ANALYS. Nato har överlevt en rad kriser – 1956 års Suezkris, Vietnamkriget, Turkiets invasion av Cypern år 1974, 1990-talets Balkankrig. Alliansens snara hädanfärd har förutspåtts ett antal gånger. Donald Trumps första hundra dagar som USA:s president (för andra gången) har rest allvarliga tvivel om den transatlantiska alliansen Natos framtid.
Bild: Demonstration i till stöd för Ukraina efter det ryska överfallet.
Ett anpassningsbart system
Sovjetsystemets sammanbrott 1989/91 satte frågan på sin spets: behövs Nato? Warszawapakten är ju upplöst! Fienden är borta! Nato visade i det läget prov på det som mer än något annat varit alliansens signum: förmågan att anpassa sig till förändringar i omvärlden. Fokus flyttades från avskräckning och försvar till dialog och samarbete över de gamla blockgränserna, samt till krishantering out of area, alltså utanför det egna ”nordatlantiska” territoriet.
Flertalet nya demokratier i Europa ville då bli Natomedlemmar. Det handlade, liksom EU-medlemskapet, om kvitto på en fullbordad politisk revolution. Den tjeckiske författaren Milan Kundera kallade Östeuropa under kommunismen ”en kidnappad västerlänning”. Det handlade också om en oro för framtida rysk revanschism (som skulle visa sig välgrundad). En del av bakgrunden till dagens ukrainska tragedi är att landet – delvis på grund av egen vacklan men också för att Väst köpt den ryska versionen av historien – hamnade på gärdesgården mellan öst och väst när en ny säkerhetsordning drogs upp i Europa.
EU, som i euforin efter blockens upplösning trott sig kapabelt att utan USA hantera Balkan, tvingades inse att Nato ensamt hade den militära ledningsförmåga som krävdes för att stabilisera en skör fred.
Ett tredje skäl till Natos överlevnad talades det mera tyst om: européernas önskan att ha USA kvar som stabilisator i ett Europa, där det återförenade Tyskland förutsågs bli en tung aktör.
Värdekris och en växande klyfta
Den kris Nato genomgår nu är existentiell. Det blir allt tydligare att idén om en ödesgemenskap mellan USA och Europa, som varit alliansens bärande bjälke, inte existerar i Trumps och hans medarbetares ögon. Ingen amerikansk ledare har någonsin uttryckt ett sådant förakt för och avståndstagande från Europa som hörs från Trump och hans vicepresident J D Vance.
Den europeiska historien vimlar av militärallianser. Men dessa har byggt på kortsiktigt sammanfallande intressen. De har uppstått och upplösts i takt med att maktbalanserna skiftat. Även Nato bygger på intressen. Men den har också byggt på värden, som européer och amerikaner uttalat som gemensamma: individens frihet, demokrati, rättsstatens principer. Natos grundfördrag slår fast att det är dessa värden som ska försvaras. Detta har aldrig ändrats. Förändringar i omvärldsanalys, policy och strategi har uttryckts i s k strategiska koncept, styrdokument som Natos ledare antar när så behövs.
I det nu gällande konceptet, antaget vid Natos toppmöte i Madrid i juni 2022 (fyra månader efter Ukrainainvasionen) dominerar Ukrainafrågan och det ryska hotet. Att kriget är ett ryskt angreppskrig slås fast. Ett starkt och suveränt Ukraina beskrivs som ”vitalt för alliansens säkerhet”. Ryssland beskrivs som ”det allvarligaste och mest direkta hotet mot alliansmedlemmarnas säkerhet och mot fred och stabilitet i det nordatlantiska området”. Rysslands handlande speglar, sägs det, ett mönster av aggressionspolitik gentemot grannarna. Ryssland ”strävar efter att etablera intressesfärer och direkt kontroll genom påtryckningar, subversion, aggression och annektering”. Natomedlemmarnas gemensamma vision beskrivs som ”en värld där suveränitet, territoriell integritet, mänskliga rättigheter och folkrätten respekteras, och där varje land kan välja sin egen väg utan att utsättas för aggression, påtryckningar och subversion”.
Politik och militärstrategi är inte lika med moral. Nato ska inte idealiseras. Alliansen har flera gånger under sin historia kompromissat med sina egna liberala värden. Men när Madridstrategin ställs mot Trumps utspel och agerande, öppnar sig en gapande klyfta: Natos uttalade Ukraina/Rysslandspolitik och Trumpadministrationens går helt enkelt inte ihop. Signalerna har kommit slag i slag: vänslandet med Putin, förnedringen av Ukrainas president Volodymyr Zelensky, ett amerikanskt fredsförslag som är kraftigt partiskt till Rysslands förmån. Att USA i FN:s generalförsamling valt att rösta med Kina och Nordkorea, mot den samlade europeiska Natokretsen, och vägrat stämpla Ryssland som angripare i Ukraina är extraordinärt. Och det är omöjligt att inte se parallellen mellan den ryska politik av hot och påtryckningar som fördöms i Natostrategin och Trumps egna oblyga territoriella krav på Danmark och Kanada, två Natoallierade. Trumpadministrationens agerande, framför allt trotset mot landets egna domstolar, har rest frågan om USA längre är en demokrati och en rättsstat.
Kommer alliansen att upplösas?
Trots krisen kommer detta sannolikt inte att ske, i vart fall inte inom en överblickbar framtid. Ingen europeisk Natomedlem vill att USA politiskt och militärstrategiskt drar sig ur Europa. Inte ens Frankrike, vars president Emmanuel Macron i de Gaulles efterföljd gärna talar om europeisk ”strategisk autonomi”. Trump har sedan återvalet inte heller sagt något om att lämna Nato. Men alliansen bygger på politisk vilja och tillit, och på praxis: det som medlemmarna gör tillsammans. Trump kan urholka Nato genom att dra tillbaka amerikansk personal från Europa (i dagsläget totalt ca 100.000). Han kan markera ointresse genom uttalanden eller med nedtrappad diplomatisk närvaro. USA:s beslut den 2 maj 2025 att avbryta sina medlingsförsök mellan Ryssland och Ukraina placerar en tung börda på européerna. Det amerikansk-ukrainska mineralavtalet som slöts den 1 maj kan dock tolkas så att USA anser sig ha intressen i landets framtid.
Med USA på förändrade villkor?
Hoppet finns dock fortfarande i Europa att de enorma satsningar som nu görs på de europeiska försvaren ska blidka Trump och att en överenskommelse ska kunna nås om en ”vägkarta” för en successiv omkalibrering av Nato: mot ett minskat amerikanskt ansvar och ett större europeiskt. En möjlig framtida arbetsfördelning har skisserats, vars grunddrag skulle vara fortsatt amerikansk kärnvapenavskräckning medan Europa tar ansvar för det konventionella försvaret på den egna kontinenten. Men detta skulle bli ett transaktionellt Nato, enbart byggt på geostrategiska intressen. EU:s utrikesminister Kaja Kallas har liknat det vid en sönderslagen och hopklistrad vas.
Beroendet av USA när det gäller vapensystem och överhuvudtaget militär förmåga är sedan decennier inbyggt i Natostrukturerna. Förhandlingarna om en omkalibrering kan förutses bli komplexa och utdragna. Frågan är också vilka villkor Trump kan tänkas ställa. Kravet att de europeiska staterna höjer försvarsutgifterna till fem procent av BNP är sannolikt förhandlingsbart (USA:s egna ligger på 3,6 procent av BNP). Ett eventuellt krav på ombalansering av Natos gemensamma resurser, vars budget är 4,6 miljarder euro, är småpotatis i sammanhanget (USA står idag för 15,8 procent). Ett betydligt större problem vore ett krav att t ex 90 procent av de europeiska beställningarna av försvarsmateriel skulle göras i USA (Trump är som bekant inte främmande för att blanda ihop försvars- och handelspolitik). Även beslutade förstärkningar av Europas försvarsindustriella bas kan skapa friktion gentemot Trumpadministrationen.
Donald Trump har antytt att USA kan vilja försvara bara de europeiska stater som ”betalar för sig”. Det vore dödsstöten för Natos gemensamma försvar och, rimligtvis, för den gemensamma försvarsplaneringen. En bilateralisering där var och en av Europas stater söker nå ett eget försvarsavtal med Washington vore utan tvekan det sämsta alternativet för Europas säkerhet.
Om USA drar sig ur?
Om förhandlingar misslyckas och den transatlantiska länken bryts står européerna inför ett val: ett rest-Nato eller ett post-Nato? Fördelen med ett rest-Nato, alltså ett europeiskt försvar utan USA (men sannolikt med Kanada) inom Natos ram, vore att en sedan länge uppbyggd kultur och processer kunde tas tillvara: den gemensamma försvarsplaneringen, utbildningarna, övningarna, standardiseringsarbetet.
Och ett post-Nato, ett europeiskt försvar utanför Nato? Ett sådant skymtar i den ännu lösliga ”koalition av villiga” som, under Frankrikes och Storbritanniens ledarskap, diskuterar en europeisk ”återförsäkringsstyrka” för Ukraina. Tysklands nytillträdda regering, som signalerat en mångmiljardsatsning på Europas försvar, kommer utan tvekan att spela en ledande roll. Kan denna utvecklas till en försvarsallians?
Men stora länder tenderar att ha egna agendor för sitt handlande. Mindre stater i Europa har anledning att verka för en europeisk försvarsstruktur där de inte reduceras till transportkompanier utan aktivt deltar i policyskapande och strategiska överväganden. Belgien, Norge och Nederländerna har historiskt spelat betydelsefulla roller i Nato.
De två stora frågorna inför ett europeiskt försvar, vare sig det blir ett rest-Nato eller ett post-Nato, är: hur ska dess politiska ledning se ut och hur hållbar kommer en kollektiv försvarsgaranti att vara?
Ulla Gudmundson är diplomat och författare, bl a till Nato – en allians i tiden (Bookstrap Publishing 2022)
Redaktör: Lars Ingelstam
Lämna ett svar