Tidöavtalet I: Svenskt paradigmskifte präglat av auktoritära drag, alarmism och etnonationalism

ANALYS: Utvecklingen i flera länder i en illiberal och högerpopulistisk riktning visar sig ofta särskilt i kriminalpolitiken. Den svenska kriminalpolitiken under Tidö-regeringen uppvisar tydliga drag som återfinns i auktoritära och icke-demokratiska länder. Kriminalpolitiken präglas alltmer av anti-elitism, emotionalism och etno-nationalism – alla generellt utmärkande drag i högerpopulistiska partier. 

Tidöavtalets föreslagna reformer

Tidöregeringens kriminalpolitiska projektplan innehåller ett 30-tal reformer som ska utredas eller genomföras direkt. Bland de reformer som ska genomföras eller utredas kan nämnas:

• Utvisning på grund av säkerhetshot
• Dubbla straff för gängkriminella
• Visitationszoner
• Anonyma vittnen
• Vistelseförbud
• Kriminalisering av deltagande i kriminella gäng
• Lägre gräns för obligatorisk häktning
• Avskaffad straffreduktion för 18–20-åringar
• Hemliga tvångsåtgärder mot barn under 15 år
• Sänkt straffmyndighetsålder
• Skärpta straff för vålds- och sexualbrott
• Minskade möjligheter till alternativ till fängelse
• Avskaffande av dagens form av så kallad mängdrabatt
• Avskaffande av villkorlig frigivning 
• Kriminalisering av rymning
• Inskränkning av rätten till permission 
• Utvisning på grund av bristande vandel
• Anmälningsplikt för offentligt anställda

Flera av de propositioner som regeringen lagt fram utmanar det som vanligen relateras till som rättssäkerhetsfrågor, förutom mer generellt den svenska rättsliga traditionen och även Europarådets principer.

Vi undertecknade har i en längre rapport granskat regeringens kriminalpolitik och konstaterat att den inte leder inte till minskad kriminalitet men medför stora kontrollkostnader: Tidöavtalet, paradigmskiftet och kriminalpolitiken – Tidskrift för KRIMINALVÅRD

Birgitta Göransson har också skrivit en artikel i två delar som publicerades i MS 2024 om det ineffektiva och kostsamma paradigmskiftet i kriminalpolitiken (det som en gång hette kriminalvård).

En politik som inte löser gängvåld men cementerar problemen (del I av II)

En politik som inte löser gängvåld men som cementerar problemen (del II av II)

Strafflagstiftningen och polisiära tvångsåtgärder har ökat mycket kraftigt i Sverige sedan åtminstone sekelskiftet. Tidöregeringen hävdar dock att detta varit helt otillräckligt och att det behövs ett paradigmskifte i kriminalpolitiken, särskilt för att bekämpa den allvarliga gängrelaterade våldsbrottsligheten. Paradigmskiftet består i ytterligare kraftigt höjda straff och utvidgade tvångsåtgärder. Det innebär också en stark attack på rättssäkerheten och traditionella svenska rättstraditioner. Repressionen riktas i anmärkningsvis hög grad mot barn och unga. ”Förebyggande åtgärder” nämns, men innebär oftast inget annat än ökad repression.

Känslobaserad och alarmistisk kriminalpolitik

Regeringens kriminalpolitik är klart alarmistisk. Den gängrelaterade våldsbrottsligheten och den organiserade brottsligheten påstås vara systemhotande och ett hot mot demokratin. Brottsligheten sägs vara ett av samhällets största problem. De som skjuter benämns interna terrorister, och kampen mot brottsligheten är, enligt politiska uttalanden, nästan att se som krig. Genom övervakning, registrering, strafflagstiftning och okonventionella polismetoder lovar Tidöpartierna trygghet mot risk, osäkerhet, hot och fara. Det alarmistiska budskapet möjliggör attack på traditionella rättsprinciper  Frågan om effekten av olika lagar på medborgarnas integritet och rättssäkerhet tas upp i propositioner men får ständigt vika för hänsynen till (påstådd) effektivitet. Straff- och processlagstiftningen ökar på ett sätt som är historiskt unikt. Löftet om trygghet köps genom att medborgarna accepterar mer kontroll av sig själva. Utvecklingen är ett tydligt exempel på auktoritärt förhållningssätt. 

Antielitism: experternas kunskap efterfrågas inte eller ifrågasätts

Allt skyndas på för att skapa intryck av att regeringen är handlingskraftig. Utredningstiderna blir kortare. Utredaren ska leverera förslag enligt regerings vilja oavsett vilket förslag utredningen kommer fram till. Kritiken från Lagrådet negligeras allt oftare, och den verkställande makten tar över från den dömande.

Regeringen hänvisar till folket som stöd för en alltmer straffande kriminalpolitik, dock utan att veta vad ”folket” egentligen tycker och utan att försöka begripliggöra orsakerna till brottsligheten. Enskilda särskilt upprörande brott förs fram som exempel från regeringsföreträdare för att stödja förslag. 

Kriminalpolitiken blir ett medel för ett etnonationalistiskt projekt snarare än för att minska brottsligheten.

Genom att framställa brottsligheten som något som personer med utländsk bakgrund står för, vill Tidöpartierna frammana bilden av en homogen svensk befolkning – som inte gör sig skyldig till brott – och kan berättiga en alltmer restriktiv asylpolitik och hårdare tag mot invandrade som lever i Sverige.

Tidöpartierna försöker skapa en bild av fara för att därefter kunna regera med hjälp av rädsla. Kriminalpolitiken är ett medel för detta. Den ökade kontrollen skapar i sin tur mer otrygghet och kräver mer säkerhetsåtgärder. Kriminalpolitikens syfte blir inte i första hand att minska brottsligheten och öka tryggheten – och kommer inte att göra det med de åtgärder som bestämts. 

Syftet förefaller inte primärt vara brottsbekämpning utan snarare att göra politik och skapa ett mer auktoritärt samhälle. 

Vi rör oss i riktning mot den illiberala och auktoritära staten. Skillnaden i förhållande till ett antal andra stater, som vi i andra sammanhang inte vill bli sammanliknande med, blir en av grad och inte av art. 

Mänskliga rättigheter

Institutet för mänskliga rättigheter (MR-institutet) har till uppgift att främja säkerställandet av mänskliga rättigheter i Sverige. Myndigheten bevakar även förändringar på det kriminalpolitiska området utifrån sitt uppdrag att säkerställa att mänskliga rättigheter efterlevs i Sverige. Den har lämnat remissvar på flera av regeringens lagförslag rörande kriminalpolitiken. 

Den har invändningar mot och avstyrker i sitt svar förslagen som gäller vistelseförbud, utökade möjligheter att använda preventiva tvångsmedel, vräkning av familjer där barn har begått brott, visitationszoner/säkerhetszoner, användning av biometri, inrättande av ungdomsfängelser och anonyma vittnen. 

Myndigheten understryker att situationen med våld och kriminalitet är ett allvarligt problem, som måste åtgärdas, men lösningarna måste återfinnas inom ramen för mänskliga rättigheter. När det gäller visitationszoner pekar man på risken för diskriminering och godtyckliga ingripanden. Ingreppen i den personliga integriteten kan vara ett brott mot Europakonventionen. Lagförslaget om vräkning av familjer till barn som begått brott tillbakavisas av myndigheten då den anses riskera att bryta mot Barnkonventionen. Flera av lagförslagen begränsar rätten till personlig integritet, rörelsefrihet och ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. 

Fler myndigheter avstyrker förslaget om visitationszoner: Justitieombuds-mannen, Justitiekanslern och Diskrimineringsombudsmannen. Även civilsamhället har riktat skarp kritik mot flera av lagarna och förslagen på det kriminalpolitiska området. Organisationen Civil Rights Defenders tar upp flera av lagförslagen och varnar för ”kortsiktiga, repressiva lösningar som innebär rättighetsinskränkningar och en försvagad rättsstat.” Amnesty är inne på samma linje och menar att flera av förslagen ”urholkar förtroendet för rättsstaten och villkorar medborgerliga rättigheter beroende på din bostadsort och etniska tillhörighet.”

Birgitta Göransson, fil.dr.h.c., f.d. kriminalvårdsdirektör och regionchef region Väst

Henrik Tham, professor em. Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet 

Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, chefredaktör Mänsklig säkerhet