ANALYS: Det kraftigt ökande svenska försvarsanslaget, återuppbyggnaden av totalförsvaret, Nato-medlemskapet, liksom det bilaterala försvarsavtalet med USA, Defence Cooperation Agreement, som upplåter 17 svenska militärbaser till USA, innebär en ny situation. Kristin Ljungkvist, docent vid Försvarshögskolan, diskuterar vad detta innebär och om det svenska samhället håller på att militariseras.
Ett laddat begrepp
Militarisering har ibland kritiserats för att det alltför lättvindigt tillgrips som en (kritisk) etikett för alla typer av inflytande som militären kan tänkas ha på en stat eller ett samhälle. Och visst är det så, att även om den pågående militära upprustningen i Sverige innebär en ökad grad av statlig militarism, innebär det inte nödvändigtvis en militarisering av samhället. Enligt den amerikanska forskaren Cynthia Enloe (2007) pågår militarisering (först) när tilltron till militära lösningar tränger in i det civila samhället och präglar sociala relationer även bortom den militära organisationen. Militarisering handlar alltså om att militära värderingar och sätt att agera på kryper in i den civila sfären. Ju mer militariserat ett samhälle är, desto mer normaliserat och för-givet-tagna blir militära behov och militaristiska antaganden även i det civila samhället och i människors vardag.
Totalförsvaret var verkligen totalt
Utifrån detta perspektiv var det neutrala och alliansfria Sverige under kalla kriget en av världens mest militariserade demokratier. Totalförsvaret var djupt rotat i, och en självklar del av den svenska folkhemssjälen. Sebastian Larsson beskriver detta ingående i sitt kapitel ”Försvarskulten Sverige: folkförankring som hinder för säkerhetspolitisk kritik” i den nyutkomna antologin Är Sverige Säkert nu? (Hagström red. 2024). Även om Larsson själv inte använder begreppet militarisering, är det precis vad som beskrivs i redogörelsen av hur den svenska totalförsvarsstrategin under efterkrigstiden skapade en ovanligt djup folkförankring och stark relation mellan befolkningen och Försvarsmakten.
Under efterkrigstiden bestod totalförsvaret av ett omfattande system av organisationer. Larsson beskriver det så här:
”Totalförsvaret bestod inte bara av en stor militär organisation utan dessutom av ett än mer omfattande civilt försvar, en heltäckande inhemsk försvarsindustri, ett nätverk av frivilligorganisationer samt långtgående strategier för ett ekonomiskt respektive psykologiskt försvar. Det var en sammanhållen och gemensam säkerhetsidé, där i princip alla – från statliga institutioner och stora företag till kommunföreträdare och enskilda medborgare – tillskrevs en roll i Sveriges territoriella försvar” (Larsson i Hagström red. sid 120).
Larsson visar hur en kollektiv föreställning växte fram hos den svenska befolkningen som innebar att det ansågs vara en självklarhet att totalförsvaret angick alla ”som ett folkligt kooperativ för nationell säkerhet” och att alla medborgare hade en roll att spela i försvaret av Sverige (sid 125). Från detta perspektiv var Sverige under efterkrigstiden ett typfall av ett militariserat samhälle, där allas delaktighet i försvaret blivit för-givet-taget i ett totalförsvar som ”skulle bäddas in i civilbefolkningen, i det vardagliga livet och i samtliga delar av den statliga välfärdsapparaten” (sid 123).
Av-militariseringens tid
Detta militariserade samhällsideal sattes dock tvärt ur spel med Sovjetunionens fall och med antagandet att det inte längre fanns något överhängande territoriellt hot mot Sverige. Från mitten av 1990-talet långt in på 2010-talet uppfattades den europeiska strategiska kontexten i termer av ett permanent fredstillstånd. År 2005 förklarade till exempel dåvarande överbefälhavaren Håkan Syrén att alla militära hot i Östersjöregionen var helt borta. Totalförsvaret framstod som obsolet och irrelevant. De drastiska nedskärningarna av försvaret och den strategiska time-outen innebar inte bara en nedmontering av den svenska militära försvarsförmågan utan även en omfattande av-militarisering av det svenska samhället.
Det civila försvaret avvecklades eller omorganiserades helt för att passa in i ett nytt civilt krishanteringssystem med fokus på icke-militära hot, och alla totalförsvarsövningar, totalförsvarsplanering och utbildningsverksamhet lades ner. All nybyggnation eller underhåll av befintliga skyddsrum upphörde, evakueringsplaner skrotades och systemet för tidig varning för flygattacker avvecklades. Flera författare har beskrivit av-militariseringen av det svenska samhället, som kulminerade med att värnplikten lades på is 2010, som radikal.
Nya hot – och en ny typ av militarisering
Sedan 2015 har pendeln återigen svängt. Rysslands anfallskrig mot Ukraina orsakade ytterligare en radikal omsvängning i svensk utrikes- och försvarspolitik. Som nämndes inledningsvis innebär den militära upprustningen i Sverige en kraftfullt ökande statlig militarism. Frågan är om det nu även pågår en militarisering av samhället? Hur ser vi i så fall det, och skulle det nödvändigtvis vara av ondo?
I Sverige, liksom i många andra europeiska stater, har begreppet ”hybridkrigföring” kommit att dominera offentliga säkerhetsdiskurser. Hybrida hot har etablerats som en av de mest centrala hotbilderna som det återbyggda svenska totalförsvaret ska klara av att hantera. Ett centralt narrativ har varit att Sverige är föremål för antagonistiska ”hybridattacker” på daglig basis. Det pågående hybrida kriget innebär alltså att det krävs mer än bara krigsberedskap, det krävs ett aktivt totalförsvar som kan hantera hybrida attacker varje dag. Hybrida attacker riktas dessutom inte bara mot militära mål, utan kanske i första hand mot civila mål.
Regeringen, Försvarsberedningen liksom Försvarsmakten har därför vid upprepade tillfällen poängterat att det nya totalförsvaret kräver att alla civila myndigheter, företag och medborgare är vaksamma på, kunniga om och redo att aktivt försvara Sverige mot hybridattacker. Det finns alltså mycket som tyder på att fokus på det hybrida kriget kan föra med sig en genomgripande militarisering av samhället. Militärens mentalitet och vaksamhet, beteenden, ideal och etos förväntas anammas av hela det civila samhället.
Genomgripande konsekvenser, nya utmaningar
Konsekvenserna av en (åter-)militarisering av det svenska samhället kommer troligen att skilja sig från vad vi såg under kalla kriget. Exakt hur ett militaristiskt förhållningssätt kan komma att yttra sig när det tränger in i den civila sfären är svårt att säga på förhand, men jag menar att vi kan förvänta oss att olika typer av militärstrategiska logiker leder till olika former av militarisering.
De samhälleliga effekterna av en militarisering som följer av en militär-strategisk rationalitet som främst bygger på hotet om ett kärnvapenkrig skiljer sig från dem som följer av en rationalitet som i stället bygger på hotet om hybridkrigföring. Det förra krävde ett samhälle med en befolkning som visste hur den skulle bete sig under attack och kunde upprätthålla moral under en kärnvapenapokalyps. Hot om hybrida attacker förutsätter ett samhälle med en befolkning som är ständigt vaksam och förstår sig på källkritik, inte sprider falska nyheter eller klickar på fel länkar i sin e-post.
I otakt med demokratin?
Det är obestridligt att en militarisering av samhället innebär utmaningar för demokratiska principer och medborgerliga friheter. Militär praktik och logik bygger inte på demokratiska principer såsom maktdelning, transparens och öppenhet. De präglas i stället av hierarkier, dominans, sekretess och acceptans av tvång och fysiskt våld som primära metoder för att lösa problem. Strävan efter makt och kontroll är legitim. En nyligen genomförd studie visar att det redan nu finns tecken på att återuppbyggnaden av totalförsvaret i Sverige medför ett ökat tryck på svenska civila myndigheter att underordna sig en militaristisk logik och i vissa fall kringgå demokratiska principer (Ericson, Svenbro & Wester 2023).
En möjlig konsekvens av militarisering är att nationen över tid pressas i en alltmer icke-demokratisk riktning.
Referenser:
Enloe, C. (2007). Globalization & militarism: feminists make the link. Rowman & Littlefield.
Ericson, M., Svenbro, M. & Wester, M. (2023). “Total defense as a happy object: gendering mobilization of civil defense in Sweden.” Critical Military Studies 9(4): 497–512.
Hagström, Linus red. (2024) Är Sverige säkert nu? Stockholm: Carlssons Bokförlag
Kristin Ljungkvist är docent i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan och medverkar i antologin (Hagström 2024).
Redaktör: Lars Ingelstam
Lämna ett svar