Den katolska kyrkan var erövrarnas kyrka i Latinamerika. Med befrielseteologin ställde sig kyrkan på de fattigas sida men har även stött diktaturer i Chile och Argentina.
– Påven Fransiskus ville ha en kyrka som åter står på folkets sida, men mycket arbete återstår för den nye påven, säger biskopen Pablo Galimberti från Uruguay.
Ana Valdes.
I slutet av januari berättade Colombias president Gustavo Petro i ett känslofyllt tal att resterna av prästen Camilo Torres, som dödades av regeringsstyrkor 1966, äntligen hittats och att han skulle hedras och begravas som en av de personer som hade betytt mest för befrielseteologin i Colombia.
Torres, som hade dödats när han stred med ELN-gerillan, en kommunistiskt inspirerad grupp, hade vägrats en kristen begravning och hans kropp gömdes i sextio år av myndigheterna. Nu skulle han begravas som en nationell hjälte och martyr.
Camilo Torres kom från en av Colombias rikaste familjer och utbildade sig till präst i Colombia och Belgien. Där mötte han kristdemokrater och andra kristna, som fick honom att intressera sig för sociala orättvisor. När han återvände till Colombia började han att predika befrielseteologin.
Kyrkans roll och social rättvisa
Befrielseteologin uppstod som en rörelse inom den katolska kyrkan i Latinamerika. Präster och teologer som Leonardo Boff i Brasilien och Gustavo Gutierrez i Peru samlades för att diskutera kyrkans roll och social rättvisa. Torres budskap om rättvisa och en mer jämlik fördelning av landets resurser gjorde honom populär bland de fattiga. Samtidigt kallades han en farlig agitator av överklassen, inklusive sin egen familj.
Han var inte unik. Befrielseteologin ledde till att tusentals präster och nunnor som påverkats av andra vatikankonciliet, som pågick mellan 1962 till 1965, såg behovet av modernisering av den katolska kyrkan. Den hade länge stått i maktens tjänst och betraktat sociala rörelser som suspekta.
2300 biskopar från hela världen möttes i konciliet i Rom för att diskutera kyrkans modernisering och tidens utmaningar. Brist på kallelser och åldriga kongregationer av munkar och nunnor krävde nya verktyg och strategier. Konciliet är den katolska kyrkans rådgivningsinstans och kallas enbart in för att besluta om teologiska och andra frågor av stor vikt.
Jag frågade biskopen Pablo Galimberti, som är biskop emeritus i Uruguays näst största stift Salto, vart han anser att kyrkan är på väg idag.
– Du ska komma ihåg att kyrkan i Rom är en gammal dam, tvåtusen år. Och hon har tunga kjolar, varje steg hon tar måste hon lyfta kjolarna och gå mycket försiktig för att inte ramla ihop.
Galimberti blev Sydamerikas yngste biskop när han utnämndes av påven Johannes Paulus 1983. Han ansvarade för påvens besök i Latinamerika några år senare.
– Johannes Paulus var mycket påverkad av Opus Dei, en konservativ katolsk orden som grundades i Spanien och stödde både Spaniens diktator Fransisco Franco och Augusto Pinochet i Chile. Påven var mycket konservativ och följde Opus Deis inställning till Latinamerika. Han erkände behovet av att stå på de fattigas sida men befarade att befrielseteologerna samarbetade med marxistiska rörelser.
Munkavle och förbud att predika
Många befrielseteologer belades med munkavle av påven Johannes Paulus. De förbjöds att predika offentligt och att ta ställning i sociala frågor. I El Salvador dödades jesuiter1989 av militärer, som ville hindra prästerna från att predika.
Munken Ernesto Cardenal, som blev kulturminister hos sandinisterna, som tog makten i Nicaragua efter diktator Anastasio Somozas fall 1979, hade svårt att skilja mellan prästerskapet och sin politiska övertygelse. Han fick vänta tills påven Franciskus förlät honom och tillät Cardenal att tjänstgöra som präst igen.
Johannes Paulus hade också vägrat att ge en audiens till ärkebiskopen Arnulfo Romero, som dödades av El Salvadors armé i sin egen kyrka 1980. Påven ansåg att Romero hade blivit för vänstervriden. Påven vägrade även att saligförklara honom, eftersom han inte tyckte att Romero var värd att tillbedjas som ett helgon. Han fick vänta till 2015 då påven Franciskus erkände honom som martyr.
Den katolska kyrkan i Latinamerika var erövrarnas kyrka och ansåg att urinvånare skulle evangeliseras och göras till kristna. Såväl Bolivia, Peru som Mexiko såg tempel och heliga platser vandaliseras och ersättas av katolska kyrkor och katedraler. Kungar och präster diskuterade om urinvånare hade en själ – om de hade det, kunde de inte förslavas.
Spanien ansåg att urinvånarna skulle vara fria medan Portugal ansåg att de kunde förslavas. Jesuiterna skapade med guaranistammen i Paraguay och Argentina ett slags fristad, där urinvånarna lärde sig att tillverka musikinstrument och sjunga. Bibeln översattes till deras språk och de lärde sig jordbruk och hantverk.
Jesuiterna stod för en humanistisk människosyn men kungar i Europa såg till att påven förbjöd dem och upplöste deras orden. När jesuiterna blev anklagade för uppror mot kungamakten, utvisades de från Sydamerika av den spanske kungen och levde i exil i olika länder. Portugiserna kunde gripa guaraniindianer och få dem att arbeta som slavar. Missionerna övergavs och det sociala experimentet avslutades. Jesuiterna fick vänta fyrtio år för att få upprättelse.
Egna gudar och kristna helgon
I vissa länder, som Kuba och Brasilien, uppstod en synkretism mellan de gamla religionerna och kristendomen. Svarta slavar, som hämtades från Afrika, tog med sig sina egna gudar som smälte samman med kristendomens helgon. I voodoo, mycket utbredd i regioner med svart befolkning, fick jungfru Maria afrikanska färger och blev Yemanja, havets gudinna och folkets beskyddare.
I Mexiko fick jungfrun av Guadalupe, landets skyddsjungfru och en ikon i populärkultur, ett indianskt ansikte. Miljoner människor färdas som pilgrimer till hennes altare, som ligger i Mexiko City och är världens mest besökta religiösa plats efter Peterskyrkan i Rom.
De gamla mexikanska kulturerna anammade spanjorernas syn på döden och kring detta uppstod en folklig rörelse. Döden blev ett helgon, Santa Muerte, och ceremonierna för att hedra henne den 2 november har blivit blev en turistisk attraktion.
När Latinamerika blev fritt från Spanien och Portugal var det många präster som stödde frigörelseprocessen. Men i de nya nationerna förblev katolicismen statens religion. Enda undantaget är Uruguay, som separerade kyrkan från staten i början på 1900-talet. Pablo Galimberti igen:
– Jag är ambivalent till befrielseteologin. Visst ser jag behovet av den sociala delen av livet som viktig men vi är främst en kyrka och lovar alla ett bättre liv efter detta. Vår teologiska mission får inte glömmas, annars banaliseras vårt uppdrag och vi förvandlas till en frivilligrörelse med främst socialt ansvar.
Stöd till diktaturer
Sjuttiotalets marxistiska rörelser ansåg att den officiella kyrkan stödde fascistiska diktaturer. Pinochet i Chile och och argentinaren Jorge Videla gick i mässan varje söndag. Argentinska biskopar välsignade bödlarna och hemliga fängelser, där dissidenter dödades.
Både kyrkan i Chile och Argentina fick göra botgörelse för stödet till diktaturerna. Kardinalerna bad folket om förlåtelse för sina brister. Självaste påven Franciskus hade svårt att förklara sin roll i Argentina, när han som präst gav Videla nattvarden i mässan.
De fattiga känner inte längre förtroende för en kyrka som har skyddat pedofiler och fascister. De lockas av den växande evangeliska rörelsen, som samtidigt har stora politiska ambitioner, vill påverka lagstiftarna och insätta eller avsätta presidenter. I Brasilien visade de musklerna genom att backa presidenten Jair Bolsonaro och uppmuntra till lagstiftning mot abort och homosexuellas rätt att gifta sig.
Franciskus hårda nypor
Pablo Galimberti anser att påven Franciskus försökte ändra på detta och utnämna yngre biskopar och kardinaler som kan visa att kyrkan åter vill stå på folkets sida.
– Påven Franciskus hade hårda nypor och visade kurian (den katolska kyrkans förvaltning, som fungerar som regering), att deras tid av makt och missbruk var över. Han lät kardinalen Angelo Becciu, som anklagades för omfattande affärer med penningtvätt och mutor, åtalas och dömas till fängelse.
Becciu hade varit Vatikanens bankir under många år och hjälpt kyrkan med stora penningtransaktioner och inköp av dyra fastigheter. Men det visade sig att många av dessa affärer hade gett honom själv och hans familj stora förmåner.
– Påven Franciskus undanröjde Opus Deis särställning och krävde ändring av deras strukturer. Tyvärr dog han för tidigt – det återstod mycket arbete både i Vatikanen och i Latinamerika. Vi hoppas att påven Leo XIV, som har levt många år i Peru, ska fullfölja mycket av det arbete som Franciskus påbörjade.
Pablo Galimberti anser att kyrkans uppdrag är att ena och medla, att vara en plats där människor finner tröst och rådgivning.
– Våra skolor är mycket viktiga, det är i skolan värderingar och den moraliska kompassen formas. Familjerna är idag mycket pressade av ekonomin och vardagslivet. Skolan måste vara platsen där framtidens katoliker fostras.
Jag frågar honom om kyrkan inte har förlorat mycket trovärdighet i samband med skandalerna, maktmissbruk och sexuella övergrepp.
– Man ska inte tro att kyrkan består av änglar och att alla präster och nunnor är felfria. Det är vår plikt att upptäcka fel och dåligt beteende hos unga blivande präster. Ingen ska kunna gömma sig i kyrkan för att utöva makt eller förbruka folkets förtroende. Vår kallelse är att tjäna, att vara ödmjuka och ärliga, det är en utmaning men i den finns en stor uppgift.
Ana Valdes är journalist och författare, född i Montevideo. Efter fyra år som politisk fånge kom hon 1978 till Sverige som flykting. Här arbetade hon bl a på Dagens Nyheters kulturredaktion. Efter mer än trettio år i exil återvände hon till Uruguay.
Redaktör: Carin Wall
