DEBATT: FN-chefen har presenterat en ambitiös plan för att bryta rustningsspiralen i världen och frigöra resurser för skriande brister i utvecklingsarbetet. Men vad krävs för att planen ska ha framgång i dagens värld?
Bild: humanitär hjälpinsats via FN
FN:s generalsekreterare presenterade i september en mycket väl underbyggd rapport – The security we need – rebalancing military spendning for a sustainable and peaceful future – för att vända dagens militära rustningsspiral och använda resurserna för internationellt icke-militärt utvecklingsarbete. I dokumentet konstaterar FN att dagens militära upprustning nått oroande kostnadsnivåer. Siffror som tagits fram av det svenska fredsforskningsinstitutet Sipri visar att militärutgifterna 2024 uppgick till ofattbara 2,7 biljoner dollar. Enligt FN-rapporten dränerar denna penningrullning budgeten för världens hållbarhets-och utvecklingsmål -Agenda 2030 – och riskerar att ytterligare förvärra instabiliteten inom och mellan stater.
Program för förändring
Generalsekreteraren föreslår ett program för att leda medlemsstaterna i en helt annan riktning. De viktigaste punkterna i FN-chefens förslag är:
- Att förnya ansträngningarna att med ”diplomati, fredlig hantering av dispyter och förtroendeskapande åtgärder ”ta itu med ”de bakomliggande orsakerna till de växande militära utgifterna fram till 2030 ”
- Att i de pågående nedrustningsförhandlingarna ta itu med de växande militära kostnaderna, skapa bättre rustningskontroll och använda frigjorda resurser för skriande behov av social utveckling
- Att medlemsstaterna samtidigt ”bör främja strategier för mänsklig säkerhet och hållbar utveckling”
Förslagen är inte nya. De har stöd i FN-stadgan från 1945 och i de upprepade krav på militär nedrustning för fredlig konfliktlösning och social utveckling som FN verkat för sedan 1950. Det året antog generalförsamlingen resolutionen 380/V där medlemsländerna åtog sig att överföra en del av staters militära budget till civila insatser för människors välfärd, särskilt i de delar av världen som på den tiden betecknades som ”underutvecklade”. Idag har istället flera ledande industriländer, t ex Storbritannien, Tyskland och USA, skurit ned stödet till utvecklingsarbete med hänvisning till det instabila världsläget och behoven av ökade militära säkerhetsåtgärder.
Modest krav på omfördelning – en bråkdel av penningrullningen
Generalsekreteraren tar ifrån tårna i slutordet av rapporten. Åtgärderna ska inte ses som en form av statsekonomisk omfördelning utan som en tvingande nödvändighet för att komma bort från militariseringen och bygga en bättre värld:
”Denna rapport uppmanar medlemsstaterna att agera med framsynthet och beslutsamhet. Att ändra globala prioriteringar är inte bara en fråga om finanspolitisk försiktighet utan är en absolut nödvändighet för mänsklighetens överlevnad.”
När FN idag påminner om detta åtagande – lyssnar någon?
En sökning på nätet visar att hittills har inga stater officiellt uppmärksammat eller uttalat sig om generalsekreterarens nya rapport. Det kan bero på att den nyligen publicerats, i september i år. Men finns det andra skäl?
Flertalet europeiska stater har kraftigt ökat sina militärutgifter med hänvisning till det nya säkerhetsläget. Efter det ryska fullskaliga överfallet på Ukraina motiveras de ökande militärutgifterna med riskerna för direkt eller indirekt rysk intervention i närområdet. Detta nödvändiggör nedskärningar i andra sektorer som bland annat drabbat det internationella utvecklingsarbetet.
När rapporten presenterades vid en presskonferens i New York i september sade FN:s generalsekreterare Antonio Guterres att medlemsstaternas regeringar visserligen har legitima skäl att skydda civila och vital infrastruktur och möta externa hot. Men, sade Guterres: ”långvarig säkerhet kan inte skapas enbart med militära medel. En omfördelning om så än bara en bråkdel av dagens militära utgifter skulle kunna åtgärda vitala brister – ge barn möjlighet att gå i skolan, stärka primärvården, bygga ut ren energi och en motståndskraftig infrastruktur, och skydda de mest utsatta.” Man kan se Guterres försiktiga förslag som en kritik av den överdimensionering av den konventionella försvarsapparaten som följer när stater, t ex inom Nato, skapar ett femprocentsmål för militärmaskineriet.
Internt: FN behöver repa mod
Vad behövs då för att FN ska kunna gå i täten för en ny internationell säkerhetssyn? Förre chefen för FN:s humanitära bistånd Martin Griffiths publicerade nyligen en insiktsfull artikel om tillståndet på sin tidigare arbetsplats. Han menar att FN på senare tid har visat brist på mod. En räddhågsenhet har smugit sig in i arbetet. Griffiths hade hellre sett en mer offensiv inställning där man hade pressat på för att använda sina kompetenta medarbetare för att mer aktivt finnas på plats i många av de konflikthärdar som härjat världen.
FN är i kris, säger Griffiths. FN har idag ”desperat brist på finansiering”, men vad värre är ”bristande relevans”. Griffiths fortsätter;
”Genom att låta sig marginaliseras i fredsarbete, vilket inkluderar konfliktmedling, har FN i huvudsak blivit en läkare som behandlar sjukdomens symptom snarare än att ta itu med grundorsakerna.”.
Dock – organisationen stretar på i motvinden och gör trots allt på många håll ett gott jobb: ” FN-personalens engagemang, kompetens och mod är oersättligt”.
Men dessa modiga människor behöver också stöd utifrån. Griffiths pekar särskilt på behovet av stöd från civilsamhällets organisationer.
Externt: civilsamhället kan stärka FN
Andrew Firmin, verksam inom Civicus, det internationella nätverket av frivilligorganisationer, påminde nyligen om Civicus förslag att ge civilsamhällets organisationer större roll i FN-samarbetet. I samband med generalförsamlingens möte i september skrev Firmin att dagens växande kriser kräver ett effektivt och kraftfullt FN. Samtidigt medför kriserna att detta blivit mindre sannolikt. Firmin skriver att generalsekreterarens tidigare förslag om att reformera FN visserligen är välkommet men att bristerna i första hand beror på de minskande anslagen.
FN drabbas såväl av att stater inte betalar de obligatoriska anslagen eller dröjer med betalningarna under lång tid. Firmin noterar att USA är den värsta syndaren med en skuld på cirka 1,5 miljarder US dollar, följt av Kina med nästan 600 miljoner.
”Den sviktande finansieringen har intensifierats av att Trump-administrationen drar sig ur viktiga FN-organ och avtal och detta har tvingat FN att planera för en budgetnedskärning på 20 procent under 2026. Det kan innebära att personalen decimeras med cirka 7 000 av sammantaget 35 000 anställda och att vissa FN-organ slås samman, kontor läggs ner och funktioner flyttas till platser med lägre kostnader.”
Firmin framhåller att FN-apparaten har uppvisat tecken på över-byråkratisering och att en effektivisering kan behövas på sina håll. ” Men de föreslagna nedskärningarna innebär att FN i praktiken måste planera för att göra mindre än tidigare, i en tid då problemen är större än de varit på årtionden. Med tanke på detta kan beslut om FN:s prioriteringar inte bli en ensak för dess tjänstemän eller medlemsstater. Civilsamhället måste få möjlighet att säga till om mer.”
Civicus har tidigare föreslagit att man utser ett särskilt sändebud för civilsamhället och föreslår även större tillträde till stora FN-konferenser. Firmin avslutar: ”Civilsamhället är en viktig röst i alla samtal om vilken typ av FN som världen behöver och hur man ska göra FN mer ändamålsenligt.” Och allt detta måste ske snarast om det ska finnas hopp om att FN ska kunna ” uppfylla sitt grundläggande löfte att tjäna ”oss – världens folk”.
Den ständigt bristande ”politiska viljan”
FN-rapportens centrala tes påminner om den gamla bibliska tanken att smida svärd till plogbillar. Men det saknas empiriska belägg för att minskande militärutgifter med automatik leder till att stater använder resurserna för icke-militära ändamål.
Intentionen att frigöra militära resurser för civila ändamål är i överensstämmelse med FN:s stadga och sker inte per automatik. För dess genomförande krävs politiska beslut som i regel saknas. Ofta förklaras detta med ”bristande politisk vilja”. Rimligare är att förstå ”oviljan” som ett uttryck för en annan säkerhetssyn, där staters militära säkerhet prioriteras och där militära lösningar permanentas och normaliseras.
Den slutsatsen är grundbulten i en kritisk artikel om FN-rapporten som publicerats av Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (Womens International League for Peace and Freedom – WILPF), grundad 1915, också representerad i Sverige. Så här skriver Ray Acheson, Nela Porobić Isaković och medförfattarna Katrin Geyer and Genevieve Riccoboni som ligger bakom rapporten:
”Starkt militariserade stater hävdar att investeringar i vapen och militarism inte handlar om att föra krig, utan om att säkerställa fred. Det är detta argument som används av EU och dess enskilda medlemsstater för att budgetera mer än 800 miljarder euro för att, med deras ord, ”försvara freden” från upplevda hot från Ryssland. Det är det argument Ryssland använder i förhållande till sina upplevda hot från Ukraina och Nato. Det är vad Indien och Pakistan använder i förhållande till varandra” Och, tillägger författarna, det är samma argument som idag används av Israel och USA.
Acheson och Porobić Isaković skriver att det inte är ”oundvikligt” eller ”normalt” att krig finansieras på bekostnad av fred. Om världen vill ha hållbar fred och social utveckling krävs ett grundmurat åtagande för nedrustning men också de-militarisering.
”De oproportionerligt höga militärutgifterna har medfört katastrofala globala skador, från krig, folkmord och väpnat våld till ekologisk förstörelse, köns- och rasdiskriminering och förföljelse.” Det finansiella gap som skapats mellan militära och icke-militära utgifter ”är medvetna politiska val, inte bara ett gap.”
Vilka säkerhetssatsningar är ”legitima”?
WILPF:s rapportförfattare välkomnar FN:s engagemang för en ny syn på internationell säkerhet – bort från skenande militärutgifter och militarism. Men samtidigt kritiserar man rapportens ställningstagande för “legitima militära säkerhetsatsningar”. Vem kan definiera vad som är ”legitimt” frågar sig artikelförfattarna och fortsätter:
För de flesta människor är osäkerhet liktydigt med urholkade offentliga stödsystem, bostadskriser, osäker livsmedelsförsörjning, statsfinansiella åtstramningsåtgärder, könsbaserat våld, dåligt betalda och osäkra jobb. Militarism och militära utgifter kan inte ta itu med de underliggande drivkrafterna bakom instabilitet och ojämlikhet i världen (…). Endast hållbara investeringar i fred (…), förankrade i synsätt för rättvisa, omfördelning, transparens, ansvarsskyldighet, inkludering och hållbarhet kan skapa säkerhet för människornas och planetens välbefinnande.”
WILPF-skribenterna konstaterar att organisationen är en av få som verkar för att minska militärutgifterna för att möjliggöra satsningarna på social utveckling och motverka klimatkrisen. Denna fåtalighet är besvärande. Många fler borde instämma i Acheson och Porobić Isaković slutord: ”militärutgifter beror på politiska beslut. Stater måste sluta finansiera krig och börja finansiera fred. Och det måste ske nu.” I det arbetet är debatt och kritik från civilsamhällets organisationer viktigt i förberedelserna för en post-Putin-värld. I den behövs ett FN som repat mod och där fler deltar i diskussionen om rustningskostnaderna, inte minst i förberedelserna för nästa års stora FN-konferenser om internationella åtaganden för att minska kärnvapentillgången (april 2026) och på sikt skapa en kärnvapenfri värld (november 2026).
Jöran Hök är medlem av redaktionen för Mänsklig Säkerhet. Deltog aktivt i 80- och 90-talens debatt och forskning om nedrustning för utveckling. Författade boken ”Nytt hopp för 90-talets värld. Folkrörelserna, nedrustning och utveckling” för dåvarande Kyrkornas U-forum (1989).
Redaktör Johan Schaar
Lämna ett svar