DEBATT: Internationellt engagemang och global solidaritet har under lång tid varit sammanvuxna med vårt lands identitet. Men under senare år har sådana värden förvisats till bakgrunden eller lämnats. Medlemskapet i Nato innebär att den militära alliansfriheten överges men tycks också medföra ett mer negativt förhållningssätt till internationella och globala frågor.
Några påminnelser
Det finns gott om bekräftelser av global solidaritet som politiskt grundvärde. Så här uttryckte sig statsminister Olof Palme på våren 1971:
”Det är nödvändigt att vi själva studerar framtiden, för oss och för vår omvärld, och gör det utifrån demokratiska målsättningar och uttalade krav på internationell solidaritet. På så sätt kan den lilla staten skapa opinion för andra möjliga alternativ om hur framtidens värld ska vara beskaffad” [1].
Sverige har varit drivande i betydelsefulla institutionella initiativ, exempel:
- Utvecklingsbiståndet (en stor internationell innovation från 1950- och 1960-talen)
- En Ny Internationell Ekonomisk Ordning (NIEO) (1974)
- Politik för global utveckling (PGU) (2003)
- Agenda 2030 för hållbar utveckling (2015)
liksom i uppbyggnaden av världsomfattande organisationer för handel, hälsa, bistånd, arbetsmarknad mm, huvudsakligen i FN:s regi.
Ett ytterligare exempel är den Commission on Global Governance med internationella ledamöter på hög nivå som arbetade 1994-1995. Sveriges statsminister Ingvar Carlsson var en av två ordföranden, hans medarbetare Hans Dahlgren generalsekreterare [2]. Fler insatser har utförts ”under radarn”, av olika skäl. Kyrkor, miljöorganisationer, opinionsrörelser (för Vietnam, Sydafrika m fl) och andra folkrörelser hade en konsekvent internationell och global orientering. Många kända och okända svenskar har bidragit till att ”skapa opinion för andra möjliga alternativ” om hur det internationella samfundet ska vara beskaffat.
In i skuggan…
Dimensionen internationell och global solidaritet har försvagats. Orsakerna är flera. När Sverige 1988 blev medlem i EU förflyttades fokus från världen till Västeuropa. Kontakterna med FN, som hade varit både verkstad och symbol för internationell solidaritet, kom mer i bakgrunden. Den utveckling som brukar sammanfattas som ”globalisering” har gjort det internationella samfundet mindre fattigt men mer komplext. Nya konstellationer som BRICS har vuxit fram, och Kina börjar framträda som en stormakt.
Utvecklingsbiståndet har sedan 2022 skurits ner och vinklats mot handel och svenska företagsintressen. Betydande resurser har dirigerats om från utvecklingssamarbete till flyktingverksamhet och till Ukraina. Förlusten drabbar inte bara biståndets fattiga mottagare. Arbete i andra länder ger djupa erfarenheter av människor och livsförhållanden och skapar empati för människor som är olika oss. Sådan mångfald har under många årtionden vidgat vår världsbild och stärkt vårt samhälle. När denna skolning till vidsyn dras undan får vi sämre förutsättningar att hantera mångfald. Och sådan kompetens måste vi ha om vi vill leva i ett gott samhälle.
Högljudda ideologiska och politiska krafter vill prioritera nationen och påstår sig ”älska Sverige”. Samtidigt misstänkliggörs och diskrimineras människor från andra länder. Detta är raka motsatsen till den globala grundsyn som dominerat under lång tid. När demagogiska politiker och följsamma medier gång på gång pekar ut ”icke-svenskar” som problem försuras samhällsklimatet i Sverige. Samtidigt understöds ett osolidariskt sätt att se på världen i stort.
Sverige i Nato
”Nato-medlemskapet förändrar allt” är ett påstående som vid det här laget har hörts många gånger från såväl förespråkare som skeptiska. Men det är inte sant, inte ens om vi begränsar oss till försvarspolitik eller säkerhetspolitik i snäv mening.
Och med de våldsamma kasten i global politik och Trump-administrationens angrepp på NATO och NATO-medlemmar finns skäl att fråga sig om NATO är den trygga hamn som organisationen utmålats som.
Sveriges militära alliansfrihet har historiskt spelat en både direkt och indirekt roll för internationell solidaritet i praktiken. Statsvetarna Ulf Bjereld och Ulrika Möller sammanfattar det så här:
Sverige utvecklade en neutralitetspolitik med ett aktivistiskt innehåll … ett av dess kännetecken var betoningen på Sveriges roll som medlare i konflikter. Ett annat inslag var det starka engagemanget i tidigare koloniserade länders rätt till självständighet … [Dess] uppdrag som medlare och som talesman för små oberoende stater i en bipolär världsordning skickade en signal till internationella och inhemska kritiker att Sverige aktivt bidrog till internationell fred och säkerhet. [3]
Natomedlemskapet ger delvis nya utgångspunkter för vårt nationella och gemensamma agerande. Men det finns uppenbara risker att förändringen övertolkas och medlemskapet skymmer sikten. Vi behöver inte vara ”bäst i klassen” i alla möjliga avseenden. Tvärtom bör vi klargöra vilka frihetsgrader vi har, och minnas att en allians bygger på förhandling och sammanjämkning av olika intressen [4].
Intressant nog finns ett resonemang kring en sådan hållning redan i den PM som upprättades inom regeringskansliet som underlag för Nato-beslutet i maj 2022.
Ett Natomedlemskap skulle inte i sig påverka Sveriges möjligheter att fortsatt främja grundvärden i svensk utrikes- och säkerhetspolitik [5].
Det är alltså tillåtet att driva en annan politik än Natos eller USA:s. Har vi viljan att hävda sådana ”grundvärden”?
Att Nato-medlemskapet ”i sig” drar uppmärksamhet från världen i stort till militära spänningar i vårt närområde är oundvikligt. Men det behöver inte betyda att vi övertar Natos bild av världen, som ju länge varit starkt präglad av USA:s uppfattningar och intressen. De senare är i dagsläget synnerligen svåra att tolka eller förutsäga. Sedan Donald Trump tillträdde som president den 20 januari har många farhågor besannats och ovissheten ökat dramatiskt. Eftergivenhet för USA och dess världsbild är en dålig idé, även för Nato. Organisationen behöver inre diskussion och stimulans att tänka på dagens snarare än gårdagens utmaningar.
Det gäller i väldigt hög grad i dessa dagar, efter säkerhetskonferensen i Munchen.
Några drag i en världsbild framträder dock ganska tydligt. Tre stormakter med kärnvapen utmanar varandra i ett potentiellt instabilt maktspel [6]. Den ekonomiska konkurrensen ökar och manipuleras genom tullar. Samtidigt berövas internationella organ som FN och WHO inflytande.
Fiendebilder följer nästan oundvikligt med militärt präglade analyser. År 2014 beslöt Nato att Ryssland är dess fiende, 2024 pekades Kina ut på samma sätt. En testfråga: bör Sverige betrakta Kina som sin fiende, i konsekvens med vad Nato deklarerat? Den (visserligen ganska begränsade) vetenskapliga litteraturen om fiendebilder visar hur ”fienden” framställs som mindervärdig och ond. En slagkraftig illustration av fenomenet finns i Adam Hochschilds bok [7] som beskriver hur fiendebilder växte fram i England under första världskriget.
Ett besläktat problem är om vi, under intryck av Nato och ”den försämrade säkerhetspolitiska situationen” låter militära värderingar krypa in i den civila sfären. Ju mer militariserat ett samhälle är, desto mer normaliserade och för-givet-tagna blir militära behov och militaristiska antaganden även i det civila samhället och i människors vardag. Detta kan komma i svår konflikt med såväl global solidaritet som med demokratiska värderingar i allmänhet [8].
Omstarten
Internationell solidaritet behöver inte fasas ut som grundvärde för vårt land och vårt samhälle. Det kan fyllas med ny politisk energi. Och rent av behövas när gamla allianser uppenbarligen blir mindre stabila.
Solidaritet innebär gemenskap och ansvar för varandra, och de som har mer resurser och möjligheter bidrar till dem som har mindre. Forskning med inriktning på globala analyser [9], internationella relationer, ”global studies” samt freds- och konfliktforskning (10] kan utnyttjas mycket mer än som nu sker. På sikt finns stora plusvärden med samarbete och rum för diplomati. Det ligger i allas intresse att världen blir fredligare, rättvisare och mer demokratisk.
Lars Ingelstam är professor emeritus i Teknik och social förändring, och aktiv inom Svenska Pugwash.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Referenser
[1] Att välja framtid, SOU 1972:59, sid 8
[2] Our Global Neigborhood (1995), Oxford University Press
[3] Möller, U. & Bjereld, U. (2010). “From Nordic neutrals to post-neutral Europeans: differences in Finnish and Swedish policy transformation.” Cooperation and Conflict 45(4): 363–86.
[4] Professor Tormod Heier i Dagens Nyheter 6 juni 2024
[5] Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge. Ds 2022:7, sid 34.
[7] Adam Hochschild: To End All Wars. A story of loyalty and rebeiion 1914-1918. Houghton Mifflin Harcourt 2011
[9] En rik provkarta finns i antologin (på norska) Gjenreising av det globale felleskapet. Hvor blev det av solidariteten? Redigert av Olle Törnquist og Vegard Bye. Kolofon Forlag 2023
[10] Se t ex Isak Svensson: ”Det borttappade globala perspektivet i svensk säkerhetspolitik.” Sid 359-375 i Hagström, Linus, red. Är Sverige säkert nu? Carlsson bokförlag 2024
Lämna ett svar