ANALYS: I mars 2024 blev Sverige fullvärdig medlem av Nato och därmed också delaktigt i och ansvarigt för Natos hållning till kärnvapen. ”Så länge det finns kärnvapen i världen” avser Nato hålla fast vid kärnvapenavskräckning som en bärande policyprincip. 46 år efter att vi formellt förklarat Sverige kärnvapenfritt har vi ändå åtminstone indirekt – blivit en kärnvapenstat. Vilket slags ansvar innebär det?
Från ordnad ”regim ” till ny o-ordning
Detta med kärnvapen har ännu inte blivit en stor fråga i det offentliga samtalet. Det kan bero på att det under lång tid (till exempel under en hel generation nu ) har ”gått bra”. I det kalla krigets bipolära värld hade kärnvapnen gradvis kontrollerats, reglerats och faktiskt ganska drastiskt rustats ner. Tillträdande ÖB Michael Claessons uttalande nyligen att amerikanska kärnvapen i Sverige ”inte ska dramatiseras” förvånar därför inte. Men denna något så när betryggande ”regim” kring kärnvapen är baserad på ett visst förtroende mellan stormakterna (en utförlig diskussion finns i ref 5) som håller på att ersättas av misstro och förnyad kapprustning. Därför måste full uppmärksamhet nu ägnas den globala situationen. Läget har blivit mycket farligt och instabilt.
Den nukleära ordning som mödosamt skapades efter Kuba-krisen 1962 är nu till största delen raserad. Det för Europa viktiga INF-avtalet om vapen med medellång räckvidd upphörde 2018. Många andra del-avtal har gått samma väg. Icke-spridningsavtalet NPT finns formellt kvar men har förlorat sin kraft: bl a respekteras inte nedrustningskravet i avtalet.
FN:s förbudskonvention TPNW har fått många signatärer men avvisas av alla kärnvapenmakter och Nato.
Den ”gamla” ordningen håller på att ersättas av upprustning och nya aggressiva hållningar. Detta är inte helt nytt men har ännu inte trängt igenom, ens i expertkretsar. Steven E. Miller, professor vid Harvard, tidigare verksam vid SIPRI och ordförande i amerikanska Pugwash, presenterade tankegångarna vid ett seminarium på Utrikespolitiska institutet tillsammans med svenska och norska Pugwash 2022-12-15 i Stockholm. I en större uppsats tillsammans med en rysk expert ges en utförligare genomgång av läget (1).
Tre kärnvapen-stormakter
Den amerikanska militären och ”security policy”- etablissemanget i Washington är nu entydigt inriktat på kärnvapen-avskräckning mot både Ryssland och Kina, men helt oförstående till förhandlingar. Tanken på att återupprätta en kärnvapen-regim byggd på återhållsamhet (restraint) och förtroende är numera helt frånvarande i dessa kretsar. Det finns också analytiker som, liksom under 1980-talet, hävdar att USA skulle kunna ”vinna” ett kärnvapenkrig, kanske utan egna förluster i människoliv – eller ”acceptabla” sådana (storleksordningen många miljoner döda har nämnts). Följdriktigt sker samtidigt en ”svepande modernisering” av USA:s kärnvapen. Denna har kostnadsberäknats till $1,5 billioner (ungefär 15 000 miljarder SEK) (5).
USA:s inställning känner vi ganska väl till, via offentliga källor, oberoende forskare och seriösa medier (se 3,4,5). Svårare är det att bedöma Ryssland. Under de senaste åren och särskilt under intryck av Ukraina-kriget har Vladimir Putin hållit flera hotfulla tal, och slagit fast (2020) att han kommer att använda kärnvapen om Ryssland som nation är hotad. Samtidigt har kärnvapen satts i beredskap och dessutom placerats ut i Belarus. De kan också föras till exklaven Kaliningrad vid Östersjön. Även i Ryssland moderniseras och förstärks arsenalen.
Det är uppenbart att Rysslands ledare räknar med att kärnvapen ska kunna avskräcka och kompensera dess (temporära?) underläge i konventionell militär styrka gentemot USA och ”väst”. Trovärdiga källor anger att Ryssland avser att hålla cirka 1500 av sina drygt 6000 stridsspetsar utplacerade och klara för användning (deployed).
Kina är i färd med att bygga upp en kärnvapenkapacitet som en del av en snabb militär upprustning. Dess innehav av kärnvapen är (enligt tillgängliga uppgifter) ännu inte i nivå med USA:s eller Rysslands, men fullt tillräckligt för att landet ska räknas in bland ledande kärnvapenmakter. Den siffra som nämns i respekterade källor, se t ex (5), är 500 stridsspetsar, på väg mot minst 1000 år 2030. Kina är – liksom Ryssland – det som i facklitteraturen kallas ”a revisionist power”, inställd på att med militära och andra medel ändra på nationsgränser. Landets intentioner gentemot Taiwan liksom i Sydkinesiska sjön är väl kända.
En ny bild av världsläget framträder
Den norske fredsforskaren Sverre Lodgaard sammanfattar (2):
”Två gamla kärnvapenaktörer (USA och Ryssland) och en snabbt framväxande sådan (Kina) är nu fångade i en trekantig relation som är helt ny i kärnvapenåldern och ställer oss inför nya planeringsparametrar. Det är särskilt två konflikter som driver på denna förändring: kriget i Ukraina och en möjlig uppflammande konflikt över Taiwan (artikelförfattarens översättning).
En situation med tre ”spelare” med var sin arsenal för omfattande förstörelse och som dessutom djupt misstror varandra framstår som extremt instabil och farlig.
Finns det en väg från kaos?
Den slutsats som Steven E. Miller, Sverre Lodgaard och talrika andra fredsforskare och experter drar är att ett system för kontroll och begränsning av kärnvapenanvändning måste byggas upp nästan från grunden, med hänsyn till den ”trekantiga relationen” och de starka spänningar som råder i det internationella systemet. Ett krav som kommer att växa sig allt starkare i den internationella debatten är att förhandlingar på allra högsta nivå kommer till stånd.
Den mäktiga trekanten måste dras in i samtal med sikte på risk-minimering, en rimlig nivå av tillit och en principiell enighet om att kärnvapen inte får användas.
1985 uttryckte Ronald Reagan och Sovjetunionens siste ledare Michail Gorbatjov de berömda orden att ”ett kärnvapenkrig kan inte vinnas och ska därför aldrig utkämpas”. Omkring 30 ”gyllene år” följde, med förhandlingar och avtal som ledde till avspänning och minskade arsenaler. Vad krävs nu för en omstart – som kan innebära de ”gyllene årens” återkomst?
Några vill tänka tillbaka på Kuba-krisen, som löstes genom att Sovjet drog tillbaka kärnvapnen och USA avvecklade sina kärnvapen i Turkiet. Den krisen har av historikern Arthur Schlesinger kallats ”det farligaste ögonblicket i mänsklighetens historia”. Chocken ledde till en lång rad av avtal och överenskommelser. Kan detta hända igen?
En uttryckt åsikt är att USA och Nato bör medverka till snabba (men kanske inte optimala) lösningar av kriget mot Ukraina och krisen kring Taiwan, för att skapa förutsättningar för förhandlingar och avveckla de mest akuta hoten mot mänsklighetens överlevnad.
”Lilla Sverige”, Nato och världen
Kan då Sverige – numera Nato-medlem – spela en roll i ett nybygge av den nukleära ordningen i världen? Frågan angår oss alla. Det behövs en klar inställning och nystart från svenska statens sida, i samverkan med likasinnade länder särskilt i Norden.
Civilsamhällets organisationer kan mobilisera för en aktiv politik. Stora delar av samhället kan ställa upp på en tydlig och väl underbyggd politik gällande kärnvapen: det har hänt förr. Kärnvapenfrågan får inte osynliggöras och avdramatiseras utan måste mötas rationellt och pragmatiskt. Att Sverige är ett litet land har inte hindrat tidigare generationer politiker och diplomater från att ta en aktiv roll i internationella överläggningar.
En konsekvent svensk linje kommer på sikt att väcka respekt och få genomslag. Den övertygelsen bildar grund för flera kommande artiklar i denna serie.
Lars Ingelstam är professor emeritus i Teknik och social förändring, och aktiv inom Svenska Pugwash.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Referenser:
1 Steven E. Miller and Alexey Arbatov: The Rise and Decline of Global Nuclear Order? American Academy of the Arts and Sciences (April 2021) https://www.amacad.org/publication/nuclear-perils-new-era/section/2
2 Sverre Lodgaard: Preparations for Nuclear War-Fighting and the Demise of Arms Control. Asia-Pacific Leadership Network, April 2024. https://www.apln.network/analysis/policy-briefs/preparations-for-nuclear-war-fighting-and-the-demise-of-arms-control
3 “On the Eve of Escalation.” The Economist Aug 17, 2024
4 “The new nuclear threat.” Leader The Economist Aug 17, 2024
5 Jessica T. Mathews: “The Race That Can’t be Won.” The New York Review of Books, October 17, 2024
anders wijkman säger
Utmärkt artikel!