REFLEKTION: För 30 år sedan blev Sverige medlem i EU. Då såg världen mycket annorlunda ut. Svenskt medlemskap i EU rörde mest marknadstillträde. Men nu behövs EU primärt som motvikt till aggressiv stormaktspolitik. Där angrepp på rättsstat och mänskliga rättigheter inte bara kommer österifrån. EU framstår som en central motvikt globalt mot makthungriga självhärskare. I grunden samma kamp som Ukrainas mot ryskt övervåld.
1990-talet var årtiondet efter kalla kriget slut och murens fall; en tid av förhoppningar om både fred och demokrati. Mycket präglades av Sovjetunionens upplösning och ökad frihet för människor och länder i Östeuropa.
Ryssland präglades dock av stor oreda, med västliga ekonomer som försökte driva på omvandlingen av den ineffektiva korrupta sovjetiska ekonomin till en marknad. Enligt textboken skulle det leda till demokrati. Men misären ökade och miljontals fattigpensionärer och arbetslösa lämnades utan försörjning. Rika män skapade sig förmögenheter och korruptionen fortsatte.
EU växte från 12 till 15 länder med Sverige, Finland och Österrike som nya medlemmar 1995.
Trots kalla krigets slut präglades 90-talet av många konflikter
Det forna Jugoslavien härjades av ofattbart brutala krig, de första i Europa sedan andra världskriget. Grymheterna mot civila och berättelserna om hur grannar gick till attack och slaktade varandra chockade omvärlden.
På 1990-talet pågick folkmordet i Rwanda, där hundratusentals människor höggs eller brändes ihjäl under några korta veckor. Allt medan FN-trupp i närheten framstod som handlingsförlamade.
I Kina höll miljontals människor på att lyftas ur fattigdom – men regimen hårdnade. Protesterna vid Himmelska Fridens torg hade slagits ner med våld 1989. Men motståndet fanns där, symboliserat av den ensamme mannen med sin portfölj som vägrade flytta sig för en framrullande stridsvagn.
I USA hårdnade kampen mellan republikaner och demokrater genom Newt Gingrich som förde in ett språkbruk som närmast liknar Donald Trumps.
Sverige och omvärlden – den svenska utrikespolitiken
I Sverige fanns sedan länge, oavsett regeringars politiska sammansättning, en bred samsyn i utrikespolitiken. I botten låg bl a en pragmatisk ambition som grundplåt: att gynna svenska exportintressen och svenska jobb. Det präglade inte minst bilaterala relationer och manifesterades bl a vid statsbesök med stora näringslivsdelegationer.
Men parallellt fanns då också betydande utrymme för en annan sida av utrikespolitiken. Visioner vi inte ser mycket av idag.
Socialdemokratin präglades av en djupt förankrad respekt för FN med stadgans skrivningar om fred och säkerhet. Stadgan framhölls som grundpelare för en regelbaserad världsordning, som slog fast alla staters rätt till frihet och oberoende. Regelverk skulle bidra till att förhindra väpnade angrepp och stormaktsambitioner med uppdelning av världen i egna intressesfärer.
I borgerliga kretsar uttrycktes kritik av det man såg som naiva FN-drömmar. Men trots det fanns en bred uppslutning beträffande konkret svenskt stöd till FN som fredsbevarare, i exempelvis Libanon och Korea.
Ett svenskt signum i utrikespolitiken på 90-talet var också – om än aldrig oomtvistat – nedrustningsarbetet. Där betonades framför allt vikten av regelverk för transparens, användning och spridning av kärnvapen och biologiska och kemiska massförstörelsevapen. Aktuellt då som nu. Politiken byggde på Sverige som neutral stat och med internationellt erkänd kompetens i förhandlingar om massförstörelsevapen. Sverige vågade också sticka ut och gå emot stormakterna, i en tradition skapad av kvinnliga förhandlare som Alva Myrdal och Inga Thorsson.
Även på biståndssidan var Sverige en tung spelare och det bilaterala samarbetet sågs som en viktig del av svensk utrikespolitik. Det innebar respektfulla kontakter världen över, både mellan stater, företag och enskilda människor. Biståndsinsatser med vattenkraftverk, pappersbruk och sjukhus gav lönsamma kontrakt till svenska företag.
Klimat och miljö högprioriterat
Sverige var en tongivande och ledande aktör i fråga om klimat- och miljö. Engagemang manifesterades tidigt bl a i värdskapet för den första världsmiljökonferensen i Stockholm 1972. Detta inledde en serie världskonferenser om befolkning, mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter. Då fanns ett pådrivande och kunnigt civilsamhälle som på den tiden respekterades av regeringar och bidrog i att driva på framsteg. Det gällde inte minst kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter (SRHR) liksom hbtq-rättigheter och klimatarbete.
Stora förhoppningar om fred och gemensam säkerhet
Idag är det nästan svårt att förstå att det på 1990-talet, efter murens fall, fanns tankar om och möjligheter till en ny säkerhetsarkitektur. Den ansågs kunna omfatta hela det forna Sovjetimperiet, Europa och Nordamerika. Grunden var ledord som förtroendeskapande åtgärder, dialog och transparens.
I FN återspeglades det nya förtroendet i en islossning när det ryska vetot i säkerhetsrådet inte längre som förr blockerade besluten.
NATO
Redan efter murens fall fanns stort och aktivt intresse för svensk samverkan med NATO, men inte som något huvudspår. Under 1990-talet inbjöds Sverige till gemensamma militärövningar, inom ramen för ”Partnerskap för fred”. Margareta af Ugglas (M) var den första svenska utrikesminister som i mitten på 1990-talet besökte NATO-högkvarteret för samtal om breda säkerhetspolitiska frågor. Redan då uttrycktes kritik från amerikansk sida av att Europa betalade för lite för sin säkerhet. Och därtill tycktes sakna gemensamma visioner om vad europeisk säkerhet syftade till.
Den Europeiska Unionen
Medan FN på 1990-talet sågs som forum för byggandet av fred och säkerhet (med NATO-samarbete som visst komplement) var medlemskapet i EU betingat av svenska ekonomiska egenintressen. Tillgången till den europeiska marknaden har nu i 30 år också fortsatt vara bottenplattan för svenskt EU-engagemang.
Det faktum att EU grundades som ett fredsprojekt efter andra världskrigets fasor tycks inte ha sjunkit in i bredare kretsar, varken bland politiker, väljare eller massmedia i Sverige. I EU-val har partierna ofta markerat avstånd från ”Bryssel” och hållit i plånboken. I några värderingsbaserade frågor har Sverige dock drivit på. Det gället sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) och klimat- och miljö.
Det är därför intressant och välkommet att det nu finns en bred uppslutning i Sverige för EU som kraftfull aktör i stödet till Ukraina. I grunden knyter stödet an till EU som fredsprojekt och försvarare av de humanitära värden som kränktes under andra världskriget. Värden, som nu åter angrips på bred front på alla håll globalt.
I mörka tider måste nu EU stå för hopp och motstånd
Dagens värld framstår som betydligt mer dyster än 1990-talet. Vi ser nu som då brutala krig, i Ukraina, Mellanöstern, Sudan och Myanmar. Men helheten är annorlunda. Till exempel genom USA:s hot mot EU-landet Danmark/Grönland.
Numera leds samtliga tre stormakter Kina, Ryssland och USA av närmast självhärskande män. Som alla hotar med våld som ett sätt att vidga sina egna länders territorier på mindre länders bekostnad.
Det finns skäl att tala om geopolitikens återkomst, där länder med vapenmakt markerar rätt att ta för sig och dela upp världen. Detta är utmärkt beskrivet i Tim Marshalls bok ”Prisoners of Geography”.
Kanske har vi själva under vår livstid bara varit med om en kort och unik tidsperiod i historien, där demokrati, rättsstat och respekten för mänskliga rättigheter kunnat växa och ge hopp?
Men vi kan och behöver bjuda motstånd mot dagens män med gangsterfasoner som kan krossa det som vi gemensamt genom FN och folkrätten byggt upp i snart ett århundrade. Till sin hjälp har de nu giriga tech-moguler, med påverkansmöjligheter som påminner om Tredje rikets och Stalins propagandaministrars.
De auktoritära männens agendor hotar fred och säkerhet vilket är illa nog. Men de förenas också i en starkt demonstrerad ambition att undergräva kvinnors rättigheter. Jämställdhet och maktanalyser avseende kvinnor och män motarbetas och förlöjligas, medan kvinnors roll som mödrar och hustrur lyfts fram. Inskränkningar av sexuella och reproduktiva rättigheter står redan på Donald Trumps agenda Projekt 2025.
Sammantaget måste EU och andra aktörer bjuda motstånd i alla relevanta fora. Om Sverige hittills främst sett EU som en marknad så är det nu dags att kraftigt och aktivt bidra till att EU blir en regional och global aktör som genom diplomati och dialog står upp för att säkra globala regelverk för alla länders oberoende och självständighet. Och försvar av mänskliga rättigheter.
En parallell finns i hur Sverige med kraft står upp bakom Ukraina, som både försvarar sitt eget land och det fria Europa, och vars demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter hotas av stormaktsaggression och övervåld.
Gerd Johnsson-Latham
Redaktör: Johan Schaar
Lämna ett svar