ANALYS: Efter drygt ett decennium av militära, humanitära och utvecklingsinsatser i de tre Sahelländerna Burkina Faso, Mali och Niger är läget värre än någonsin. Attacker av jihadister skördar alltfler civila offer, miljoner lider av matbrist eller är på flykt. EU borde inte lämna men ompröva sin havererade Sahelstrategi, fortsätta dialogen, bidra till stabilisering och förhindra kollaps menar bedömare, bland andra International Crisis Group.
De slog till i gryningen den 17 september mot centrala militära mål i Malis huvudstad Bamako. Mindre kommandogrupper från JNIM (Jama’at Nusrat al-Islam wal-Muslimin, Gruppen för stöd till islam och muslimer med koppling till Al Qaida) attackerade flygplatsen respektive gendarmeriets akademi. Antalet dödsoffer är oklart. Enligt JNIM dödades eller skadades ”hundratals fiendesoldater”, bl a ett stort antal rekryter vid gendarmeriet som låg och sov i ett tält, och sex militärplan förstördes. Myndigheterna och militären teg och erkände enbart ett fåtal skadade och begränsade materiella skador. En anonym säkerhetskälla bedömde dock att minst 70 dödats och mer än 250 skadats.
Detta var inte den första attacken i Bamako men ett dråpslag mot militärjuntan som leds av översten Assimi Goïta. Han hade bara ett par dagar tidigare hållit ett tal på årsdagen av bildandet av Sahelalliansen (Alliance des États du Sahel) i egenskap av nuvarande ordförande, där han prisade de tre ländernas försvars- och säkerhetsstyrkor och hävdade att de väpnade terroristgrupperna försvagats väsentligt.
Frankrike och FN utkastade
Sedan Goïta tog makten i en kupp 2021, har juntan först kastat ut fransmännen, som länge hade betydande militär närvaro i landet, och sedan FN-missionen MINUSMA (FN:s mission för stabilisering i Mali), som tvingades avveckla sin närvaro med upp till ca 16 000 anställda varav13 000 militärer i slutet av 2023.
Frankrike har gått i bräschen för militära operationer i Mali, t.ex. 2012 då islamister, som ockuperat norra Mali och infört sharialagar, jagades ut av Operation Serval. Antiterroriststyrkan Barkhane hade upp till 4 500 man. Sverige anslöt 2021 till Task Force Takuba, som var en del av Barkhane och ett försök av Frankrike att bredda deltagandet och göra styrkan mer internationell. Det var dock bara Sverige som bidrog med trupp och efter ett år drogs truppen tillbaka. ”Vi bidrar till säkerhet i Europa”, sa Sveriges dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist. Ett kostsamt stöd som knappast gjorde något avtryck. Sverige bidrog även med trupp till MINUSMA.
Under juntans styre har säkerhetsläget förämrats allvarligt. JNIM har successivt utvidgat sitt område för operationer och finns nu i stora delar av Mali, hela Burkina Faso utom huvudstaden och flera områden i Niger. Även i norra Benin respektive Togo förekommer intrång och de närmar sig gränserna mot Senegal och Guinea. Rivaliserande ISGS (Islamiska staten i Storsahara) avancerar, främst mot sydöstra Mali och norra Nigeria. I Mali slåss militären även mot Permanent Strategic Framework i norr, som främst består av tuareger som leder ett separatistuppror för självständighet.
2023 – det dödligaste året sedan 2012
I de tre Sahelländerna var 2023 det dödligaste året sedan 2012 med över 10 000 offer. Burkina Faso, med över 15 000 döda 2022-2023 är det sköraste av de tre. Nästan halva landet kontrolleras av JNIM och ISGS och landet är nära en statskollaps. I augusti skördade en av de dödligaste attackerna i Afrika det senaste decenniet över 600 offer i Barsalogho enligt fransk säkerhetsbedömning. Juntan har inte erkänt attacken.
Jihadisternas attacker har främst militära mål men massakrer på civila är vanliga. De tar kontoll över byar och kräver ”skatt” på mark och boskap. Illegal utvinning av guld och smuggling är lukrativa inkomstkällor.
I regionen bedöms 7,5 miljoner människor lida av matosäkerhet och antalet internflyktingar uppgår till 2,7 miljoner. Militärjuntorna i Mali, Burkina Faso och Niger, som kom till makten genom kupper 2021, 2022 respektive 2023, har misslyckats att hejda vågen av våld och laglöshet som breder ut sig. Och krisen är på väg att förvärras ytterligare.
Rysslands främsta utpost
Efter att Frankrike och FN kastats ut och i Niger även en amerikansk militärbas, har länderna vänt sig till Moskva, som har sin främsta afrikanska utpost i Mali. Först välkomnades den ”privata” gruppen Wagner, vars legoknektar i utbyte fick koncessioner i gruvor och energitillgångar. Gruppen kallas nu ryska African Peace Corps och har knutits närmare Kreml. Ryssland erbjuder militärt samarbete och har bl.a. försett Mali med helikoptrar och flygplan. Kina, Iran och Turkiet har också flyttat fram sina positioner i Sahel.
Sahel-länderna har meddelat sitt utträde ur den regionala organisationen ECOWAS (Economic Community of West African States) och bildat en egen pakt, Sahelalliansen (Alliance des États du Sahel), med fokus på försvar och säkerhet. Det återstår att se om den kan bli mer framgångsrik än G 5 Sahel, där även Mauretanien och Tchad ingick och som bildades 2014 med starkt stöd av bl.a. EU. Syftet var att genomföra militära operationer mot jihadister över gränserna. Men trupperna stod under dubbelkommando, led av brist på kapacitet och undermåligt utbyte av underrättelseinformation och anklagades ofta för MR-övergrepp. 2022 annonserade Mali sitt utträde och 2023 gjorde Burkina Faso och Niger detsamma varefter alliansen upplöstes.
Sahelstrategi för stabilisering
EU:s Sahelstrategi för säkerhet och utveckling från 2011 hade fyra huvudspår: säkerhet och utveckling, regionalt samarbete, stöd till kapacitetsbyggande inom samhällsstyrning samt säkerhetsinsatser, utvecklingssamarbete och ekonomisk utveckling för medborgarna. På medellång sikt var målet att åstadkomma politisk stabilitet, säkerhet, bättre samhällsstyrning och social sammanhållning. På kort sikt bl.a. att öka medborgarnas tillgång till basservice och minska terroristattackerna. Undertecknad var delvis medansvarig för strategin – jag ledde 2009 bl.a. missioner i regionen för att kartlägga behov och föreslå insatser.
Som konstateras i en UNDP-studie från 2023 om militärkupper och behovet av demokratisk förnyelse i Afika (www.soldiersandcitizens.org.en) har insatser för att främja ”governance” minskat i många länder medan säkerhet getts ökad prioritet. Politiska skäl har anförts för säkerhetsinsatser men man har ofta sett mellan fingrarna vad gäller ansvarsutkrävande av samarbetspartners i länderna. Geopolitiskt motiverade interventioner har ibland snarast ökat kupprisken. Det gäller bl.a. i Sahel.
Ny EU-plan för Afrika
EU:s Sahelstrategi är inte längre relevant och får väl sägas ha havererat. Europa och EU-länderna är splittrade om hur man ska förhålla sig till juntorna i Sahel. I sitt tal till unionen i september lanserade kommissionens ordförande Ursula von der Leyen en plan för en ny strategisk inriktning visavi Afrika med fokus på samarbete med legitima regeringar och regionala organisationer. I Sahel kom detta vid en tidpunkt när EU förlorat momentum för att påverka utvecklingen.
Frankrike har pläderat för en isolationistisk hållning tills regimerna blir mer koncilianta och redo att återgå till någon form av demokratiskt styre. Flertalet EU-länder vill upprätthålla diplomatiska förbindelser och dialog. Vissa kan fortsatt överväga stöd till det civila samhället samt visst utvecklings- och humanitärt stöd, bl.a. för att stävja illegal migration till Europa. Några har drastiskt kapat banden.
Till gruppen”hardliners” hör Danmark och Sverige som stängt sina ambassader och dragit in biståndet.
Europa har överlag förnekat sitt misslyckande i Sahel i kombination med att predika demokrati för de nya ledarna. Samtidigt stöder man auktoritära regimer och statschefer i andra afrikanska länder.
EU bör skifta fokus
International Crisis Group anser att EU bör skifta fokus från säkerhetsfrågor till strukturella orsaker till kriserna och erbjuda långsiktigt stöd för att (1) stärka regimernas kapacitet att tillhandahålla basservice, särskilt inom utbildning och hälsa, (2) stödja lokala ansträngningar att skapa mer rättvisa och jämlika samhällen och (3) motverka de i regionen allvarliga effekterna av klimatförändringar. Stödet bör villkoras till att regimerna i sina insatser mot våldsverkande grupper upprätthåller ett minimum av respekt för mänskliga rättigheter.
Sahelkännaren Will Brown har i en insiktsfull analys för European Council for Foreign Relations nyligen pläderat för en omprövning av EU:s policy visavi Sahel och ett mer realistiskt förhållningssätt. I stället för att lämna området bör EU upprätthålla ett engagemang i syfte att bidra till stabilisering och förhindra kollaps. Detta ligger även i Europas egenintresse. Om Europa vill främja mänskliga rättigheter, stödja det civila samhället och utgöra en motvikt till fientliga makter (läs bl.a. Ryssland) krävs närvaro.
Engagemang för stabilisering, mot upplevda terrorhot och migration
Engagemanget bör enligt Brown ha fyra syften: (1) stabilisera den diplomatiska och säkerhetskrisen, (2) behålla expertis i länderna och nätverk för att inhämta information, (3) utgöra en motvikt mot fientliga och destabiliserande krafter samt (4) stödja medborgerliga rättigheter, ansvarsutkrävande och antikorruption.
EU bör också ta upp kampen för att motverka den våg av desinformation på sociala medier som under senare år sköljt över regionen med avsändare kopplade till främst Ryssland och Kina.
EU-länderna bör även, när direkt engagemang bedöms svårgörligt, arbeta via regionala plattformar som ECOWAS och indirekt genom samarbete med kustländerna i Guineabukten. EU har redan lämnat militärt bistånd till Ghana, Benin och Côte d’Ivoire samt öronmärkt bidrag till Togo genom European Peace Facility. EU har även gett stöd till maritim säkerhet.
Europas egenintresse har sedan Sahelstrategin antogs varit en viktig parameter för att bl.a. skydda europeiska medborgare i regionen och stävja risken för terrorattentat i Europa. Sådana attentat t.ex. i Bryssel och Paris, har dock inte haft jihadister från Sahel som upphovsmän. I Europa är det mer att hindra illegala migranter från regionen som stått i fokus.
Sahel är inte EU:s främsta utrikespolitiska prioritet. Men Europa har ett strategiskt intresse av en stabil Sahelregion. Ett fortsatt engagemang och närvaro är enda sättet att åstadkomma detta. Och ”Sahel är ett test för EU” för att citera EU:s avgående utrikeschef Josep Borrell.
Carin Wall är medlem av redaktionen för Mänsklig Säkerhet
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Lämna ett svar