ANALYS: Kina flyttar fram sina positioner globalt. Här beskrivs och analyseras Kinas agerande i den muslimska världen, med fokus på bl a Mellanöstern där Kina blir en allt starkare aktör. Kinas vapenleveranser och diplomati präglas både av landets ambitioner att spela en större roll globalt och förändra den rådande maktordningen och av folkrepublikens kväsande av opposition bland landets muslimska uigurer.
Det är nu nästan ett år sedan den palestinska gruppen Hamas stormade in i Israel, sköt vilt på ungdomar som dansade på en musikfestival och attackerade flera kibbutzer som ironiskt nog var fästen för den israeliska fredsrörelsen. 1 139 dödades, av vilka 815 var civila, medan 251 togs tillfånga av militanterna och fördes som gisslan in i Hamas-styrda Gaza. Omkring 100 antas finnas kvar där, levande eller döda. Israel svarade med ett massivt angrepp på Gaza som förvandlat det mesta inne i den 365 kvadratkilometer stora enklaven till ruiner. Enligt Hamas egna hälsomyndigheter har drygt 40 000 palestinier dödats, men det är oklart hur många av dessa är civila eller stridande miltanter eftersom Hamas inte gör någon sådan skillnad i sin rapportering. Trots det fortsätter striderna och det är minst sagt anmärkningsvärt att Hamas fortfarande håller ut. Men det har visat sig att de besitter en arsenal av vapen och bomber som slagit även den vanligtvis välunderrättade israeliska underrättelsetjänsten med häpnad. Hamas, som är en förkortning av den arabiska namnet Ḥarakat al-Muqāwamah al-ʾIslāmiyyah, eller ”den Islamiska Motståndsrörelsen”, har trots att den är en fundamentalistisk, sunni-muslimsk grupp fått omfattande militärt och annat stöd från den shiamuslimska diktaturen i Iran, antingen direkt eller indirekt via dess bundsförvanter i regionen som Hizbollah i Libanon.
Kinesiska vapen funna hos Hamas
När den israeliska militären i januari i år publicerade bilder på beslagtagna vapen citerade den brittiska dagstidningen The Telegraph en israelisk underrättelseofficer som sade att ”det här är vapen- och kommunikationsteknik av högsta kvalitet, saker som Hamas inte hade tidigare och speciellt i så stor skala.” Och bland den militära utrustning som visades upp av var en inte oansenlig del tillverkade i Nordkorea och Kina. Det är knappast förvånande eftersom Iran samarbetar med regimerna i de länderna och köper vapen från dem. Nordkoreanerna uttalade sig inte och för dem spelar det ingen roll var vapnen hamnar så länge Iran betalar.
Kineserna var däremot snabba med att förneka all kunskap om hur militär utrustning från deras land hamnat i Gaza. Men faktum kvarstår att kineserna inte bara är medvetna om det utan även blundar för överföringen av vapen till grupper som terrorstämplats av bland annat EU, USA och Australien — och anledningen får sökas i Kinas egna, interna säkerhetsproblem. Sedan länge pågår motstånd mot den kinesiska centralmakten bland de muslimska uigurerna i Xinjiang, eller Östturkestan, som de nationella rörelserna i den regionen kallar sitt hemland. Enligt en västerländsk säkerhetsanalytiker: ”Kineserna försöker neutralisera potentiellt stöd för dem från grupper som Hamas och Hizbollah samt även talibanerna i Afghanistan genom att tillåta kinesiska vapen hamnar hos dem så länge som de grupperna inte sedan ger materiellt eller ideologiskt stöd till den östturkestanska självständighetsrörelsen.” Av samma skäl upprätthåller Kina nära säkerhetspolitiska förbindelser med Saudiarabien, Pakistan och andra länder i den muslimska världen.
Muslimska Xinjiang knyts alltmer hårdhänt till centralmakten i Peking
Xinjiang, som bokstavligen betyder ”nytt gränsområde”, var namnet regionen fick när kineserna erövrades det i mitten av 1700-talet. Men det var först efter den nationalistiska revolutionen 1911-12 och slutet på det gamla kejsardömet, som de nya republikanska ledarna försökte göra Kina till en modernare stat med en fungerande centralregering och fasta gränser. Sun Yat-sen, grundaren av Republiken Kina, försökte dock utan större framgång upprätta en ”union av nationaliteter”, som han identifierade som hankineser, manchurer, mongoler, tibetaner och uigurer. Uppror förekom mot den nya ordningen och stora delar av Kina, bland annat Xinjiang, styrdes länge av lokala krigsherrar.
Mao Zedongs kommunister såg det på den tiden som sin uppgift att ena det splittrade landet, och i början var de vidsynta när det gällde frågan om etniska minoriteter. 1931 antog kommunistpartiet sin första ”statskonstitutionen”, en detaljerad plan för hur Kina skulle styras efter att de gripit makten från nationalisterna. Den föreskrev att ”alla mongoler, tibetaner, miao, koreaner och andra som bor på Kinas territorium ska åtnjuta full rätt till självbestämmande, det vill säga de kan antingen ansluta sig till unionen av kinesiska sovjeter eller, om de så vill, bryta sig ur den och bilda egna stater.” Den politiken varade fram tills att Folkrepubliken Kina utropades den 1 oktober 1949. Men respekten för etniska rättigheter hölls fortfarande vid liv och det nya Kina bestod av autonoma regioner, inklusive Xinjiang, och i vissa provinser även autonoma län. De kommunistiska myndigheterna erkände vid sidan av han-majoriteten minst 55 etniska minoriteter. Den hankinesiska majoriteten dominerade visserligen nästan allt i samhället, men samtidigt fanns det ett visst utrymme för minoritetsspråk och bevarandet av lokala kulturer. Och det var ett erkännande av att Kina är ett multietniskt land.
Den nuvarande president Xi Jinping har i princip övergivit den politiken och vill göra Kina till en enhetlig nationalstat med ett folk, en kultur och ett språk. Det har väckt protester i områden där det talas koreanska och mongoliska, men utan att det lett till fysiskt våld mot de minoriteterna. Inte så bland uigurerna och tibetanerna där den nya ordningen har tagit sig helt andra, brutala uttryck. Folk i Xinjiang och Tibet har tvingats delta i vad som kallas ”yrkesutbildningsprogram” som den kinesiska regeringen hävdar syftar till att ”bekämpa fattigdomen” genom att utbilda ”överskottsarbetare på landsbygden”. Men dessa ”program” är allt annat än vanliga lektioner i ett klassrum. Minst två miljoner uigurer tros vara internerade i hårt bevakade läger som det är nästan omöjligt att fly ifrån. Antalet internerade i Tibet är okänt. Samtidigt pågår vad uigurerna — och tibetanerna — ser som en hankolonisering av deras hemländer. Migration från andra delar av Kina har resulterat i att högst 45 procent av folket i Xinjiang är uigurer, men det kan också vara betydligt färre än så av en befolkning som nu uppgår till 25,8 miljoner.
Bertil Lintner, journalist och författare till en rad artiklar och böcker om Asien, mångårig medarbetare i www.manskligsakerhet.se
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Lämna ett svar