Spansk historieskrivning som vill förändra framtiden

ANALYS: Historieskrivningar kan ta sig många uttryck. Ett aktuellt exempel är Donald Trump påstående att de som i amerikansk domstol dömts för uppvigling vid stormningen av kongressen 2021 är offer och gisslan. I Spanien har det högerpopulistiska partiet Vox utvecklat sina beskrivningar av Spaniens historia i syfte att få gehör för en historiesyn som akademiska forskare utdömt som okritisk, ensidig och nationalistisk.

I februari 2023 lägger redaktören Jesús Casquete sista handen vid en volym om det spanska partiet Vox historiesyn: Vox frente a la historia (”Vox inför historien”). Casquete är professor i samtidshistoria och tillsammans med tolv andra spanska historieprofessorer har han sammanställt en volym som undersöker just Vox historiesyn. Varje författare har på 6–7 sidor vardera tagit sig an att utifrån sitt specialområde kritiskt granska partiets idéer rörande historia. Resultatet har blivit såväl en kritisk reflektion som en partsinlaga i en pågående debatt.

Föga förvånande kritiserar alltså volymens författare samfällt Vox version av spansk historia. Generellt sett är historieprofessorerna eniga om att Vox syn på historien är okritisk, ensidig och nationalistisk. Men samtidigt bör man notera att för populistiska politiker fyller historien ett annat syfte än den gör för akademiskt verksamma forskare och professorer. 

Skilda synsätt om vad historieskrivning är 

Medan skolade historiker försöker undersöka det förflutna för att kunna skriva en kritiskt genomlyst och uppgraderad version av historien, så vill populistiska politiker snarare eliminera det förflutna ur historien så att endast en redan etablerad och konservativt traditionell historieskrivning ska återstå. Skillnaden är slående. Å ena sidan den kritiskt granskande historien som bygger på gedigna källstudier i försök att fastställa det förflutna som sådant, bortom samtidens politiska trender och intressen. Å andra sidan den så att säga traditionella historien som är ute efter att skapa och vidmakthålla kollektiv, nationell identitet genom betonandet av traditionen. Denna skola förkastar varje källkritiskt genomförd studie som på något sätt hotar eller modifierar traditionell historia. Mot den idén protesterar skolade historiker, eftersom de anser att ett intresselöst sanningssökande måste föregå politiska särintressen. Till skillnad från historievetenskapliga forskare, för vilka historien gestaltar det förflutna, så handlar historien för populistiska politiker om framtiden.

Historiesyn ska traderas för att stärka nationell identitet

För sina anhängare berättar Vox partiledare Santiago Abascal en historia: ”Boken som jag nu läser för dig, min son, har min pappa läst för mig, precis som hans pappa läst den för honom, liksom du en gång kommer att läsa den för dina barn”. Poängen är tydlig. Historieskrivningen ska baseras på det ”traditionella”, inte på det förflutna. Naturligtvis är studier av det förflutna välkomna – så länge de återger och förstärker den redan etablerade och traditionella föreställningen om historien. Annars inte.

Kritikerna är eniga: för populisterna är den nationella identiteten och dess särskilda form av gemenskap viktigare än kritiska granskningar av det förflutna. Skulle det förflutna råka stå i vägen för traditionen offrar man det förflutna för att rädda traditionen. Med andra ord så är nationell identitet viktigare än intresselös, problemorienterad grundforskning. Det är detta som gör att populistiskt historiebruk handlar om framtiden, inte om det förflutna.

”Vår” historia ska hålla nationen samman

För Vox handlar således den ”historia vi gjort”, om ”oss” här-och-nu, inte om det förflutna där-och-då. Spaniens historia – ”vår historia” – syftar till att hålla samman den spanska nationen, alltså det förment tidlösa spanska folket. Vox’ Spanien enhetligt, odelbart och evigt. Och detta Spanien ska vara centralstyrt, såväl geografiskt som socialt: det spanska folket/nationen ska styras från Madrid och det ska vara nationalkatolskt, samt tala kastiliansk spanska. 

En sådan hållning är politiskt explosiv i dagens Spanien: en statsbildning med påtagliga regionala variationer och på sina håll starka separatistiska tendenser. Spaniens historia är i sig politik. Utformningen av historien är på en och samma gång både politisk och akademisk.

Vox går emot alternativa spanska identiteter

Högerpopulistiska Vox går alltså inte enbart på tvärs gentemot vetenskapssamhället och den historievetenskapliga forskningen, utan vänder sig även emot alternativa spanska identiteter, samt andra populistiska och politiska krafter i dagens Spanien. Det kan vara värt att notera att Marcha Real, den spanska ”nationalhymnen” saknar text och därför inte kan sjungas högt. Att sången saknar ord beror inte endast på att man inte kan enas om någon text, utan även på att man inte kan enas om något språk att sjunga på. Under Francos diktatur hade hymnen dock såväl språk – kastilianska – som text. Men då hymnen numera framförs på Vox partimöten sjunger ingen med. Istället förblir alla tysta på det sätt som föreskrivs enligt den spanska konstitutionen från 1978. Efteråt utropades dock ett samfällt ¡Viva España!

Vox hyllar inte Franco men det forna spanska imperiet

Som utomstående betraktare kan det kanske ligga nära till hands att tro att företrädarna för Vox skulle hylla Francos diktatur. Men så är inte fallet. General Franco, spanska inbördeskriget och den efterföljande diktaturen är ämnen man ogärna talar om inom Vox, inte endast av taktiska skäl. Motviljan mot Spaniens utveckling under 1900-talet är ärligt menad och djupt känd bland partiets medlemmar och väljare. År 1898 gick det spanska imperiet de facto under i och med det spansk-amerikanska kriget. Alltsedan dess har man i Spanien talat om detta som ”katastrofen” och om de traumatiserade spanska imperieanhängarna som ”Generation -98”. Bland Vox väljare talas visserligen med vördnad om spanska soldaters hjältemodiga insatser på Kuba och Filipinerna, men 1898 är och förblir el desastre. Traumat lever kvar. Inte heller sägs mycket om 1800-talet. Det som hänt efter 1700-talet och perioden som följde på upplysningstiden saknar intresse – åtminstone enligt Vox tolkning av historien.

Vox ser sig som motpol till islam 

När Vox år 2019 välkomnade en delegation från sitt italienska broderparti Fratelli d’Italia, alltså Italiens högerpopulistiska parti, så sade Abascal i sitt välkomsttal att ”Spanien har en fördel av att vara dubbelvaccinerat mot islamsk invandring: först genom århundraden av muslimsk ockupation och sedan genom århundraden av Reconquista.” Den islamofoba inställningen och idén om la Reconquista (det katolska [åter]erövrandet av det moriska al-Andalus, c:a 720–1492) är grundläggande inom den högerpopulistiska historieförståelsen. Vox föreställning om Spaniens nationella enhetlighet bygger uttryckligen på idén att ”Spanien är utformat som motpol mot islam”. I sammanhanget är asturiska Cordavonga nära nog sakrosankt: enligt legenden var det där som la Reconquista tog sin början och det är där som Vox håller årliga partimöten. Partiets generalsekreterare Javier Ortega Smith hävdar att ”la Reconquista inte avslutats, även om några tror att så skulle vara fallet”. Vox har gjort islamofobin till sitt särskilda kännemärke och la Reconquista till den referens mot vilken Spaniens historia mäts. 

Historien handlar enligt Vox om den framtid som ska skapas

Vox framförda historia är inte endast traditionell, utan den fungerar som ett verktyg att använda då det spanska folket ska utformas och upprätthållas. Detta är populistisk folkbildning. Historien handlar alltså om den framtid som ska skapas och inte om det förflutna som varit.

Filosofen och (som hon själv kallade sig) politologen Hanna Arendt skiljer mellan hur forskare respektive politiker väljer att använda historia. Enligt Arendt försöker forskare helt eliminera åsikter för att på så sätt kunna slå fast orubblig sanning. Politiker gör tvärt om, menar hon. Inom politiken är den orubbliga sanningen ointressant, eftersom den inte förändrar något. Och politiker vill förändra. 

Politiken är, enligt Arendt, en marknad där åsikter ständigt förhandlas och omförhandlas. Syftet med detta eviga parlamenterande är att förändra den nuvarande ordningen. Inom den tillämpade politiken fyller oföränderliga sanningar ingen funktion. Därmed tydliggör hon en grundläggande skillnad mellan forskare och politiker. 

Vox är allt annat än konservativa – partiet vill förändra samhället i grunden

Vox och andra populistiska partier är ute efter att i grunden förändra det befintliga samhället – att populister kallar sig själva ”konservativa” är en dimridå som syftar till att dölja deras radikalitet – och de gör detta med hjälp av aktivt historiebruk. 

Skillnaden mellan akademisk historieforskning och populistiskt historiebruk hade kunnat vara till nytta för Casquete och hans kollegor vid det kritiska studiet av Vox sätt att använda historia, men också vid en aktivt utförd akademisk självreflektion med parallella källkritiska och självkritiska studier. Som politolog bygger Arendt vidare på arvet efter Machiavelli, Hobbes och Nietzsche. Att korskoppla hennes kritiska ansats med praktisk, historievetenskaplig tillämpning skulle kunna skapa god jordmån för kommande, fruktbara resultat i det fortsatta kultiverandet av förhållandet mellan historieforskning och historiebruk. 

Detta gäller givetvis inte bara i Spanien utan också i ett bredare perspektiv, t ex i Förenta Staterna där Donald Trumps administration nu skriver om historien. Även i Europa är det viktigt att vara observant när partier med historieskrivning som verktyg i grunden vill förändra demokratiska samhällen.

Erik Tängerstad är lärare, historiker och författare, tidigare verksam på Södertörns högskola och Birkagårdens folkhögskola

Redaktör: Gerd Johnsson-Latham

Referens: Jesús Casquete (red.): Vox frente a la histora (Madrid: Ediciones Akal, 2023)