Europas tredelade säkerhetsutmaning – klimatkrisen, de militariserade konflikterna och hoten mot demokratin

ANALYS: Forskare vid flera institutioner uppmanar EU och europeiska politiker att mer samordnat ta sig an dagens tre centrala internationella utmaningar för medborgarnas säkerhet: klimatkrisen, de militariserade samhällskonflikterna och hoten mot demokratin. Klarar denna utmaning en alltmer enkelriktad säkerhetspolitik med militärt fokus? Och finns det i dagsläget förutsättningar för en annan, bredare säkerhetssyn?

Bild: Civilförsvaret i arbete vid översvämning i North Dakota

Fyra forskare med anknytning till Carnegie Endowment for International Peace (se fotnot 1) varnar för att en ensidig inriktning på att stoppa det ryska anfallet mot Ukraina riskerar att dra bort EU:s uppmärksamhet från andra sammanhängande hot mot människors säkerhet. Forskarna menar att många av EU:s strategiska program var för sig behandlar utmaningar som klimatfrågor, förhållningssätt till olika regionala konflikthärdar samt hot mot demokratin. Allt fler bedömare ser behovet av sammanhängande strategier som väger in relationen mellan de olika utmaningarna. Forskargruppen hänvisar till bedömningar från ett antal, tunga internationella instanser – bland dem den internationella klimatpanelen IPCC, och från OECD.

• IPCC har betonat sambandet mellan allt fler humanitära kriser och klimatförändringar. De humanitära kriserna kännetecknas av ökande ekonomiska klyftor och försämring av politiska rättigheter (IPCC:s Report on Climate Change).
• OECD har gjort en sammanställning av de mest sårbara regionerna i världen vad gäller klimatförändringar, konflikter och inskränkningar av demokratiska fri- och rättigheter. Den visar att de mest sårbara regionerna är de som hyser merparten av världens fattigaste befolkningar (OECD:s State of Fragility Report).  

Strategier måste samordnas

Forskare har länge varnat för generaliseringar när det gäller att verifiera direkta samband mellan klimatkrisen, de militariserade konflikterna och ett krympande utrymme för demokratier. Men tre fallstudier (Sahelområdet, Syrien och Afghanistan) från Carnegie-forskarna visar tydligt att man kan dokumentera ökande samband på landnivå. Därför menar de att EU i stället för separata program bör samordna sina strategier i krisregioner. Ett sådant samarbete har redan prövats inom FN:s ”Regional Stabilization Facility” i Sahel-området där bland andra EU deltar.

Trygga säkerhet utan att skada demokratin

I en tidigare forskningsartikel från Carnegie-stiftelsen (Ricardo Farinha och Richard Youngs: Securitization and European Democracy Policy, maj 2024, ) behandlas relationen mellan den allt mer tilltagande säkerhet-iseringen (securitazation, se fotnot 2) i Europa och arbetet för att trygga demokratiska samhällsskick. Säkerhet-isering är ett paraplybegrepp för flera dimensioner av åtgärder. De rör vad tongivande statsledare uppfattar som hotfulla internationella kriser och hot och som de anser därför kräver extraordinära åtgärder. Exempel på sådana är Al-Qaida-attacken mot World Trade Center i New York 2001 och därefter den efterföljande militära interventionen i Afghanistan. Fler exempel är finanskrisen 2008, de ökande flyktingströmmarna från olika konflikthärdar i Mellanöstern och Afrika, de ryska militära angreppen på Ukraina och krigen i Syrien, Libanon och Gaza.

Inom EU identifierar Farinha och Youngs flera tydliga uttryck för säkerhetisering där det viktigaste är ökade militära satsningar. Forskarnas centrala fråga är om det går att förena en viss grad av skärpning av säkerhetsåtgärderna utan att rucka på målsättningen att trygga demokratin.

Ökat demokratistöd

Farinha och Youngs varnar för de säkerhetsåtgärder som leder till inskränkningar av demokratiska fri- och rättigheter. Dessa ”riskerar … att krocka med värderingarna om kritik och öppenhet, som är avgörande för en god demokrati. Det finns en växande tendens att motivera exceptionella åtgärder som rundar sedvanlig demokratisk kontroll och bedömning”. 

Även fördelningen av resurser utgör ett varningstecken- Större delen av ökningen av EU-budgeten under 2024 handlade om att stärka de militära säkerhetsinsatserna, som t ex rörde gränsskydd och militärt stöd till Ukraina. Demokratistödet fick under samma tid en liten rännil av resurstilldelningen. 

En paradox är därför att EU under de senaste åren accentuerat värdet av demokratin. Inte minst har detta varit en följd av det ryska överfallet på Ukraina. En tydlig illustration är när Ursula van der Leyen tidigt betecknade kriget som ”en strid mellan auktoritära regimer och demokratier” och uppmanat till att ”investera i demokratins makt”. Detta har i sin tur fått som följd att många medlemsstater ökat sitt demokratibistånd. Samtidigt har man stärkt insatserna mot dolda påverkansförsök som gång efter annan visat sig under valrörelser i flera medlemsstater och även i de länder som kandiderar till EU. 

En inkluderande säkerhetskultur

Den traditionella säkerhetspolitiken är inte sällan omgärdad av sekretess och hemlighetsmakeri. Farinha och Youngs uppmanar till en ”inkluderande säkerhetskultur” där demokratiska värden sätts i högsätet. Bland andra åtgärder föreslår de ökad demokratiutbildning vid militärhögskolor samt ökade insatser för demokrati i de allianser som byggs med institutioner och stater utanför EU. Insatserna bör övervakas av oberoende instanser. Och demokratistödet bör ökas inom samarbetsavtal med Nato och OSSE.

Forskarna konstaterat att sedan mitten av 2010-talet har många ledande representanterna för utrikesfrågor och säkerhetspolitik drivit EU ”mot realpolitik och hård säkerhet” samtidigt som dessa ledare inte engagerar sig mycket i demokratifrågor. Några aspekter av säkerhetiferingen kan vara berättigad, skriver Farinha och Youngs,  ”men bör inte reduceras till en knäfall för militarisering på bekostnad av säkerhetsstrategier för ’positiv fred’ som är mer förenlig med demokratimål”.

2024 – ett förlorat år?

”Vi kan betrakta 2024 som ett år när pluralism och demokrati krackelerade” skriver samhällsforskarna Jeremy Cliffe och Florian Ranft (se fotnot 4) i ett annat policy-paper som presenterades för ”Progressive Governance Forum” i Berlin i juni 2024. 

Förespråkare för vad som Cliffe och Ranft kallar ”konservativt säkerhetstänkande” har i det nuvarande samhällsklimatet fått vatten på sin kvarn. Konservativt säkerhetstänkande kännetecknas av en introvert hållning: politiken inriktas ensidigt på att trygga det egna landets gränser. Ytterst vilar denna trygghet på fortsatt militär upprustning. 

Mot denna strömning ställer de båda forskarna en annan inriktning, ”progressiv säkerhet”. Begreppet var ledstjärna vid det ”governance forum” (Berlin, juni 2024) som samlade gräddan av politiker från en rad ledande socialdemokratiska och socialliberala partier i Europa – varav flera i regeringsställning. Konferensen är numera en årlig tillställning som arrangeras av forskningsstiftelsen Progressive Zentrum i Berlin. 

Den progressiva politiska traditionen inom internationella relationer söker förklara de samverkande samhällskriserna genom att söka rötterna i samhällssystemen. Cliffe and Ranft skriver att progressivt inriktad säkerhetsforskning koncentrerar sig på att i första hand finna ”grundorsakerna till osäkerheten och inte bara dess mest omedelbara uttryck.” 

Program för en annan säkerhetssyn

Progressive Zentrums kommunikationschef Maria Menzel-Meyer summerar de närstående uppgifterna för den progressiva inriktningen på följande sätt:

• Skapa trovärdighet för en ny diskurs om militär säkerhet som än i dag domineras av konservatism. Den progressiva diskursen baseras på begreppen ”frihet, mänsklig säkerhet, och multilateralism” och bär samtidigt med sig ett starkt engagemang för att tackla klimatkrisen.
• Engagera sig för en ”progressiv social och ekonomisk politik” som prioriterar kollektiv solidaritet framför individualism. Detta inkluderar garanti för rättvisa löner och arbetsvillkor, arbete för att skapa en god social och fysisk infrastruktur, för rätt till överkomliga bostäder och god energiförsörjning, samt allmän tillgång till hälsovård och en ekonomisk modell som respekterar gränserna för vad naturen kan bära.

Det senaste halvårets händelser visar på en rad motgångar för en sådan inriktning. Valet i Storbritannien kan visserligen ses som en vändpunkt, men utvecklingen i flera andra länder – närmast i Österrike och Tyskland visar att en progressiv säkerhetsinriktning fortfarande arbetar i stark motvind.

Jöran Hök är medlem av redaktionen för Mänsklig säkerhet

Redaktör: Gerd Johnsson-Latham

Fotnot 1: Richard Youngs, Ricardo Farinha, Jasper Linke och Jeremy Wetterwald: “the EU’s triple-nexus challenge; climate. Conflict. Democracy, Carnegie Europe, November 2024 )

Fotnot 2: Ricardo Farinha är program manager för Carnegie Europe. Richard Youngs är seniorforskare vid Carnegies program ”Democracy, Conflict, and Governance” Program

Fotnot 3: Begreppet securitization lanserades bl a av den danske samhällsforskaren Ole Waever på 1990-talet. Med begreppet avses att maktresursstarka aktörer I en stat söker omdefiniera händelser och samhällsprocesser på ett sätt som kräver extraordinärs säkerhetsinsatser, vanligen militära. Ett ofta nämnt exempel är behandlingen av begreppet ”terrorism” efter attacken mot World Trade Center 2001 som motiverade till krigsinsatser och arresteringar i flera länder utanför sedvanlig internationell jurisdiktion. 

Fotnot 4: Cliffe och Ranft:  ”The case for progressive security”, Das Progressive Zentrum, Berlin, maj 2024  ()