En politik som inte löser gängvåld men cementerar problemen (del I av II)

ANALYS: Gängvåldet i Sverige har förändrats i två stora avseenden i organisation och
utförare. Narkotikabrottsligheten har under senare år professionaliserats och
internationaliserats. Den är hierarkiskt uppbyggd och välorganiserad i olika led som inte har kontakt med varandra. Finansiärer beblandar sig inte med genomförandet. De åtgärder regeringsunderlaget driver på och genomför är dyra men missar målet så problemen består.

Ett exempel: för några år sedan var en (i detta fall) helsvensk narkotikalangare som organiserade import av narkotika till Sverige bosatt i Spanien, där han byggt upp direktkontakt med producenter Sydamerika och skapat ett mottagarnätverk i Sverige. Flera gäng konkurrerar med varandra om marknaden. De har ett stort våldskapital och god tillgång till vapen. Ibland nära koppling till både vapensmuggling och människohandel. 

Om man ska komma åt finansiärer och organisatörer behöver man följa pengarna. Hot och straffskärpningar har ingen effekt på brottsligheten. Den brottsliga handlingen är noga planerad och de ekonomiska vinsterna är mycket stora. 

Risker högre upp i kedjan är små. Det är utförare av brotten längre ner i organisationen som tar riskerna.

EU:s öppna gränser, sociala medier och internetbaserade kommunikationsplatsformar har underlättat utvecklingen av denna brottslighet – liksom den politik i Sverige som underlättat genom att skapa starkt segregerade områden där en liten grupp ungdomar på senare år har kunnat rekryteras som utförare av grova våldsbrott.

Narkotikalangarna har som affärsmodell utvecklat rekrytering av ungdomar i utsatta områden som utförare av narkotikadistribution och hot, våld och mord. 

Den professionellt uppbyggda organisationen har i Sverige kunnat rekrytera ungdomar in i kriminella nätverk som budbärare av narkotika och vapen och utförare av hot, våld och mord. Ungdomsnätverken är i allmänhet löst sammansatta och kan börja som ett kamratnätverk som begår småbrottslighet. Brå (Brå-rapport 2023:13) har studerat hur barn och unga kommer in i de kriminella nätverken som skiljer sig från delaktighet i kriminella ungdomsgäng. De kriminella nätverken är hierarkiskt styrda där äldre barn (15 – 20 år) rekryterar yngre barn (12-15 år). Det kan beskrivas som en affärsmodell där äldre gör karriär i nätverket genom att rekrytera yngre, som i sin tur rekryterar egna yngre. 

Nätverken hålls ihop med hård styrning och lojalitet uppåt. Det är svårt att gå ur gängen. Ungdomarna är hårt reglerade med skuldsättning och hot. Det börjar med att de lockas, hotas eller tvingas göra små tjänster som att bära paket, droger eller vapen. Delaktighet i grövre brott sker stegvis. Det rör sig om en liten grupp av de ungdomar som bor i utsatta områden som lockas av den kriminella livsstil de ser prov på genom äldre ungdomar. De upplever sig stå utanför samhällsgemenskapen men gängen ger samhörighet.

Segregation och ekonomisk ojämlikhet liksom statusjakt driver på  

Segregationen i Sverige har tillåtits gå mycket långt. Varken blå eller röda regeringar har på allvar försökt motarbeta den. Den ekonomiska ojämlikheten har ökat under åren: rika blir rikare, medelklass blir rikare och fattiga har blivit fattigare. Kraftiga löneförhöjningar och jobbskatteavdrag gynnar de redan gynnade medan försörjningsstödet inte ökat sedan 1990-talet. Kraven för att få försörjningsstöd har dessutom ökat. Sök 20 jobb i månaden är kravet inom socialtjänsten på vissa håll. 

De ungdomar som begår grova brott och inte ser någon annan framtid än genom en gängtillhörighet har i regel haft en uppväxt med en mängd riskfaktorer som visat sig vid kartläggning i samband med intagning på ungdomsinstitutioner inom Statens institutionsstyrelse. De har alkohol- och narkotikaproblem, psykisk samsjuklighet, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, självskadebeteenden, gjort självmordsförsök varit utsatta för sexuella övergrepp, lider av svår ångest och depressiva tankar. 

Dessa barn förändras inte genom inlåsning på fängelse. 

Denna gängbrottslighet med unga utförare har av regeringspartierna, SD och media beskrivits som om den vore ett uttryck för ungdomsbrottslighet i allmänhet. Straffskärpningarna har riktats sig till alla ungdomsbrottslingar trots att den allmänna ungdomsbrottsligheten sjunkit successivt de senaste 40 åren.

Straffskärpningar har beslutats som suddar ut gränsen mellan vuxna och barn när det gäller straffansvar. Barn döms till lika hårda straff som vuxna trots att de inte är färdigutvecklade och på allvar kan inse konsekvenserna av sina handlingar. De ska straffas lika hårt trots att de kanske tvingats eller lurats in i gängbrottsligheten och är mer beroende av äldre. Trots att de skadas mer än vuxna av isolering och stigmatiserande straff. En kriminell identitet förstärks och den psykiska hälsan kan påverkas under resten av livet. 

Förändring av gängvåld sedan mycket lång tid tillbaka

En förändring som ägt rum under en längre tid än tio år är att våldet inom och mellan kriminella gäng eskalerat och blivit allt grövre. Tidigare var kniv det vanligaste vapnet vid dödligt våld men under de senaste tio åren har skjutvapenvåldet ökat. Gängmord involverar ofta skjutvapen, har fler förövare och offer än andra mord och sker på offentliga platser vilket ökar risken att allmänheten drabbas. Totala antalet mord och dråp i Sverige har varierat under åren. Högst var det år 1990 men därefter sjönk det. För tio år sedan började antalet öka igen men har ännu inte nått 1990 års nivå. 

Gängbrottsligheten är inte toppen på ett isberg av den totala brottsligheten. Den totala brottsligheten är ganska stabil. 

En del brott har minskat över åren t ex ungdomsbrottsligheten, stöldbrottslighet och allmän våldsbrottslighet medan andra har ökat. Vad som ska kategoriseras som gängbrottslighet har inte definierats och därför är larmrapporter om ökad gängbrottslighet svår att verifiera. Det man kan se är att beskrivningen av antalet gängbrottslingar ökat kraftigt. När man analyserat dessa siffror visar det sig att fler grupper har räknats in i gängbrottligheten. 

Birgitta Göransson, F.d. kriminalvårdsdirektör och regionchef i region Väst.

Leg psykolog, leg psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi, hedersdoktor vid Göteborgs universitet. Har arbetat i drygt 50 yrkesverksamma år med utsatta grupper inom kriminalvård, socialtjänst och idéburen verksamhet.

 Redaktör: Gerd Johnsson-Latham