RECENSION Väst sumpade många chanser att stoppa Putin medan möjligheter ännu fanns, skriver historikern Serhil Plokhy. Den långa linjen i Ukrainas historia har lett till att ukrainarna funnit en identitet som borgar för deras motståndskraft mot rysk imperialism.
Krigets bakgrund och förlopp
Rysslands invasion av Ukraina ledde till ett artonhundratalskrig utkämpat med nittonhundratalstaktik och tjugohundratalsvapen, sammanfattar historikern Serhil Plokhy sin bok Det rysk-ukrainska kriget och krigets bakgrund och förlopp.
Men kriget kunde ha förhindrats och det var västlig kortsynthet som gjorde att så inte skedde, menar han. Boken, med underrubriken Historiens återkomst, redovisar alla de möjligheter USA och Europa hade mellan 1991 och 2022 att mota Putin i grind. Halva boken ägnas åt detta, den andra en genomgång av krigshändelserna fram till februari 2023.
Serhil Plokhy är en meriterad historiker, född i Ryssland men uppvuxen i Ukraina. Idag är han professor i ukrainsk historia vid Harvard. Jag har tidigare läst hans The Last Empire från 2014 som beskriver Sovjetunionens sista dagar och Ukrainas avgörande roll för imperiets sönderfall. Den nu aktuella boken har snabbt översatts till olika språk och ges ut även på finska under våren.
Krigets rötter
Startpunkten för en analys av kriget mot Ukraina är varken den 22 februari 2022 eller annekteringen av Krim den 27 februari 2014. Rötterna går betydligt längre tillbaka men Plokhy är summarisk beträffande uppkomsten av en tidig ukrainsk identitet. Däremot vill han ta kål på den ryska myten om Kiev som det ryska kärnområdet på 1400-talet.
Historien går vidare från kosackuppror – Mazepa och Karl XII – till Ukrainas införlivande med Ryssland mot slutet av 1700-talet. Det nationella uppvaknandet tog fart under 1800-talet och 1863 förbjöds därför publikationer på det ukrainska språket.
Efter ryska revolutionen 1917 förklarade sig Ukraina självständigt, men varken bolsjevikerna eller de vita generalerna gillade detta. Lenin blev tvungen att godkänna en separat ukrainsk rådsrepublik för att tillmötesgå den ukrainska nationalismen.
Under andra världskriget bildades Ukrainas nationella befrielsearmé på 100 000 man, en gerillastyrka som stred med eller mot både polacker, tyskar och Röda Armén i olika skeden och som krossades först på 1950-talet.
Chrusjtjovs givmildhet?
Att Chrusjtjov överlät Krim till Ukraina 1954 har setts som en generös gest – men som ett stort misstag enligt Putin. Krim var då utarmat av deportationen av Krimtatarer och för dess återuppbyggnad behövdes närliggande Ukraina; ekonomin avgjorde.
Den 1 december 1991 röstade 92 procent för ukrainsk självständighet. I det rysktalande Donbass var procenten 84, på Krim 54. Trots enigheten uppstod politiska fraktioner både i den västra delen och i den tunga industrins östra provinser. Den nya demokratin prövades men överlevde, samtidigt som Ryssland redan under Jeltsin blev allt mera auktoritärt och definitivt så under Putins tredje period.
Presidenterna Kravtjuk, Kutjma, Janukovitj och Jusjtjenko avlöste varandra ackompanjerade av diverse skandaler. Förgiftningen av Jusjtjenko blev än vändpunkt genom orangea revolutionen 2004.
Ukraina vände sig allt mera mot väst, men Moskvavänliga Janukovitj valdes ånyo 2010. När han 2013 vägrade underteckna ett samarbetsavtal med EU ledde det till den våldspräglade ”värdighetsrevolutionen” på Majdantorget i Kiev. Janukovitj flydde till Ryssland och Petro Porosjenko valdes till president i maj 2014.
Putins reaktion på allt detta var ockupationen av Krim och det militära stödet till separatisterna i östra Ukraina. Nu började nedräkningen till en militär sammandrabbning. Ryssland under Putin kunde inte förlika sig med tanken om ett demokratiskt och västorienterat Ukraina.
Försuttna chanser
Väst missade många möjligheter att stoppa Putin när möjligheten ännu fanns. President Bush d.ä. gjorde sitt bästa för att avrusta Ukraina från kärnvapen men de säkerhetsgarantier landet fick som belöning var uddlösa.
I Budapestavtalet 1994 lovade parterna att ”respektera Ukrainas oberoende och dess nuvarande gränser…att icke hota eller våldföra sig på Ukrainas territoriella integritet eller politiska självständighet och att aldrig rikta sina vapen mot Ukraina”.
Bland undertecknarna fanns USA, Kina – och Ryssland.
1997 ingick Ryssland och Ukraina dessutom ett vänskapsavtal i vilket Ryssland erkände Ukrainas gränser mot att få större delen av Svartahavsflottan och ett arrende för flottbasen Sevastopol.
Ukraina kände när kallare vindar började blåsa i Moskva efter 2004 och sökte därför reella säkerhetsgarantier. Det året blev hela sju östeuropeiska stater Natomedlemmar och vid toppmötet i Bukarest 2008 ansökte Ukraina och Georgien om kandidatstatus. USA och östeuropéerna stödde, men Frankrike och Tyskland förhindrade ett beslut.
Mötet gav ett runt löfte om medlemskap, men utan tidtabell. Det var ett farligt beslut: utan säkerhetsgarantier och med ett öppet ryskt motstånd befann sig Ukraina i ingenmansland. Georgien fick genast sota för försöket att lösgöra sig från rysk intressesfär. När Obama tillträdde ville han och Hillary Clinton 2009 dessutom trycka på en ”återställningsknapp” med Putin och låta gammalt vara glömt.
Sent uppvaknande
Ungefär samma process upprepades när Ukraina ville närma sig EU, många av de stora medlemmarna såg ett medlemskap som utopiskt. Först 2023 insåg Macron och Scholz att Ukraina måste få en fast förankring i Europa.
Speciellt länge tog det för Macron att medge att hans tro på Rysslands införlivande i en europeisk säkerhetsordning inte delades av Putin. Väst välsignade Minsk II-avtalet för fred som gick Ryssland till mötes, men inte heller det var nog för Putin.
Inte heller de amerikanska presidenterna får höga betyg, även om Biden svarade på Putins utmaning. Donald Trumps beundran för Putin hindrade dock inte, ironiskt nog, Pentagon att förse Ukraina med de vapen som bidrog till den första avvärjningssegern i slaget om Kiev.
Boris Johnson tog upp sitt lands nedlagda Europamantel och agerade ledare i Churchills anda. Erdogans mångskiftande roll kallas ”osmanernas återkomst”.
Plokhy redovisar sakligt krigets olika skeden. Mariupol, Charkov och Cherson passerar revy. Framställningen slutar för ett år sedan och när kampen nu övergått i ett utnötningskrig är det lätt att glömma Ukrainas tidigare framgångar.
Kanske Plokhy tvingas återkomma om några år med en analys av västs brist på en liknande uthållighet som den ukrainarna uppvisat.
Boken bekräftar att den långa linjen i Ukrainas historia stegvis lett till att ukrainarna funnit en identitet som borgar för deras motståndskraft mot rysk imperialism. Mycket publiceras i dag om landet och kriget, men Plokhy står för en kvalitativ redovisning.
Pär Stenbäck har bl a varit undervisnings- och utrikesminister i Finland, liksom generalsekreterare för Finlands Röda Kors och för Internationella Rödakors- och Rödahalvmånefederationen. Texten är en lätt bearbetad version av en artikel i Hufvudstadsbladet.
Redaktör: Johan Schaar
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta redaktionen på red.manskligsakerhet@gmail.com.
Ge ett frivilligt bidrag till vår redaktion och stötta fler nytänkande perspektiv på säkerhetsfrågor! Swish: 123 383 91 31, Banköverföring: SEB 5215 – 1116611
Lämna ett svar