Idag präglas nyheterna mest av våld med oförsvarligt många civila offer och kränkningar av människovärdet. Därför måste motkrafterna lyftas fram. Som Kenneth Roths hela yrkesliv i kampen för mänskliga rättigheter. Roth var chef för människorättsorganisationen Human Rights Watch i tre årtionden och utkom nyligen med sina memoarer, Righting Wrongs, alltså, att rätta till orättvisor.
Den 69-årige Kenneth Roth har skrivit mycket. Brev, rapporter och debattartiklar men aldrig någon bok förrän denna tegelsten på över 400 sidor. De flesta krishärdar i världen beskrivs i detalj liksom hur HRW blev en röst som hördes – tack vare en hängiven växande personalskara på 500 personer som granskat över 100 länder.
”Jag tror att det är mycket viktigt att inleda med att säga att det är möjligt att göra skillnad även i de svåraste lägena”, skriver han i början av första kapitlet som handlar om HRW:s arbete för att få till stånd en vapenvila i Idlib i Syrien 2011.
Roth skojar att kursen i människorätt på juridiska fakulteten på Yale University som han anmälde sig till inställdes flera gånger. Men han hamnade, ironiskt nog, ändå i det facket några år efter examen, från 1987 när han anställdes på HRW och sedan från 1992 när han tog över chefskapet.
Undertecknad intervjuade Kenneth Roth på HRW:s högkvarter i New York för många år sedan.
”Ingen vill bli känd för att bryta mot de mänskliga rättigheterna”, sade han bland annat.
Det var nog egentligen inte sant då, men ännu mindre sant idag. Listan på sådana övergrepp tycks bara bli längre.
Roths strategi
Det man skulle kunna kallas skampålen är en av punkterna i strategin som Roth beskriver i boken. Det handlar om hyckleriet på högsta ort, alltså vad ett land säger om hur man följer människorättsbestämmelserna och vad samma land gör i praktiken. Men Roth framhåller att kritik inte bara får bli anklagelser eller pekpinnar – utan sakligt belysa misshälligheter i vetskapen om att den värste diktator faktiskt bryr sig om sitt rykte i omvärlden.
Punkt två i strategin är utredningar som utförs av kvalificerade personer med vitt skilda bakgrunder.
”De bästa hade en sak gemensamt, envishet och förmåga att gräva fram fakta även under de mest krävande omständigheter”, skriver Roth och nämner att målet var att presentera dessa fakta som de var, oavsett vederbörandes egna politiska åsikter eller målsättningar.
En tredje punkt, dessvärre nödvändig, är säkerhet. Och här passar Roth på att flika in lite reklam för Netflixdokumentären E-Team från 2014 som skildrar farorna en HRW-grupp möter ute på fältet.
Nästa punkt lyder gott och kort standard, nämligen nödvändigheten av att följa en bestämd mall för vad som ska anses vara ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Tack och lov, inflikar Roth, har de flesta människor en liknande moralisk syn på detta och då inte minst om hur de vill bli behandlade själva.
Roth påpekar syrligt att han ” aldrig stött på någon som vill bli avrättad utan skäl, torterad, utsatt för censur, kastad i fängelse utan rättslig prövning, diskriminerad emot eller bli nekad bostad, utbildning eller sjukvård”.
Idag legitimeras övergrepp mot vissa grupper
Men dessvärre finns det människor som inte tycker att alla förtjänar samma rättighet, av ”själviskhet, förakt eller politiska ambitioner”. I fall där regeringar lyckas legitimera människorättsövergrepp, som när Ungerns Viktor Orbán stoppade asylrätten, blir det svårare för organisationer som HRW att ställa dem framför skampålen. Det fanns ju folkligt stöd för den åtgärden, konstaterar Roth.
Aktiv mediebevakning kan motverka övergrepp
Egentligen inte så förvånande är medieuppmärksamhet en annan punkt i strategin. Målet för HRW är att rapportera om övergrepp objektivt. Parallellt med den ökade synligheten för HRW (ibland tusen omnämnande per dag i medierna) märktes också ett ökat antal attacker från samma regeringar. Motdraget blev då en ännu noggrannare granskning från HRW:s sida. Roth utdelar här lite råd till mindre medievana personer: att uttrycka sig enkelt och kunna presentera resultatet av en granskning i några få meningar.
När det gäller möten med regeringar som gjort övertramp krävs extremt noggranna förberedelser, om presidenten eller premiärministern, om fakta, om rätta tonfallet. Ibland kan de här övergreppen inte vara så allvarliga som de verkade, utan ha sin orsak i okunnighet eller nonchalans, och faktiskt med en villighet att ändra policy efter en briefing. Andra beståndsdelar i strategin är att mobilisera vänligt inställda regeringar, att verka globalt och att även påverka näringslivet trots att människorättsaktivister egentligen vänder sig till statsmakterna.
Kenneth Roth hade ett särskilt budskap till svenskar när vi träffades. Han underströk att Sverige förvisso tillhörde HRW:s vänner men att det inte betydde att HRW inte skulle kritisera Sverige om så behövdes. Det skedde exempelvis med två terrormisstänkta egyptier som utvisades till sitt hemland där möjligheterna att kontrollera vilken behandling de kunde vänta var liten eller obefintlig.
Men, det rörde sig också om en mer ideologisk skillnad i synsättet på finansiering:
”Många svenskar tycker att detta är något som regeringar kan sköta”.
HRW tar endast tar emot bidrag från enskilda, eftersom man menar att offentlig finansiering begränsar handlingsfriheten.
Kenneth Roth avgick 2022 och är numera professor på Princeton. I boken uttrycker han tacksamhet över att ha varit med i frontlinjen så länge och konstaterar:
”Jag gladde mig åt själva striden. Att skåda hur mäktiga människor trampar på människor kan verkligen framkalla vrede och tillfredsställelsen var stor när jag kunde slå tillbaka”, beskriver Roth sina känslor på de sista sidorna med en förhoppning om att boken kan hjälpa andra att effektivare kunna fortsätta kampen.
Karin Henriksson är journalist och författare, baserad i Washington. Hennes senaste bok heter ”USA och Gud – religionen och politiken”.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Lämna ett svar