REFLEKTION: Helsingfors-avtalet 1975 stärkte Finlands internationella ställning och etablerade en ny europeisk säkerhetsordning. Den slog fast staternas rätt att själva välja utrikespolitisk linje, inklusive neutralitet, och principer om medborgerliga rättigheter och fritt informationsutbyte. Mycket har slagits i spillror genom Rysslands attack mot Ukraina. Nu måste skärvorna samlas upp.
Finland behöver en skyddsmakt
Det är naturligtvis vanskligt att teckna en lägesbild i dagens kaotiska värld. Många famlar efter fasta punkter, efter förklaringar varför det gick så här och – framför allt – efter en hållbar väg framöver. Finland och Sverige är inget undantag, även om behovet av sammanhållning och krav på europeisk delaktighet i frågor om krig och fred på den egna kontinenten nu dryftas dagligen.
Under några år bytte våra länder bort alliansfriheten mot medlemskap i en försvarsallians. Enstaka röster har frågat: Var det ett misstag att alliera sig med en stormakt som har en historia som svekfull skyddsmakt när motgångarna hopar sig: Vietnam, Irak, Afghanistan. Svaret är dock inte svårt: Idag skulle vår säkerhetspolitiska sits inte ha varit ett dugg bättre utan NATO, utan alldeles säkert sämre även efter det Trump-administrationen visat sina kort. Med eller utan USA, samma utmaningar för våra nationella försvar och för Europas säkerhet.
Den korta förklaringen på varför Finland så snabbt beslöt sig för Nato är den att Finland alltid behövt en skyddsmakt på grund av sitt geografiska läge som granne till en expanderande stormakt. Till en början var det Sverige, sedan Ryssland självt, Tyskland under några korta år under världskrigen, därefter Sovjetunionen, sedan EU och Nato. Vi hade ingen skyddsmakt på 1920- och 1930-talen, vilket slutade illa, och ingen militär sådan mellan 1991 och 2023 då vi fick lov att konstatera att tiden var mogen för en ny allians.
Helsingfors 1975 – staters rätt att välja sin egen linje
Femtio år har gått sedan Helsingfors-avtalet ingicks 1975 och nu kastas många av de principer som där fastställdes över bord för gott. Finlands chefsförhandlare då, minister Jaakko Iloniemi, anser nu att ett av avtalets viktigaste förtjänster var att det erkände staters rätt att välja neutralitet. Detta kunde idag omskrivas till att gälla rätten att fritt välja allianspartner, rätten att välja sin egen utrikes- och säkerhetspolitiska linje i enlighet med sin samhällssyn, sina historiska och kulturella band och traditioner. Just nu spelas det ett farligt spel med Ukrainas rätt till allt detta, i form av en svekfull kohandel över offrets huvud.
I de sega förhandlingarna på 70-talet i Dipoli i Esbo och i Genève gällde det att hitta en paketlösning med rätt divergerande komponenter. Dels ville Sovjetunionen frysa de gränser och den intressesfär som man som segrarmakt hade etablerat 1945, dels ville väst som pris för detta få en möjlighet att sprida sin demokratiska samhällsideologi med hjälp av ett fritt, eller åtminstone friare, informationsflöde. Västtyskland kämpade för en formulering om fredliga gränsjusteringar, något som skulle möjliggöra tysk återförening. Den tredje korgen med dess principer för medborgerliga rättigheter och fritt informationsflöde var den svåraste under förhandlingarna. Sovjet bromsade, men väst krävde detta som ett pris för ett avtal.
Vilka var Finlands motiv och vår taktik under Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (KSSE-processen som den kallas i Finland)? Prag-vårens krossande 1968 illustrerade Sovjetunionens brutalitet, en klar parallell till Rysslands beteende idag. Ett annat likartat beteende kan kanske spåras i det faktum att USA och Henry Kissinger samtalade direkt med sina sovjetiska kollegor under 70-talets förhandlingar, ofta över huvudet på sina europeiska allierade. Kissinger klagade för ryssarna över hur svårt det var att få européerna att sluta upp bakom de formuleringar i den svårförhandlade tredje korgen, skrivningar som stormakterna redan kommit överens om. För Washington var stormaktsrelationen viktigare än de bekymmer västeuropéerna hade för sin säkerhet. På något sätt verkar detta bekant idag…
Neutralt Finland i Sovjets intresse?
KSSE-processen erbjöd oss en möjlighet att pröva vingarna, en möjlighet att vidga vår rörelsefrihet som begränsades av VSB- pakten (Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd som Finland tecknade med Sovjet 1948) och framför allt av den sovjetiska misstänksamheten mot vår deklarerade neutralitet. KSSE skapade en intressant ambivalens i utrikesministeriet i Moskva: De som sysslade med de bilaterala relationerna ville inte höra talas om neutralitet. Det enda rättesnöret för finsk-sovjetiska relationer var VSB-pakten De förhandlare som av politbyrån och dess sekreterare Brezjnev hade i uppdrag att förhandla fram ett europeiskt säkerhetsavtal, måste motvilligt medge att ett neutralt Finland som potentiell värdnation kunde vara till nytta för att nå slutmålet.
En liten sidoanmärkning: Varför var Sovjet så ivrigt att under Brezjnevs ledning få ett avtal till stånd? Önskan att säkra sin östeuropeiska intressesfär var det centrala men det fanns också inrikes maktpolitik med i spelet. Jag vet inte om man kan säga att det pågick en maktkamp inom politbyrån, men Brezjnev ville redovisa för en utrikespolitisk framgång på den stundande partikongressen.
Långvariga utrikesministern Gromyko var troligen skeptisk till tredje korgen, medan Andropov torde ha varit mera öppen. På den tiden fattades kollektiva beslut i politbyrån. Om man jämför med beslutsfattandet på Stalins tid – och nu med Putin vid makten så kanske en politbyrå är att föredra…Men å andra sidan beslöt politbyrån också om den ödesdigra Afghanistan-invasionen.
Att Brezjnevs hälsa inte var den bästa, det såg vi i Helsingfors under den historiska akten i augusti 1975 och vid mottagningen på Fiskartorpet. Han hade säkert bråttom när den yngre och friskare Kosygin flåsade honom i nacken. Men han höll ut. När jag som utrikesminister satt bredvid honom i stora salen i Kreml 1982, kunde han knappast formulera en enda mening. Några månader senare deltog president Koivisto och jag i hans begravning.
Avtalet stärkte Finlands internationella ställning
Gav de fem förhandlingsåren Finland det man eftersträvade av ökad rörelsefrihet och stärkt neutralitetsprofil? När Finland till en början erbjöd sitt värdskap för finalen och sina medlartjänster var det många i väst som rynkade på pannan: Var detta ett beställningsarbete från Moskva? Ja, visserligen tillmötesgick vi östblockets önskemål, men det skedde i eget intresse.
Finlands agerande i Helsingfors och Genève fick till slut godkännande som oväldigt och professionellt. Vår profil som internationell aktör stärktes, något som vi eftersträvat redan som värd för SMART-förhandlingarna i slutet av 60-taler och genom Max Jakobsons kandidatur för generalsekreterarposten i FN – visserligen misslyckad på grund av ett sovjetiskt veto. Dessutom kunde Finland ingå ett handelsavtal med EEC, detta trots kraftig sovjetisk bromsning. Månne inte KSSE -processen även här hjälpte oss i denna viktiga orientering västerut.
Däremot fick vi betala ett visst pris för vår betoning av neutraliteten i form av ökad sovjetisk misstänksamhet och framstötar om konkret militärt samarbete när det kalla kriget ånyo blev kallare under slutet av 1970-talet. Det kändes av under min tid som utrikesminister på 80-talet när Moskva noggrant följde med om presidentskiftet från Kekkonen till Koivisto skulle innebär en linjeändring.
Nu gäller det att rädda den europeiska säkerhetsordningen
Min egen roll under åren av förhandlingar var observatörens, inte aktörens. Som viceordförande i riksdagens utrikesutskott hade jag tillgång till det rikliga rapportmaterial som strömmade in från Finlands ambassader och inte minst från Genève inför den sista rundan. Detta och tiden därefter beskrivs mångsidigt i ”50 år med Helsingfors. Mänskliga rättigheter och säkerhet i Europa” (2025, redaktör för boken är Anders Mellbourn som presenterade dess tema i Mänsklig Säkerhet den 8 april). Jag var också med på den historiska avslutningen i augusti 1975 då statscheferna från 36 länder samlades för att skriva under avtalet.
Idag väcker 50-årsminnet av Helsingfors-avtalet dessa reminiscenser när stormakternas maktfullkomlighet ser ut att rasera mycket av den världsordning som småstater som Sverige och Finland betraktat som del av sina skyddsnät. Nu gäller det att rädda vad som räddas kan och utforska om OSSE, den organisation för säkerhet och samarbete som KSSE-processen så småningom ledde fram till, ännu kan spela en konstruktiv roll. Det skulle gälla att samla upp skärvorna av en europeisk säkerhetsordning som söndrats, främst av Ryssland, arvtagarstaten till den stormakt som för ett halvt sekel sen var en ivrig tillskyndare av Helsingfors-avtalet.
Pär Stenbäck följde Helsingfors-förhandlingarna från första parkett som vice ordförande i den finska riksdagens utrikesutskott. Under de första årens genomförande var han utrikesminister i Finland. Detta är en omarbetad och kompletterad (och för en svensk läsekrets lätt anpassad) version av ett tal som författaren höll på Utrikespolitiska Institutet i Stockholm den 25 mars i år och som ursprungligen publicerades i tidskriften Nya Argus den 15 maj 2025.
Redaktör: Johan Schaar
Lämna ett svar