ANALYS Taiwan har i år fått en ny president. Vid tiden för den nye presidentens installation befann sig Torbjörn Lodén, medlem i Mänsklig säkerhets redaktion, i Taipei för att delta i en vetenskaplig konferens. Han berättar här om några intryck av det politiska läget på Taiwan, ger historisk bakgrund och betonar vikten av svenskt utbyte med Taiwan i fråga om kultur, forskning mm.
Taiwans nyvalde president Lai Ching-te installerades den 20 maj i år och efterträdde sin partikamrat Tsai Ing-wen, som hade innehaft posten i två fyraårsperioder. Valet visade världen att Taiwan är en demokrati. Taiwan – eller Republiken Kina som det officiella namnet lyder – var efter befrielsen från den japanska ockupationen efter andra världskrigets slut länge en auktoritär enpartistat. 1949 utlyste den dåvarande presidenten och ledaren för det kinesiska nationalistpartiet KMT(Kuomintang) Chiang Kai-shek ett undantagstillstånd som upphävdes först 1987. Dennes son Chiang Ching-kuo (1910–1988), som innehade presidentposten under åren under åren 1978–1988, inledde ett omfattande reformprogram. 1986 grundades DPP (Democratic Progressive Party), och 1987 upphävdes undantagstillståndet.
Chiang Ching-kuo efterträddes av Lee Teng-hui och under dennes tid vid makten (1988–2000) infördes allmänna och fria val, yttrande- och pressfrihet etc.
När Lai Ching-te (1959–) i januari i år valdes till president var det första gången i det demokratiska Taiwans historia som ledaren för ett och samma parti i tre val efter varandra valts till president.1
Taiwan är idag ett välmående samhälle och en livskraft demokrati
De presidentval som hållits har inneburit fredliga maktskiften mellan de två stora partierna DPP och KMT. Det visar att den taiwanesiska demokratin har uppnått en betydande mognad.
Taiwan är en livskraftig demokrati, men jag blev under mitt korta besök påmind om att det är en demokrati med betydande problem. DPP:s Lai Ching-te fick i valet 40 procent av rösterna medan ledaren Hou Yu-ih, ledaren för KMT, fick 33,5 procent och ledaren för det tredje största partiet TPP (Taiwan People’s Party) Ko Wen-je (1959–) fick 26,5 procent. I valet till den lagstiftande församlingen (på engelska ”Legislative Yuan”) fick KMT 52 platser, DPP 51 platser och TPP 8 platser, medan oberoende kandidater vann två platser. DPP är alltså inte ens största parti i den lagstiftande församlingen.2 Det är därför inte osannolikt att de närmaste fyra åren kommer att präglas av svårlösta motsättningar mellan presidenten och hans regering (på engelska ”Executive Yuan” eller ”Cabinet) å ena sidan och den lagstiftande församlingen å andra sidan. Det politiska systemet är inte som i Sverige parlamentariskt utan bygger på maktdelning mellan den lagstiftande och den verkställande makten. Det är presidenten som utser premiärministern, medan övriga ministrar i regeringen utses av presidenten på rekommendation av premiärministern.
Olika folkgrupper bl a ”gamla” och ”nya” hankineser samt urfolk
Skillnaderna mellan de två största partierna DPP och KMT handlar i grunden mycket om historien. DPP förknippas i många ögon mer än KMT med frigörelsen från den auktoritära ordning som rådde under Chiang Kai-sheks tid vid makten och med Taiwans demokratisering, även om den faktiskt genomfördes när KMT fortfarande var det dominerande partiet.
Omkring 98 procent av Taiwans drygt 23 miljoner invånare är han-kineser. Av dessa är ca 85 procent ättlingar till kineser som invandrade till Taiwan för länge sedan. Mångas förfäder valde att fly till Taiwan på 1600-talet då Mingdynastin gick under och efterträddes av den manchuriska Qingdynastin. Denna stora del av befolkningen, som i och för sig kan delas in i mindre grupper, kallas ofta med en övergripande term ”inhemsk”, på kinesiska säger man 本省人, som egentligen betyder ”människor från denna provins”. Den näst största folkgruppen utgörs av de han-kinesiska familjer som flyttade till Taiwan på 1940-talet när den japanska ockupationen hade upphört och i samband med det kommunistiska maktövertagandet. Denna grupp, som på kinesiska kallas外省人 ”människor från andra provinser”, utgör 10–15 procent av befolkningen. Dessutom finns en urbefolkning bestående av 16 etniska grupper av austronesiskt ursprung, som började bosätta sig på Taiwan för åtskilliga tusen år sedan och idag uppgår till ca 600 000 personer.
Bland ”människorna från andra provinser” som kom till Taiwan vid samma tid som Chiang Kai-shek stöder de flesta KMT, medan DPP har sitt starkaste stöd hos den inhemska befolkningen samt hos ursprungsbefolkningen.
Dagens politiska motsättningar
De viktigaste motsättningarna mellan DPP och KMT synes för närvarande röra förhållandet till Folkrepubliken Kina, synen på kinesisk kultur och taiwanesisk identitet samt energipolitiken.
Vad gäller förhållandet till Folkrepubliken Kina är det idag endast en försvinnande liten minoritet som vill se Taiwan bli en del av Folkrepubliken Kina. De allra flesta – ca 80 procent enligt en aktuell mätning – vill slå vakt om status quo, dvs. att Taiwan i de flesta avseenden fungerar som en självständig stat men avstår från att formellt proklamera självständighet.3 Det är lätt att förstå denna hållning. Man lever i fred i ett högt utvecklat samhälle med hög livskvalitet och vill undvika äventyrligheter som skulle kunna rubba grundvalarna för det goda livet. Uppfattningarna skiljer sig emellertid åt i synen på hur man konkret ska förhålla sig till regimen i Peking.
DPP intar en synnerligen stram hållning och, även om man för närvarande vill slå vakt on status quo, är det långsiktiga målet att Taiwan även formellt ska bli erkänd som en suverän stat. Bland annat i syfte att avskräcka Folkrepubliken Kina från att med våld försöka införliva Taiwan söker man internationellt så starkt stöd som möjligt och vill gärna att utländska regeringschefer och ministrar ska komma på besök.
KMT å andra sidan förespråkar en mera försiktig och mjuk hållning gentemot Folkrepubliken Kina, bland annat för att undvika en militär konfrontation. Man vill gärna tala med ledarna i Peking och försöka uppnå åtminstone ett minimum av samförstånd som grund för ökat utbyte inom handel, turism, kultur etc.4 Så sent som i april i år besökte Ma Ying-jeou, som var Taiwans president 2008–2016, Peking och förde samtal med Xi Jinping.
Den förre premiärministern Liu Chao-hsuan förklarade för mig när vi träffades att han är övertygad om att DPP:s linje mot Folkrepubliken Kina och det växande antalet utländska besök av högt uppsatta utländska politiker ökar risken för en militär konfrontation. DPP menar å andra sidan att KMT:s mjuka linje banar väg för ett ökat inflytande från Peking som riskerar att underminera demokratin på Taiwan.
Synen på förhållandet till Folkrepubliken Kina hänger ofta ihop med hur man ser på den taiwanesiska identiteten. Företrädare för DPP talar ogärna om Taiwan som en del av en kinesisk kulturell gemenskap. De betonar snarare Taiwans specifika kulturella identitet. Företrädare för KMT å sin sida talar om vikten av att bevara det kinesiska kulturarvet. Man känner stolthet över att man under lång tid lyckades bättre med det på Taiwan än på fastlandet, samtidigt som man känner oro över tendenser idag att ta avstånd från detta arv och ensidigt beskriva det som en kinesisk förtryckarkultur.5
Vad gäller identitetsfrågor kan det i detta sammanhang vara värt att nämna att DPP förknippas tydligare än KMT med en mer vänsterliberal syn i HBTQ-frågor och synen på minoriteters rättigheter överhuvudtaget. Men bilden är inte entydig. Inte minst inom KMT förekommer betydande åsiktsskillnader mellan mer högerinriktade och mer vänsterliberala grupper.
Taiwans beroende av energi från Folkrepubliken Kina
Den tredje stora frågan rör energiförsörjningen. DPP vill avveckla kärnkraften, och sedan 2014 har kärnkraftens andel av energiförsörjningen minskat från 16 till 6 procent. DPP har förklarat att man nu vill gå vidare och avskaffa kärnkraften helt och hållet. KMT varnar för riskerna med detta. Energiekonomen, professor Liang Chi-yuan, ingick under Ma Ying-jeous tid som president i regeringen som minister utan portfölj med ansvar för energifrågorna. Han förklarade i ett samtal jag hade med honom att han är orolig för de säkerhetspolitiska konsekvenserna av en fortsatt avveckling av kärnkraften. Taiwan är för energiförsörjningen i hög grad beroende av import av naturgas och enligt Liangs beräkningar skulle Taiwan för närvarande inte klara en blockad mycket mer än en vecka. Han sade sig dock tro att president Lai Ching-te förstår det och därför förhoppningsvis kommer att lägga om energipolitiken.
Sveriges hållning till Taiwan
Situationen på Taiwan är komplicerad både inrikespolitiskt och vad gäller relationerna till omvärlden. Jag tror därför det är klokt att undvika att ta ställning i frågor som splittrar stora delar av opinionen på Taiwan och som riskerar att öka de redan allvarliga spänningarna i regionen. Enligt min mening bör vår utrikespolitik vad gäller Taiwan ge särskilt stort utrymme åt två inslag. För det första får det inte råda något tvivel om att vi anser att Taiwan inte får införlivas med Folkrepubliken Kina med mindre än att den taiwanesiska befolkningen i en folkomröstning ställt sig bakom en sådan förening.
För det andra är det angeläget att främja ökat utbyte med Taiwan inom kultur, utbildning och forskning, turism etc. Det skulle bidra till ökad kunskap och fördjupad ömsesidig förståelse. Det tror jag är mycket viktigare än politisk symbolpolitik som besöksutbyte på hög politisk nivå, vilket riskerar att göra större skada än nytta.
Ett antal svenska Taiwanvänner har föreslagit att i Taipei inrätta ett ”House of Sweden”. Som ett opolitiskt centrum för att främja kulturutbyte i vid mening framstår detta som en alldeles utmärkt idé som bör förverkligas så snart som möjligt.
[1] För en kortfattad och insiktsfull analys av Taiwans utvecklig sedan slutet av 1800-talet, se Chun-chieh Huang, Taiwan in Transformation: Retrospect and Prospect. Second edition, completely revised. New Brunswick, N.J.: Transactions Publishers, 2014.
[2] Angående valresultatet, se https://www.csis.org/analysis/taiwans-2024-elections-results-and-implications
[3] Se https://focustaiwan.tw/cross-strait/202402230019
[4] Det omstridda begreppet ”1992 års konsensus” var ett försök att definiera ett sådant samförstånd som förknippas med KMT och särskilt med Ma Ying-jeou och som fortfarande ofta förekommer i diskussionen. Se https://en.wikipedia.org/wiki/1992_Consensus
[5] Angående de synen på taiwanesernas identitet, se Bo Jiun-jing and Torbjörn Lodén eds. Assessing the Development of Taiwanese Identity. Stockholm: ISDP, Special Paper, 2023. https://isdp.eu/publication/assessing-the-development-of-taiwanese-identity/
Torbjörn Lodén, sinolog och professor emeritus vid Stockholms universitet.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta redaktionen på red.manskligsakerhet@gmail.com.
Ge ett frivilligt bidrag till vår redaktion och stötta fler nytänkande perspektiv på säkerhetsfrågor! Swish: 123 383 91 31, Banköverföring: SEB 5215 – 1116611
Lämna ett svar