ett gemensamt språk, religion och kulturella uttryck, trots de stora geografiska avstånden och ländernas olika karaktär. Och de är starkt solidariska med sina olycksdrabbade bröder och systrar i Palestina.
Johan Schaar är medlem i Mänsklig Säkerhets redaktion
