Göran Holmqvist
Utrikesdeklaration innehåller välkomna skrivningar om vikten av ett reformerat säkerhetsråd och allianser med likasinnade länder i syd. Finlands Alexander Stubb och Kanadas Mark Carney tycks ha inspirerat. Men denna strategiska insikt rimmar illa med förd politik, när biståndsanslaget till Afrika mer än halveras, långsiktiga samarbetsrelationer avvecklas rekordsnabbt och stöd till centrala FN-organ och klimatfonder slaktas. En utrikespolitik mer konsekvent med vårt strategiska intresse av en fungerande världsordning efterlyses.
Bild: Konferens i Brasilien där representanter för det globala Syd lade fram förslag till kommande konferenser med G7-staterna och Brics
Sverige vill reformera säkerhetsrådet
En viktig men förbisedd nyhet i årets utrikesdeklaration är att Sverige ställer sig bakom en reform av FN:s säkerhetsråd – för att det ska bli mer inkluderande och med modifierad vetorätt. Det är välkommet. Det är svårt att försvara en ordning som utesluter världens folkrikaste land, Indien, eller hela den afrikanska kontinenten med snart en fjärdedel av jordens invånare. Utrikesdeklarationen förmedlar också insikten att för att upprätthålla gemensamma institutioner och spelregler så krävs det allianser med likasinnade länder i Afrika, Asien och Latinamerika.
Från utrikesdeklarationen februari 2026:
”Globala utmaningar kan inte lösas enbart med våra allierade eller närmast likasinnade.
Tillsammans med likasinnade länder i Asien, Afrika och Latinamerika som bryr sig om och upprätthåller gemensamma institutioner och spelregler kan vi skapa en kraft som inte konkurrerar, utan förenar.
En reform av FN:s säkerhetsråd är angelägen. Sverige står bakom en mer rättvis representation från alla kontinenter i säkerhetsrådet, och kommer att verka för fler permanenta och icke-permanenta medlemmar. Möjligheten till veto bör begränsas.”
Stubb inspirerar
Sveriges regering tycks ha tagit inspiration av den finländske presidenten Alexander Stubbs bok ”Maktens Triangel”, och kanske också av den kanadensiske premiärministerns Mark Carneys uppmärksammade tal i Davos. Båda dessa framhåller att världsordningen, som den en gång var, är överspelad. I det ligger en stor fara för små och medelstora länder som inte vill bli behandlade som om de hörde till någon stormakts bakgård. Världen har blivit farligare. Men vi kan inte vara nostalgiska och sträva tillbaka till den ordning vi hade, som vare sig var inkluderande eller så regelbaserad alla gånger.
Den centrala poängen i Alexander Stubbs bok är just att det är länderna i vad han benämner ”Syd” som kommer att vara tungan på vågen när en ny världsordning definieras. Där finns majoriteten av jordens invånare, en andel som blir allt större, och man besitter en växande ekonomisk styrka. Alexander Stubb har i FN:s generalförsamling föreslagit en reformering av säkerhetsrådet och fick en överväldigande majoritet av medlemsstaterna på sin sida, vilket det berättas om i boken.
Sveriges regering verkar ha köpt resonemanget om säkerhetsrådet i utrikesdeklarationen. Klokt och bra.
Men har regeringen läst hela Stubbs bok?
Men har regeringen läst hela Alexander Stubbs bok, och lyssnat till hela Mark Carney’s tal? Stubb framhåller det strategiska i att nu vårda relationerna till Syd. Carney förespråkar allianser med någorlunda likasinnade. Men i Syd är bilden av västvärlden solkad av upplevd arrogans och dubbelmoral. Vi vill att resten av världen ska backa upp folkrätten i Ukraina, men då duger det inte att agera så saktfärdigt och tvetydigt som gjorts i förhållande till Gaza eller att vända ryggen till tragedin i Sudan, menar Stubb. Europas lågmälda reaktioner inför USA:s agerande i Venezuela och Iran illustrerar samma sak.
Utöver säkerhetsrådet finns även andra globala institutioner där Syd inte räknas, som IMF och Världsbanken, som behöver ses över. FN har en avgörande roll och måste backas upp, trots fel och brister, framhåller Stubb. Det duger inte heller att lova runt och hålla tunt vid internationella klimatkonferenser, där länderna i Syd med rätta kräver kompensation för de utsläpp som varit en källa till vår rikedom, men som nu drabbar dem värst. Vi kan inte agera enbart transaktionellt, utan behöver leva som vi lär i förhållande till de principer om demokrati och mänskliga rättigheter som vi predikar (inte tävla med Kina genom att bete oss som Kina).
En värdig diplomati, utan arrogans
Stubb tycks ha fått ett antal aha-upplevelser under sina år som statsråd, då han, i samband med Finlands säkerhetsrådskandidatur, träffade ledare från nästan varje land i världen. Det bidrog till en insikt om hur solkat västvärldens rykte är av upplevd arrogans, dubbelmoral och känsla av exkludering. I ett möte med Indiens ledare fick han kommentaren att när Europa får problem så gör man det till världens problem, men när världen får problem så blir det inte Europas. Stubb konstaterade att det finns länder med djupa demokratiska rötter även i Syd och han blev varse klimatförändringarnas geopolitiska sprängkraft. Han insåg också dynamiken och det växande självförtroendet i de här länderna.
Utrikespolitiskt betecknar sig Stubb som ”värdebaserad realist” och förespråkar en ”värdig diplomati”, där vi står upp för våra värderingar, men respektfullt och utan arrogans. Han konstaterar: ”Att avfärda det globala syd som ett bakvatten har alltid varit ett moraliskt misstag. Men nu när det globala syd har en avgörande roll att spela i den nya världsordningen är misstaget även strategiskt.” Många har sedan länge insett det moraliska misstaget. Men nytt är att en utrikespolitisk realist från högerkanten drar samma slutsats. Har svenska högerpolitiker fattat galoppen?
Sverige agerar mot vårt strategiska intresse
Det ligger alltså i vårt långsiktiga strategiska intresse att vårda relationen till Syd, där Sverige historiskt har åtnjutit ett betydande förtroendekapital. Hur detta kapital nu förvaltas är centralt. Men regeringens politik förskräcker. Stöd till centrala FN-organ, exempelvis UNDP, fredsbyggnadsfonden PBF och den humanitära krisberedskapsfonden CERF, har minskats med 90 procent. FN:s fond för klimatanpassning, en hjärtefråga för många länder i Syd, får noll kronor i årets budget. Fråga finansminister Svantesson var budgetposten för globala klimatfinansieringsåtaganden finns, och hon kommer att peka på biståndet, som gå ännu längre i att sänka än vad som redan skett, från 1 till 0,7 % av BNI. En femtedel av det som är kvar går till Ukraina.
Biståndsanslaget till Afrika har på fyra år minskats med 60 procent. Det långsiktiga biståndet har avvecklats till sammanlagt sju afrikanska länder. Inga länder i Västafrika får längre utvecklingsbistånd; en skakig grannregion till EU med snart 750 miljoner invånare och exceptionellt utsatt för klimatförändringarna. Vi avvecklar en djup och mer än 60-årig samarbetsrelation med Tanzania som nyss nått kategorin lägre medelinkomstland, med en årlig BNP-tillväxt 2020-25 på 5,4%, och en befolkning 2050 på 130 miljoner, Vi ger den processen bara åtta månader. Kontrasten till den gradvisa och välplanerade utfasningen av biståndet till Vietnam för 15–20 år sedan är slående.
Rosor till regeringen! Men…
Rosor till regeringen för att den ställer sig bakom ett reformerat säkerhetsråd i utrikesdeklarationen! Nästa steg är att låta samma strategiska insikt prägla utrikespolitiken i övrigt.
Göran Holmqvist är fil dr inom Fred och Utveckling, Generalsekreterare för ForumCiv, och affilierad forskare vid Institutet för Framtidsstudier
Redaktör: Johan Schaar
