ANALYS: Sommaren 1975 i Helsingfors blev mänskliga rättigheter en del av säkerhetspolitiken. Enligt slutakten från förhandlingarna inom ESK, konferensen om säkerhet och samarbete i Europa, ska de medverkande staterna respektera både okränkbara gränser och människors rätt att mötas och informeras.
Helsingforsprinciperna var något nytt i folkrätten. De gav inspiration för medborgaraktivister och bidrog till sprickor i murar och till det kalla krigets slut.
Bild: Valobservation är OSSE:s kanske mest kända verksamhet. Här observatörer i Skopje vid presidentvalet i Nordmakedonien. Foto: OSSE/Maria Kuchma
Ceremonin då 35 ledare för staterna i Europa och Nordamerika skrev under ett dokument på 106 sidor var en storslagen samling i Alvar Aaltos vita Finlandiahus i centrala Helsingfors. Det var en höjdpunkt för Finlands strävan att visa upp självständighet och organisatorisk kraft under sitt annars ofta misstrodda liv i Sovjetunionens skugga under det kalla kriget.
Sovjetunionen och Warszawapakten hade velat ha konferensen för att få ett formellt erkännande av Europas gränser efter andra världskriget. Det drog sig västsidan egentligen för, även om den i praktiken hade accepterat rådande realiteter sedan ganska länge. Det pris för en överenskommelse som öst fick gå med på blev skrivningar om att alla parter skulle förplikta sig till större öppenhet och rörlighet för alla medborgare i signatärländerna, till insyn och information också om militära förhållanden och tydliga bestämmelser om uppföljnings- och utvärderingsmöten.
Ny betoning av individers rättigheter och civilsamhällets betydelse
Uppgörelsen var viktig och kunde till och med kallas ett slut på kalla kriget i dess oreglerade mening. Men trots ståten och stoltheten i Helsingfors var förväntningarna på överenskommelsen små och det fanns en utbredd misstro att demokratierna i väst sålt sig billigt. Slutaktens formuleringar om vad som senare skulle komma att kallas den ”mänskliga dimensionen” bedömdes då som ”några luddiga fraser om familjeåterförening och friare informationsutbyte”.
Att Helsingfors ganska snart framöver i egen rätt skulle bli ett kodord för mänskliga rättigheter anade knappast någon.
Men skeptikerna mot slutakten, särskilt de oppositionella i Sovjetunionen ledda av Andrej Sacharov, som senare 1975 skulle föräras Nobels fredspris, såg också snart möjligheterna i Helsingforsdokumentet. Där fanns inte minst en klausul om att texten skulle spridas och hållas tillgänglig i alla länder som skrivit under. Fortsatta möten för uppföljning och utvärdering skulle inte bara hållas om de militära säkerhetsfrågorna utan också vad gällde de mänskliga förpliktelserna. Slutakten blev en deklaration för civilsamhällets engagemang och kom att ge namn till Helsingforskommittéer för mänskliga rättigheter, så småningom också bortom kretsen av ESK-länder.
En tid av förtroendeskapande åtgärder och avspänning
Men öppenhet och friare informationsflöde skulle enligt slutakten inte bara gälla det mänskliga området utan också militära förhållanden och den hårda säkerheten. Det blev fortsatt förhandlingar både om truppreduceringar och förtroendeskapande åtgärder kring militära övningar och rustningar som skulle kunna bevakas och kontrolleras. Den nordiska mötesplatsen flyttades i mitten på 1980-talet från Helsingfors till Stockholm för förhandlingar om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder. De gick till att börja med trögt sedan det kalla kriget fått nytt hotande liv i början av 1980-talet. Men sedan svängde allt med Michail Gorbatjovs nya ledning i Moskva och paroller om glasnost och perestrojka.
Så bröt bara 15 år efter Helsingforsmötet Sovjetsystemet och dess kontroll över östra Europa samman. Flera faktorer bidrog till det. Men till samtidshistoriens ironier hör att den överenskommelse som skulle befästa rådande gränser och maktförhållanden i Europa tvärtom hade skapat sprickor i det kalla krigets murar och bidragit till deras fall.
1990-talet: ESK blir OSSE medan NATO och EU spelar huvudroller
Men Helsingforsarvet var härmed inte överspelat. Det fick så småningom sin plats i 1990-talets omstöpning av säkerhetspolitikens förutsättningar. ESK blev dock inte det samlade huvudorganet för en ny europeisk säkerhetspolitik som några drömde om. De västliga institutionerna, Nato för den militära säkerheten och EU för ekonomisk och politisk utveckling och samarbete, hade en livskraft och styrka som de nu från Sovjetkontroll befriade staterna i Central- och Östeuropa ville få del av. Men allas snara medlemskap i både Nato och EU var heller aldrig ett alternativ. Och mängden av europeiska stater nästan fördubblades när Jugoslavien genom krig delades upp i sina beståndsdelar och Sovjetunionen upplöstes i sina delrepubliker efter en kort maktkamp i Moskva inom stats- och partiledningen. 57 stater i Europa, Centralasien och Nordamerika ingår idag i samarbetet, 50 år efter undertecknandet av slutakten i Helsingfors.
Redan hösten 1990 i Paris fick ESK en stadga som både bekräftade och förnyade principerna från Helsingfors med formuleringar också om demokrati och tydlig markering av varje lands rätt att självt välja sin säkerhetspolitiska linje. Konferensen ESK skulle också bli en organisation, OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, med egna institutioner och tjänstemän men utan juridiskt bindande stadga.
OSSE:s uppgifter har mycket kommit att omfatta vad sedan 1990-talet kallats bred säkerhet och konfliktförebyggande insatser. Med alla nya stater med begränsade demokratiska erfarenheter och nedärvda auktoritära ledare och strukturer har otaliga fältmissioner sökt fylla behovet av nationsbyggande verksamheter för att främja rättsstatliga institutioner, demokratiska val, minoritetsskydd, ett levande civilsamhälle och fri opinionsbildning med fria medier. Oklara och omtvistade gränser inom och mellan de många nya statsbildningarna har krävt konfliktförebyggande och förtroendeskapande insatser.
Rysk revanschism kullkastade OSSE:s framgångar
Vid det kalla krigets slut var det lätt att tro att alla skulle kunna känna sig som vinnare efter att ett orättfärdigt förtryckssystem fallit. Det borde också gälla Ryssland och ryssarna som kunde se möjligheter till en ny frihet och demokratisk utveckling. Men Rysslands omvälvande inre förändringar under 1990-talet blev en gyllene tid för oligarker och korruption. Det blev inte svårt för Vladimir Putin när han fick makten vid millennieskiftet att beskriva sitt land som en förlorare och Sovjetunionens upplösning som 1900-talets största geopolitiska katastrof.
I stor utsträckning har således OSSE:s arbete kommit att omfatta problem och konflikter kring upplösningen av Sovjetunionen i en rad egna stater med avsaknad av mänskliga rättigheter och fungerande statsapparater och gränserna dem emellan som ofta inte förblivit okränkbara. Och ledningen i Ryssland har i olika grad under hela den här tiden försökt återvinna och upprätthålla ett ryskt inflytande i vad som skulle vara nya oberoende stater och hålla borta föreställningen i OSSE om en öppen gemenskap av normer. Länge har det främst tagit sig uttryck i att skapa och vidmakthålla frusna konflikter utan lösning och utnyttja OSSE-maskineriet för detta. Med det ryska anfallet mot Ukraina 2014 och sedan fullskaligt sedan februari 2022 har Ryssland även visat sig berett att gå bortom de frusna konflikterna till brinnande krig.
50-årsjubileum – men hela OSSE:s existens är nu i fara
Det blir följaktligen inte något 50-arsjubileum för Helsingforsakten och dess principer i fest och glädje. OSSE:s hela existens är satt ifråga. Verksamheten har länge gått på sparlåga och diplomaterna talar om strategier för övervintring. Inför civilsamhället är det obegripligt och en förolämpning att det inte finns några former för ansvarutkrävande i Helsingforsprinciperna. Respekten för rättsstat och engagemanget för en regelbaserad säkerhetsordning undergrävs nu till yttermera visso snabbt även i väst. Den nya ledningen i USA driver aggressivt en högernationalistisk agenda som väcker häpnad och rädsla inte minst hos mångåriga allierade.
Till OSSE:s förvar har alltid sagts att det behövs platser för kontakt och förhandlingar. Det gäller också nu. Sannolikt ser både USA och Ryssland mitt i allt ett behov av förhandlingar om rustningskontroll och kärnvapenbegränsningar. På västsidan finns viktiga samlade erfarenheter och lärdomar från alla år med förhandlingar och krishantering i OSSE. Anmärkningsvärt är att flera av de ryska förhandlare som fortsatt hanterar kontakter mellan Trumps USA och Putins Ryssland är slipade veteraner från OSSE och från Rysslands framgångar att utnyttja OSSE:s förhandlingsmaskineri för egna syften.
Här finns alltså skäl att utfärda en varning för vad Rysslands förhandlingsmanipulatörer och Trumps ivriga ”dealmakers” kan koka ihop. Att värna om Helsingforsandan och om OSSE får aldrig tillåtas bli en återgång till den typ av säkerhetsordning som de sovjetiska initiativtagarna till förhandlingsprocessen inför Helsingfors för 50 år sedan egentligen hade hoppats befästa.
Men lärdomen från vad som blev underskrivet i Helsingfors 1975 och vad som hände därefter är att den mänskliga dimensionen har en oanad och oförutsägbar kraft i säkerhetspolitiken. Det måste vi minnas och värna också i den kristid som är nu.
Anders Mellbourn är ansvarig utgivare för Mänsklig säkerhet och har varit ordförande för OSSE-nätverket i Sverige
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Texten är en bearbetning av inledningen till antologin ”50 år med Helsingfors. Mänskliga rättigheter och säkerhet i Europa” med artikelförfattaren som redaktör, just utgiven av OSSE-nätverket i Sverige inför sommarens jubileum.
Framställningen kan laddas ned i sin helhet här:
https://ossenatverket.org/ny-bok-om-50-ar-med-helsingfors/
Lämna ett svar