RECENSION Den ryske professorn och författaren Sergej Medvedev, stämplad som ”utländsk agent” av Kreml, menar att kriget är Rysslands nationella idé. Medvedevs bok ”A War Made in Russia” beskriver fyra olika kategorier av krigföring under Vladimir Putins långa tid vid makten.
Bokomslag: A WAR MADE IN RUSSIA
Vidräkning med hemlandet
Mycket klokt och en del mindre klokt har skrivits om Ryssland efter dess anfallskrig i februari 2022. Analyserna av krigets historiska bakgrund, Putins motiv, det ryska samhällets militarisering och hur ryssarna skyggar för realiteterna är så många och så grundliga att man kan undra om något nytt kan yttras i dessa frågor.
Visst är det möjligt och det behövs en rysk forskare med både kunskap och en lidelsefull känsla för ämnet för att prestera en koncentrerad vidräkning med allt som gått fel i hans hemland. Sergej Medvedev skrev boken A War Made in Russia (Ett krig skapat av Ryssland) i Helsingfors under en stipendievistelse där efter att han lämnat Ryssland i april 2022. Boken har berömts av skribenter som Timothy Snyder och Ivan Krastev och fått goda recensioner. Nu är Medvedev professor vid Karls-universitetet i Prag.
Putins fyra krig
I en tidigare bok talar författaren om de fyra ”krigen” som Putin förde under sin tredje presidentperiod. Det första gällde mera territorium, kravet på hela Nordpolen, Krim och östra Ukraina, men också makten över Moskvas gator efter demonstrationerna 2011-12.
Det andra gällde kampen om symbolerna, maktens insignier såsom strategiska missiler och statyn över Michail Kalasjnikov, skaparen av Rysslands bidrag till vapenindustrin. Den tredje kampanjen inriktade sig på undersåtarnas kroppar genom abortbekämpning, mot sexuella minoriteter, västliga matvaror och adoptioner till utlandet. Den fjärde och sista kampen gällde det historiska minnet: Omskrivna historieböcker, ortodoxin som statsreligion, kulten av segern i andra världskriget och Stalintidens utrensningar och gulag som skulle glömmas.
Samtidigt militariserades samhället systematiskt efter Putins Münchental år 2007. Den 9 maj 2008 visades tunga vapen för första gången efter Sovjets fall i segerdagens parad. Tre månader senare anföll Ryssland Georgien. Militarismen blev snabbt Rysslands ideologi och kriget dess nationella idé, anser Medvedev. Denna ideologi fyller det tomrum som uppstod efter kommunismen och som inte fylldes av det korta demokratiexperimentet eller av marknadsekonomin.
Alla låtsas i Ryssland
Men det pågår också andra, lågintensiva krig i det ryska samhället där individen försöker lura och bestjäla staten, där periferin strider mot centralmakten och säkerhetstjänsterna om makt och pengar. Skenmanövrar uppstår när myndigheterna låtsades bekämpa covid och medborgarna låtsades följa hälsoreglerna. Allt detta i kombination med det högintensiva kriget mot Ukraina.
Dräpande skarp blir Medvedev när han karaktäriserar dagens ryska samhälle som mer eller mindre fascistiskt. Han medger att termen inte ska användas lättvindigt, men visar, punkt för punkt, hur Putin anammat just de centrala elementen hos fascismen: Fokuseringen på en auktoritär och bitter ledare som kräver omvärldens respekt, polisstaten, våldsanvändningen och drömmen om att hämnas på den moderna civilisationen genom att välja den ”ryska vägen”, en suspekt blandning av ortodoxi och myten om en rysk högre moral och spiritualitet. Och vad påminner Z-symbolen om?
Det ”förorättade” landet längtar tillbaka
Medvedev utpekar Vladimir Zjirinovskij som Putins politiska mentor. Ledaren för det allt annat än liberal-demokratiska partiet var den som redan 1993 lanserade tesen om det förorättade och förnedrade Ryssland och vände sig till dem som längtade tillbaka till det sovjetiska imperiet. När han ville utvidga det till Ukraina, Dardanellerna och Indiska oceanen uppfattades han som en tsarens favoritclown, men Putin tog 2022 ett ovanligt personligt farväl av den bortgångna mannen som visat honom vägen.
Medvedev sammanfattar att man kan tala om en egen rysk fascistisk modell, ett slags retro-fascism, eller schizo-fascism, eftersom man säger sig bekämpa nazism med imiterade fascistoida metoder.
Räcker ryssarna till?
Ett annat viktigt element i Putins Ryssland är synen på det ryska folket. Putin vill se en befolkning om 500 miljoner mot dagens kanske 140, med den helt uppenbara tanken att det skulle befästa imperiets globala maktposition och möjliggöra expansion, både redan uttalad och ännu outtalad sådan.
Men i dag behandlar ryska staten sina undersåtar som en resurs som kan förbrukas och offras allt enligt ledarens behov. Både under Stalinterrorns tid och under världskriget offrades miljoner. Slöseriet med människoliv fortsatte i Afghanistan och pågår nu i Ukraina.
Medvedev ifrågasätter demografin som instrument för ideologin och betvivlar det officiella befolkningstalet. Han menar att Putin betraktar befolkningen som den ”nya oljan”, en resurs som kan förbrukas och exporteras – förmodligen i form av militär expansion (mitt tillägg). I Putins demografikalkyl är förlusten av några hundra tusen liv i Ukraina lönsam om man därmed kan säkra 8 miljoner nya undersåtar på Krim och i Donbass.
Men själva kriget då, det krig som Ryssland inlett? Det tjänar Putin på många sätt: Det skapar en krampaktig nationell sammanhållning som tills vidare säkrar hans maktställning. Men Medvedevs bestämda slutsats är att Ukraina inte är enbart ett regionalt krig, utan Putins ideologiska och imperialistiska korståg för att rubba världsordningen genom att utmana väst. Visserligen kan Ryssland inte vinna vare sig detta krig eller det världskrig som Putins drabanter hotar med om de ryska motgångarna fortsätter, betonar författaren.
Exporterar hot och konflikter
Rysslands bestående vapen är och förblir att hota, att sprida osäkerhet, att skapa konflikter. En rysk kejsare, troligen Nikolaj I, lär ha sagt att ”Ryssland är en militärmakt och dess uppgift är att utgöra ett hot för hela världen”. Medvedev konkluderar att Ryssland inte har makt att skapa en ny värld, men nog förmåga att förstöra den existerande genom att exportera konflikter, hota med kärnvapenkrig och genomföra sabotage.
I och med dagens dödläge i Ukraina är vi på väg in i det skede då vår granne kommer att intensifiera just bruket av hot, sabotage och hybridaktioner. En lärdom måste vara att inte låta sig influeras av denna krigföring med andra medel, att vägra foga sig mentalt eller fysiskt. Vi går i Putins fälla om vi låter oss skrämmas av en söndrad gasledning eller en massiv hybridattack. Allt detta borde vara väntat om man utvärderar Putins vägval från 2008 till idag.
Efter dessa sinistra besked ett lättare anslag: I dagens Ryssland är det förbjudet att offentligt använda orden voina, krig och mir, fred. Hur då hänvisa till Tolstojs klassiker Krig och fred? Det måste bli **** och ****.
Pär Stenbäck har bl a varit undervisnings- och utrikesminister i Finland, liksom generalsekreterare för Finlands Röda Kors och för Internationella Rödakors- och Rödahalvmånefederationen. Texten är en lätt bearbetad version av en artikel i Hufvudstadsbladet.
Redaktör: Johan Schaar
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta redaktionen på red.manskligsakerhet@gmail.com.
Ge ett frivilligt bidrag till vår redaktion och stötta fler nytänkande perspektiv på säkerhetsfrågor! Swish: 123 383 91 31, Banköverföring: SEB 5215 – 1116611
Lämna ett svar