ANALYS: Med denna artikel påbörjas ett samarbete mellan nätmagasinet Mänsklig säkerhet och Svenska Pugwash: Perspektiv på Nato och Sverige. I denna första inledande text av Svenska Pugwash ordförande Thomas Jonter presenteras ramarna för ett antal publiceringar under hösten som bl a kommer att behandla nedrustning och kärnvapenfrågor och annat som anges i Jonters text. Lars Ingelstam kommer att redigera texterna i denna serie i samverkan med nätmagasinets chefredaktör.
Den 7 mars 2024 blev Sverige fullvärdig medlem av Nato. Detta innebär en mycket stor förändring i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Den dramatiska utvecklingen i Ukraina ändrade, i mångas ögon, förutsättningarna radikalt. Tiden ansågs alltför kort för ett brett demokratiskt och mångdimensionellt samtal om medlemskap i Nato och vad det innebär.
Vår avsikt är inte att klaga på detta. Men oavsett förhistorien finns ett stort behov att diskutera detta nya läge utifrån många olika synvinklar.
Nato-medlemskapet förändrar grunden för svensk politik
Medlemskapet i NATO har i grunden förändrat förutsättningarna för vilken roll Sverige kan och bör spela i internationell politik. Det reser många frågor. Måste den traditionella svenska nedrustningspolitiken och andra mål som förknippats med svensk identitet och nationella intressen överges?
Det är något av bakgrunden till att ett nätverk för studium av Nato och Sverige skapades under försommaren 2024. Svenska Pugwash är en del av den internationella Pugwashrörelsen (https://pugwash.org/) som år 1995 tilldelades Nobels fredspris för sina insatser att minska kärnvapnens roll i internationell politik. Medverkande i nätverket är forskare och sakkunniga inom de områden vi behandlar. Några är nuvarande eller tidigare medlemmar av Svenska Pugwash (https://pugwash.se/) styrelse, andra är helt fristående från organisationen. Avsikten är att med viss regelbundenhet publicera resultaten av våra mödor som artiklar under temat Perspektiv på Nato och Sverige i Mänsklig säkerhet,
fördelade på alla tre kategorierna Analys, Reflexion, Debatt.
Från Pugwash tradition tar vi med oss utgångspunkten att kärnvapen ”hotar mänsklighetens fortsatta existens” och att dessa på sikt måste avskaffas. Kärnvapennedrustning, vapenkontroll och provstopp har ju varit profilfrågor i svensk utrikespolitik sedan början av 1960-talet. Kan sådana ansträngningar återupptas och kommer de i så fall att försvåras eller möjligen underlättas av Nato-medlemskapet? Som medlem står Sverige under Natos (eller snarare USA:s) ”kärnvapenparaply”, vilket är något helt nytt sedan vårt land under 1960- talet helt övergav planerna på egna kärnvapen. Vilken hållning kan (och bör) Sverige inta som en liten stat i ett stort system, till exempel som beslutsfattare i Natos Nuclear Planning Group? Läget globalt är också nytt och alarmerande. Den ”gamla” nukleära ordningen med två supermakter och en rad fungerande avtal har sagts upp och håller på att ersättas av en o-ordning med tre kärnvapenbeväpnade supermakter som hyser en stark misstro mot varandra. Vi kan vara på väg in i en ny kapprustning där osäkerhet och kärnvapenhot blir det ”nya normala” i internationell politik.
NATO debatteras också i övriga Norden
Likartade men inte identiska frågor ställs i våra nordiska grannländer. Detta borde öppna för ett vidgat samarbete. Kontakter har redan knutits inom forskarvärlden och mellan organisationer, bland dem Pugwash, i de olika länderna. Dessa kommer att utvecklas i konferenser och möten under det kommande året och resultat redovisas i artikelform.
Ökar eller minskar Sveriges säkerhet genom att vi är medlemmar i Nato? Den frågan går givetvis inte att svara på innan vi har sett framtiden. Men den leder obevekligt till en annan, fråga: vad är egentligen säkerhet? Den frågan har ju varit central för detta nätmagasin, och blir det också i våra överväganden. ”En bred syn på säkerhet” eller ”vidgad säkerhet” är den gängse utgångspunkten i officiella dokument i ämnet, till exempel utrikesdeklarationer och försvarspropositioner. Ändå dominerar idag den snävare, militära tolkningen stort i praktiken. Flera debattörer talar om en militarisering av debatten och samhällsklimatet. Vi är övertygade om att man även i den militära delen av försvarspolitiken måste ta in bredare frågeställningar för att inte hamna fel. Detta leder oss att aktualisera nya och nygamla tolkningar av säkerhet nu när Sverige måste omtolka läget och inrätta sig som Nato-medlem. DCA, Defence Cooperation Agreement, mellan Sverige och USA är formellt inte en del av Nato-medlemskapet, men ska naturligtvis betraktas som tillhörande detta. Avtalet ingicks den 5 december 2023, ratificerades av Riksdagen den 18 juni och trädde i kraft 15 augusti 2024. Kärnan i avtalet är att USA får förfoga över 17 militära baser i Sverige (en mindre del av över 750 amerikanska baser i 80 länder). Det ”agreement” som ligger till grund för det svenska DCA har granskats ur juridisk synvinkel och bristerna kommer att redovisas i vår publicering.
Uppmärksamheten på DCA skärper frågan om USA:s roll inom Nato
Att USA är alliansens ledare är uttryckligen klargjort, och har tydliga historiska rötter. Men detta innebär också att samarbetet inom Nato i hög grad bestäms av överväganden i Washington, vilket inte bara gäller vem som är president utan minst lika mycket hur det ”säkerhetspolitiska etablissemanget” inom och utom Pentagon tänker och planerar. Vad gäller kärnvapen är detta särskilt viktigt. Hur bör Sverige förhålla sig exempelvis till USA:s handelskrig med Kina och konflikten rörande Taiwan? Ligger det i vårt intresse att koordinera vårt agerande med USA i relationerna till Kina eller bör vi ha en egen hållning? Den breda analys som vi efterlyser kan inte väja för de ”rent” militära aspekterna. En bild som allmänheten fått är nog i huvudsak att försvarsanslaget ska höjas från ”blygsamma” 77 miljarder (cirka 1,2 % av BNP) till 138 miljarder; nivån 2.6 % av BNP. Hur dessa penningbelopp kommer att användas är för de flesta okänt. Men den upprustning som förestår kommer att ha stora konsekvenser för vårt land och konkret beröra många människors liv. Den kommer att genomföras i nära samarbete med Nato. Det är därför angeläget att Natos avsikter för vårt land klargörs och att våra företrädare (regering, förhandlare, experter) också tydligt står upp för svenska intressen och värderingar. Det är inte givet att den roll som Nato och USA för Sverige är den bästa för vår egen säkerhet och våra möjligheter till självständiga beslut.
Professor Tormod Heier vid norska Försvarshögskolan har framhållit att i en allians kan inte krävas full enighet: olika egenintressen och strävanden måste urskiljas och hanteras. Detta är också statsvetaren Alexander Lanoszkas grundhållning i studien Military Alliances in the Twenty-first Century
(www.politybooks.com). Att det finns olika sätt att vara medlem i en försvarsallians bör regering och riksdag ta till sig. F d chefen för Natos avdelning för vapenkontroll och nedrustning William Alberque, och Benjamin Schreer, diskuterar tre olika möjliga ambitionsnivåer för Sverige och Finland
. En låg ambitionsnivå innebär att länderna inte är villiga att bli indragna i Nato:s kärnvapenpolitik medan det mest ambitiösa alternativet innebär att de engagerar sig i alla aspekter av Natosamarbetet, inklusive att ta emot kärnvapen på deras egna territorier. Sveriges resa in i ett djupare samarbete hittills har inte blivit föremål för den djupare analys och debatt som vitror behövs.
En annan fråga är vilken hänsyn som i förmågeuppbyggnaden tas till svensk försvarsindustri eller till andra industripolitiska överväganden. Intressant och något paradoxalt är att ur ett NATO-perspektiv måste svensk infrastruktur vd gäller transporter, sjukvård och energi förstärkas för att vara hållbara under påfrestningar och kriser. Det är också uppenbart att den politiskt känsliga frågan om vapenexport kommer att påverkas av Sveriges medlemskap i Nato-alliansen. En utredning är tillsatt om detta. I denna och många likartade frågor är det alltså viktigt att vi utnyttjar de frihetsgrader som finns, snarare än försöker vara ”bäst i klassen”.
Thomas Jonter, professor i internationella relationer vid Stockholms universitet, gästprofessor vid Alva Myrdal Center för kärnvapennedrustning och ordförande i Svenska Pugwash
Redaktör: Lars Ingelstam
Om du vill bidra med synpunkter eller ställa frågor, ta gärna kontakt med artikelförfattaren (Thomas.Jonter@ekohist.su.se) eller Lars Ingelstam (lars@ingelstam.se).
Evalotta Falkeborn säger
Härligt nystartat! Principiella Västalliansvänner får ett seriöst forum i Svenska Pugwash att framföra liknande kritik som den jag ständigt arbetar med att redovisa här på fejan. Denne Pål Jonsson kan inte tillåtas ensam få stå och peka offentligt och samtidigt endast mumla. Regeringen behöver folk som kan prata och kommunicera. Nu vill fler samhällsgrupper ställa Sveriges ledning till svars.
Öppen redovisning är vad den intellektuella befolkningen kräver. Oavsett partifärg.
Också inom Nato behöver huvudfrågorna om det svenska försvaret ställas.
Eftersom allians inte är samma sak som vän, behöver varje nation en klar tanke för sin egen existens.
Frågan som ska ställas seriöst måste vara: Vart är Sverige på väg?
Pierre Schori säger
Äntligen en sakkunnig och djupgående utgångspunkt för en fortsatt debatt i en allt farligare värld.
Tack och lycka till!
Pierre Schori
PS
Håller med Eva-Lotta
Pål J:s tal om ”indopacifika” perspektiv för svensk säkerhetspolitik är ju lika långsökt som groteskt.
Vad hände med den NORDATLANTISKA organisationen?