REFLEKTION: Om Nato urholkas och veton lamslår EU måste likasinnade länder i Nord- och Västeuropa snabbt skapa egna ramar för försvar och samarbete. Den liberala demokratins överlevnad hänger på oss.
Tillbaka till 1800-talet
Att idag förstå och förutse vad som händer näst är minst sagt vanskligt. Om en vecka kan allt ha förändrats. Så många motstridiga krafter är i rörelse, så många misstag, tragedier och katastrofer är fullt möjliga. Det må sen gälla Ukraina, USA, Europa eller Gaza.
Ibland känner jag mig förflyttad till 1800-talets slut då stormakterna indelade världen i intressesfärer och tävlade om Afrikas naturtillgångar. Samtidigt påminns jag om att USA under min livstid lämnat allierade och besegrade folk åt ett oblitt öde: Vietnam, Irak, Afghanistan. Min kurslitteratur i ämnet internationell politik lärde: Stormakterna tänker til syvende og sidst alltid på sina egna intressen, maktpolitiska såväl som ekonomiska.
Maktpolitik kläs ibland i en idealistisk slöja och det kan vara lönsamt för en stat att handla till synes osjälviskt. Att försvara en världsordning vars regler motsvarar de egna värderingarna är ingen uppoffring. Att lojalt hålla fast vid en demokratisk allians är inte välgörenhet då det stärker ens eget inflytande.
Trump struntar i den liberala demokratin
Därför är det så svårt att förstå Donald Trumps agerande. Han fjärmar sig systematiskt från USA:s allierade, både landets grannar och landets allierade i Europa. Han kanske tror att relationerna går att reparera när han så önskar, men flera generationer beslutsfattare kommer inte, får inte, glömma innebörden: Ni är utbytbara och kan åsidosattas när USA:s president vill skapa ett triumvirat med totalitära stormakter. Om ni inte anpassar er, bestraffar jag er.
Vad Trump struntar i är att han samtidigt påskyndar den liberala demokratins nederlag på det globala planet. Skådespelet i Vita Huset för en vecka sedan skedde inför hela världens ögon och uppfattas av miljoner som ett tecken på västvärldens splittring och dess oförmåga att hålla samman mot det totalitära blocket. Detta i kombination med Trumps skamlösa ekonomiska utpressning av ett land i livsfara och hans hot att tillskansa sig nya territorier, tolkas av omvärlden som en bekräftelse på hur skenheligt och falskt västvärldens budskap om en rättvis världsordning är.
Bugningar och smicker
Frågan är om Europa inser att även vi är förlorare, även om vi temporärt lyckas ena oss om att rädda Ukraina. Kan vi skaka av oss bilden av oss som drabanter till ett USA där rättsstatsprinciper nu är i gungning? Troligen kommer vi att få se fortsatta bugningar och smicker i tron att det överbygger den klyfta som uppstått när Trump dessutom har startat ett ideologiskt krig mot oss. Några ledare kan tro att de samtidigt kan äta och behålla kakan. Nej, demokratins kräftsvulst kan bara amerikanerna själva avlägsna. Europa kan inte vänta två eller fyra år, utan måste handla nu för att rädda vad som räddas kan.
Säkerhetspolitikens realister kommer att säga att vi inte har råd att försvaga kärnvapenparaplyet eller mista de amerikanska soldaterna. Man hoppas att den ombytliga Trump ångrar sig eller att allt blir bra om man höjer försvarsbudgeten. En del statschefer är återhållsamma i sin kritik av Trump, men taktisk diplomati bör kompenseras av kraftfull handling.
Faktum är att Trumps administration inte är den första som är negativt inställd till Europa och EU: Förena er, men utmana inte USA! Stormakten har ofta krävt medverkan i ogenomtänkta invasioner (och fått det). Man har nog fått valuta för sina allianskostnader.
Det kämpande Ukraina strider för oss
Nu har Trump gått för långt när han öppet stöder extrema partier i Europa, vill göra upp med envåldshärskaren och imperialisten Putin över huvudet på de berörda och förnedrar ledaren för en kämpande nation, en kamp vars utgång påverkar hela Europa.
Om NATO urholkas och veton lamslår EU måste likasinnade länder i Nord- och Västeuropa snabbt skapa egna ramar för försvar och samarbete. Ett första bevis på beslutsamhet är att ta alla de frysta ryska tillgångarna i bruk. Endast en bred europeisk uppslutning kring fortsatt stöd för Ukraina kan få USA att tveka.
Någon snabb fred är inte i sikte, varken Putin eller Zelenskyj är beredda, av olika orsaker. För Europa gäller det att hålla ut och tydligt visa världen att vi inte accepterar Trumps diktat och hans allians med Putin. Om den liberala demokratin skall överleva gäller det att hålla dess fana högt.
Pär Stenbäck (par@stenback.fi) har bl a varit undervisnings- och utrikesminister i Finland, liksom generalsekreterare för Finlands Röda Kors och i Internationella Rödakors- och Rödahalvmånefederationen. Texten är en lätt bearbetad version av en krönika i Hufvudstadsbladet
Redaktör: Johan Schaar.
Lämna ett svar