ANALYS Städer och byar som bombas, tanks som rullar fram genom bebodda områden och mängder av människor på flykt undan striderna. Det är inte bara i Ukraina och Gaza som detta sker. Liknande strider utspelar sig i Myanmar i ett närmast bortglömt krig som rasat i årtionden. På ena sida står hårdför militär, på den andra en splittrad opposition med olika etniska minoriteter.
Inbördesstriderna i Myanmar som till och från pågått i ett halvt sekel är mer våldsamma än någonsin sedan militären i februari 2021 genomförde en kupp och grep makten från en demokratiskt vald regering. Demokratiska krafter inom den burmanska folkmajoriteten har allierat sig med etniska rebeller, som sedan länge stridit för autonomi inom ramen för en federal union.
Foto: ”Armed conflict zones in Myanmar” by Lee Yuet-man is licensed under CC BY-SA 4.0.
Juntan har tappat mark
Och de har lyckats driva bort den härskande militärjuntans styrkor från stora delar av landet. Det har aldrig skett förr då inbördeskriget utspelades enbart i avlägsna gränsområden som befolkas av icke-burmesiska nationaliteter som karen, kachin and shan.
Kort efter kuppen bildade parlamentsledamöter som lyckades fly och andra demokratiaktivister en regering kallad the National Unity Government, förkortat NUG. Enligt bulletiner de sprider på sociala medier från pågår en enad, framgångsrik militär kampanj mot den junta som sitter i huvudstaden Naypyitaw.
Men riktigt så enkelt är det inte. Konflikten i Myanmar utspelas på många olika plan och även om motståndet vunnit segrar på slagfältet och till och med tagit över hela städer råder det en skriande brist på enighet. De etniska grupperna slåss i huvudsak för att utvidga kontrollen över sina egna respektive områden — och då ofta i konflikt med andra etniska grupper som gör anspråk på samma territorier. Och det burmanska motståndet, som kollektivt kallas People’s Defence Forces, PDF, är också lokala enheter utan någon egentlig gemensam ledning. De försvarar de områden där de bor utan att samarbeta med andra PDF grupper.
Bristen på enighet är inte den enda utmaningen för juntamotståndet
PDF-gruppernas beväpning kan inte på långt när mäta sig med den vapenarsenal som juntan — och Myanmars armé — har till sitt förfogande. Nederlagen på slagfältet på marken har lett till anfall från flyg och då i synnerhet stridshelikoptrar som skjuter urskillningslöst in i byar som tagits över av motståndet. Bomber från jaktflyg har utplånat hela städer. Och mitt i dessa strider finns civilbefolkningen, som lider mest. Flera tusen har flytt till grannländer som Indien och Thailand, men de flesta, och det kan röra sig om fler än en miljon, lever i tillfälliga läger i djungler där de med nöd och näppe man känna sig säkra. Även de lägren utsätts för beskjutning från artilleri och stridshelikoptrar. Antalet döda är inte känt, men enligt hjälparbetare på plats rör det sig om tiotusentals.
Myanmars historia – full av militärt maktinnehav
Myanmars militär grep först makten i en kupp i mars 1962 och styrde landet med järnhand fram till att en viss liberalisering skedde efter ett val som hölls i november 2010. Valet var riggat till militärens fördel — deras eget parti vann och en f d general, Thein Sein, utsågs till president — men sedan slogs världen med häpnad. Politiska fångar frigavs från fängelser över hela landet och demokratiikonen Aung San Suu Kyi släpptes från sin husarrest i den gamla huvudstaden Yangon. Politiska partier fick verka öppet, den tidigare strikta presscensuren avskaffades och utländska journalister och aktivister från enskilda organisationer kunde arbeta inne i landet.
En del utländska akademiker och politiker kallade Thein Sein för ”Myanmars Gorbatjov” och utländska dignitärer kom på besök, bland dem USA:s president Barack Obama, Storbritanniens premiärminister David Cameron och Norges kung Harald V. Sanktioner som infördes efter att militären dränkt ett demokratiuppror i blod 1988, upphävdes och västvärlden rusade in med en uppsjö av biståndsprojekt.
Kort tid av öppenhet som utnyttjas av Kina
Analytiker, framför allt i väst, publicerade böcker och akademiska uppsatser där man försökte förklara vad som låg bakom Myanmars ”övergång till demokrati”. Men de missade den verkliga anledningen. Militären var inte på väg att ge upp sin makt till folkvalda representanter. Under de decennier som Myanmar var underställt västliga sanktioner och bojkotter inleddes ett nära samarbete med Kina. Handeln mellan de två länderna blev omfattande, Kina exporterade militär utrustning till ett värde av flera miljarder och använde sitt veto i FN:s säkerhetsråd för att stoppa försök att få internationellt bindande sanktioner införda mot Myanmar.
Men det beroendet blev för starkt även för Myanmars militär. I interna, hemlighetsstämplade dokument, som jag tagit del av, uttrycktes oro för att landet var i fara att förlora sin självständighet. Relationerna med väst måste därför normaliseras, menade militärens analytiker, men för det att bli verklighet måste man göra vissa eftergifter. Det var det som låg bakom vad som skedde efter valet 2010, inte att generalerna helt plötsligt blivit demokrater. Och det fungerade. Myanmar förvandlades från att ha varit en parianation till omvärldens gunstling.
Men innan allt detta skedde hade militären sammanställt en ny grundlag som antogs efter an riggad folkomröstning 2008. Och den garanterade militärens makt även efter de s k reformerna. Överbefälhavaren fick rätten att utse en fjärdedel av alla parlamentsledamöter — och de tre viktigaste posterna i regeringen: försvarsministern, inrikesministern som ansvarar för polisen och säkerhetsapparaten, samt ministern för ”gränsfrågor”, alltså den som sköter förhållandet till de etniska minoriteterna. Och för att ändra på den grundlagen måste fler än tre fjärdedelar av parlamentsledamöterna rösta för ett sådant förslag. Men andra ord gavs militären vetorätt mot alla försök att införa verklig demokrati.
Militären underskattade viljan till demokrati
Men Myanmars generaler gjorde samtidigt några för dem ödesdigra felbedömningar. 2015 hölls ett verkligt fritt val och militären tog för givet att deras parti, the Union Solidarity and Development Party (USDP) skulle vinna. Thein Sein antogs vara populär därför att han gett folket friheter de aldrig tidigare haft. Men istället vann Aung San Suu Kyis National League for Democracy (NLD) en jordskredsseger men en absolut majoritet av alla valda ledamöter bakom sig. Hon kunde inte bli ny president för 2008-års grundlag förbjöd personer med nära släktingar med utländskt medborgarskap att inneha den posten. Hennes ena son är brittisk medborgare och den andre amerikansk. Då infördes en ny titel: statskansler, vilket gjorde henne till regeringschef.
Nästa val hölls i november 2020 och även nu trodde militären att USDP skulle vinna. Aung San Suu Kyis regering hade inte levt upp till förväntningarna och tappa stöd från både medelklassen i städerna och de etniska minoriteterna. Det stämde, men var av sekundär betydelse. För folk i allmänhet var valen 2015 och 2020 inte vanliga val utan folkomröstningar där USDP stod för den gamla ordningen medan NLD trots dess brister representerade hoppet om en bättre framtid. Och det valet var inte svårt.
Militären missbedömde totalt kraften i det folkliga motståndet 2021
Militären kunde gå med på en NLD seger, men två var otänkbart. Då kunde man kanske genom en ny folkomröstning anta en grundlag som inte garanterade dess makt. Därför blev det en kupp den 1 februari 2021. Militären förväntade sig antagligen att det skulle bli protester, men de skulle upphöra efter att man skjutit mot demonstranterna. Det hade fungerat under tidigare demokratiuppror. Men inte den här gången. Det blev skottlossning och många demonstranter dog — men folket lät sig inte kuvas. Kuppen ledde i stället till ett folkligt motstånd utan like. Och ett nytt inbördeskrig.
Vad som hände under årtiondet mellan valet 2010 och kuppen var inte någon övergång till ett nytt system, men väl en omvandling av samhället. En hel generation hade blivit van vid friheter som de och deras föräldrar aldrig tidigare upplevt och en återgång till det gamla var helt otänkbar.
Men bristen på enighet — och vapen — gör det omöjligt för demokratirörelsen att besegra militären, vars styrkor i sin tur är utspridda på alltför många fronter för att kunna krossa oppositionen. Det är ett krig ingen kan vinna, men det kommer med all säkerhet att förbli en konflikt som utkämpas i skuggan av Ukraina och Gaza och därför inte få den uppmärksamhet den förtjänar. Omvärlden tycks ha glömt Myanmar, en av vår tids största tragedier. Och det kommer att kosta landets civilbefolkning ännu mer lidande.
Bertil Lintner, frilansjournalist baserad i Thailand, medverkar regelbundet i Mänsklig Säkerhet och skriver bl a för Asia Times. Författare till flera böcker om politik och utveckling i Asien
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Vi vill slutligen uppmärksamma Bertil Lintners senaste bok ´The Golden Land Ablaze´ som kommer ut på Hurst i London i september.
Myanmars militär förväntade sig inte det folkliga motståndet mot deras kupp 2021. Efter årtionden av förtryck hade befolkningen vant sig vid en viss öppenhet under 2011–2021. Armén har inte lyckats krossa protesterna som tidigare, och det finns inget enhetligt motstånd. Det är ett krig där civila hamnar i kläm.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta redaktionen på red.manskligsakerhet@gmail.com.
Ge ett frivilligt bidrag till vår redaktion och stötta fler nytänkande perspektiv på säkerhetsfrågor! Swish: 123 383 91 31, Banköverföring: SEB 5215 – 1116611
Lämna ett svar