ANALYS Den 13 januari går Taiwan till val. En ny president ska väljas efter två mandatperioder med Tsai Ing-wen från det självständighetsorienterade Democratic Progressive Party (DPP). Kinas skugga vilar över valet. DPP:s kandidat har av Peking betecknats som ”separatist”, medan det mer Peking-vänliga Kuomintangs (KMT) kandidat anses vara på rätt sida om historien. Taiwan, sedan länge en vital demokrati, befinner sig i geopolitikens epicentrum.
Presidentvalet
Efter två mandatperioder med DPP borde det att döma av valresultaten alltsedan Taiwans första direkta presidentval år 1996 vara dags för ett maktskifte. Oppositionen har emellertid inte lyckats ena sig bakom en kandidat och är nu splittrad mellan KMT, en gång styrande i Chang Kai-sheks Kina, och det nybildade Taiwan’s People’s Party (TPP). I det fältet är DPP:s kandidat, den nuvarande vice-presidenten Lai Ching-te, med en kvinnlig vice-presidentkandidat som just lämnat posten som Taiwans representant i USA, i knapp men klar ledning över KMT:s kandidat, Hou Yu-ih. Också TPP:s Ko Wen-je, kritisk mot både DPP och KMT, har ett relativt stort stöd, särskilt bland yngre väljare som vill se förändring, men klart mindre än sina båda konkurrenter.
Oppositionen anklagar DPP för att riskera krig med Kina, medan DPP anklagar KMT för att genom kompromisser med Peking riskera Taiwans självständighet. I praktiken är klyftan mellan dem idag betydligt mindre än för ett tjugotal år sedan, då DPP drev självständighetslinjen på sätt som utlöste Pekings vrede. I veckan förklarade Lai dock i valrörelsens starkaste utfall mot Peking, att Kinas inblandning var ”värre än någonsin”, en anklagelse som KMT:s Hou har svårt att värja sig mot.
Idag står en formell självständighetsförklaring inte på dagordningen, men en stor majoritet av Taiwans befolkning ser sig som taiwaneser, helt främmande för förändringar på Pekings villkor. President Xi Jinping varnade i sitt årliga nyårstal Taiwans befolkning och förklarade att ”återföreningen av Kina och Taiwan var en historisk oundviklighet”. För USA, Taiwans beskyddare, är huvudfokus bevarad stabilitet.
Relationerna till Peking sätter på många sätt sin prägel på valet, och i det drama som utgör Taiwans vardag spelar de tre kandidaternas erfarenheter och trovärdighet stor roll. Pekings syn på kandidaterna har betydelse. Seger för DPP:s Lai skulle utlösa hotfullt agerande från Peking, men Lai har i sin kampanj varnat för att undfallenhet gentemot Peking inte belönas och betonat betydelsen av att stärka Taiwans försvar, bygga närmare internationella relationer och förbättra bilden av Taiwan i världen. KMT:s Hou, den andra huvudkandidaten, har som sitt budskap haft ”Three D:s – defense, dialogue, de-escalation” samt betonat betydelsen av ekonomiskt samarbete med Kina. Båda vill bevara status quo, dvs. Taiwans de facto självständighet.
Relationen till Peking är dock inte valets allt överskuggande fråga. Arbete, löner, bostäder, och inflation är frågor som särskilt intresserar Taiwans yngre befolkning, medan social välfärd och hälsovård är centrala frågor för Taiwans växande andel äldre. Bland andra frågor märks landets energiförsörjning och hanteringen av covid. Allt tecken på Taiwans vitala demokrati.
Den historiska oundvikligheten
Återinförlivandet av Taiwan har ända sedan Chiang Kai-shek-regeringens och nationalistarméns flykt till Taiwan 1949 varit en fråga av högsta prioritet för Peking och en huvudfråga i relationerna mellan Kina och USA. Hos den kinesiska ledningen kan man märka en allt djupare frustration över det rådande tillståndet. I arbetsrapporten till den tjugonde partikongressen hösten 2023 sades att ”fullständig återförening av vårt land måste förverkligas” och i mars 2023 förklarade Xi Jinping att ”moderlandets förening var kärnan i landets pånyttfödelse”. Trots Kinas växande makt talar dock även i dessa dagar mycket för att Pekings väntan knappast är över. Under tiden fortsätter Taiwans taiwanisering.
Taiwans historia är mer komplicerad än vad Folkrepubliken gör gällande. Landet var förvisso en del av Qingdynastins Kina, men under perioden 1895–1945 var det ockuperat av Japan. Därefter blev det en del av Republiken Kina. I samband med kommunisternas maktövertagande i Peking 1949 flydde Chiang Kais-shek och ett par miljoner fastlandskineser till Taiwan, där stora delar av befolkningen snart uppfattade Chiangs regering som en förtryckarregim. KMT-regeringen upprätthöll sin kontroll med hjälp av bland annat ett undantagstillstånd som upphävdes först 1987. För Maos Kina förblev återföreningen ofullbordad.
Republiken Kina innehade länge tack vare USA:s stöd Kinas plats i FN, men 1971 kunde USA inte längre mobilisera en majoritet för sin hållning i den växande generalförsamlingen. Året därpå överraskade Nixon världen med att besöka Maos Kina. De båda länderna var oeniga om det mesta men förenades i misstron mot Sovjetunionen. 1979 upprättade Carter-administrationen fulla diplomatiska förbindelser mellan Peking och Washington, och USA:s ambassad i Taipei omvandlades till ett förbindelsekontor, the American Institute in Taiwan. Genom ”The Taiwan Relations Act” (1979) förband sig USA att att stå emot varje from av våld eller andra former av tvång som kunde hota Taiwans säkerhet, med amerikanska vapenleveranser som ett grundläggande element.
En vital demokrati
Några år efter den auktoritäre Chiang Kai-sheks död 1975 avvecklades på 1980-talet Taiwans undantagslagar, och en demokratiseringsprocess inleddes. Infödda taiwaneser, den majoritet av befolkningen som aldrig bett om att få tillhöra vare sig europeiska kolonisatörer, Qingdynastin eller någondera av Republiken Kina eller Folkrepubliken Kina, fick nu gradvis en röst. År 1986 bildades oppositionspartiet DPP, 1992 hölls det första demokratiska parlamentsvalet och 1996 det första direktvalet av en president, som resulterade i en seger för den Taiwanfödde ledaren för KMT Lee Teng-hui.
Under denna process kom Peking och Taipei, alltjämt styrt av Kuomintang, 1992 på halvofficiell nivå överens om vad som kommit att kallas The 1992 Consensus, enligt vilken bara ett Kina existerar. Vad detta betydde hade man dock olika meningar om.
Peking lanserade senare en variant av Hongkong-modellen ”Ett Kina, två system” för Taiwan, men det väckte aldrig någon entusiasm i Taiwan, och efter undertryckandet av demokratirörelsen i Hongkong har förslaget förlorat all trovärdighet.
Det taiwanesiska presidentvalet år 2000 innebar en dramatisk scenförändring. DPP:s ledare Chen Shui-bian, som var född i Taiwan och starkt inriktad på Taiwans självständighet, segrade, och Kuomintang förlorade för första gången makten på ön. Chens maktinnehav, som varade till 2008, innebar stora påfrestningar på relationerna med Fastlandskina. Kinas Folkkongress antog 2005 en ”anti-utbrytningslag” med innebörden att en formell självständighet för Taiwan skulle förhindras med alla medel.
2008 efterträddes Chen Shui-bian som president av KMT:s Ma Ying-jeou. Trots omfattande ekonomisk integration under Mas år vid makten skedde inte något verkligt genombrott i den grundläggande frågan om Taiwans ställning, och befolkningen ställde sig alltmer avvisande till tanken på en återförening. Synen på Fastlandskina undersöks regelbundet av Taiwan Mainland Affairs Council i opinionsmätningar, och numera vänder sig en överväldigande majoritet mot tanken på en återförening. Närmare 90 procent vill bevara status quo.
2015 möttes Ma Ying-jeou och Xi Jinping i Singapore. Syftet var att mötet skulle stärka Mas ställning i opinionen inför presidentvalet 2016, men resultatet blev det motsatta. KMT förlorade stort och DPP:s nya ledare, den kvinnliga juristen Tsai Ying-wen, valdes till ny president.
Makt och identitet
Under de senaste åren har relationerna med Fastlandskina ytterligare försämrats och i slagskuggan av Hongkongs nya säkerhetslagar, bekräftade DPP:s seger också i 2020 år presidentval, att en fredlig återförening blivit alltmer avlägsen. Under de senaste 30 åren har de facto-nationen Taiwan med sina närmare 24 miljoner invånare utvecklats till en fullvärdig demokrati med en alltmer distinkt taiwanesisk identitet och en starkt innovativ ekonomi. Vad gäller avancerade halvledare (chips), lika betydelsefulla som oljan i gårdagens ekonomi, är Taiwan världsledande.
De ekonomiska banden till fastlandet förblir starka. Tusentals taiwanesiska företag är etablerade på fastlandet, och som mest var cirka en miljon taiwaneser bosatta i Kina. Men även de ekonomiska relationerna är nu ansträngda. Den taiwanesiska teknologijätten Foxconn, världens största kontraktstillverkare av elektronik och Apples främsta leverantör, tvingas minska sin omfattande närvaro i Kina och bygga ut sin närvaro i USA.
Det amerikanska engagemanget för Taiwan har förblivit en hörnsten i amerikansk Östasienpolitik. USA motsätter sig inte en återförening, men den måste ske på fredlig väg. Då Kina 1995–96 med anledning av Taiwans första direkta presidentval genomförde flera militärövningar nära ön, svarade president Clinton med att sända två hangarfartygsgrupper till farvattnen utanför Taiwan. Sedan dess har Kina stadigt rustat upp sin flotta och USA har fortsatt att förse Taiwan med militär avskräckningsförmåga.
Också amerikanskt agerande har bidragit till de växande spänningarna. Det gäller särskilt talmannen i det amerikanska representanthuset Nancy Pelosis besök på Taiwan under sin Asienresa hösten 2022. Pelosis besök var det mest prominenta sedan 1997, i en helt annan tid.
Den dramatiska ökningen under senare tid av kinesiska överflygningar och marina aktiviteter har lett till att USA:s vapenleveranser till Taiwan har fått ökad betydelse, och president Biden har skärpt tonen i uttalandena om de amerikanska åtagandena till Taiwans försvar. Från kinesisk sida vill man att USA ska uttala tydligt ”motstånd mot taiwanesisk självständighet” och ”inte tunna ut Ett-Kina-politiken”, men för USA förblir ”strategic ambiguity” en grundprincip.
Inför det stundande valet har USA enligt en officiell källa ”utvecklat djupa relationer” med alla tre presidentkandidaterna och understrukit ”betydelsen av kontinuitet i nyckelfrågor, inklusive försvar och upprätthållandet av status quo” (Reuters). Både Peking och Taipeis uppmanas att avhålla sig från äventyrligheter. USA:s trovärdighet är samtidigt inte för alltid given. Vad Trump skulle kunna ta sig för kan ingen veta, bara befara.
Ett-Kina-politiken och nödvändigheten av ett bevarat status quo
Omvärlden har sedan länge erkänt att det bara finns ett Kina, Sverige redan 1950. Det stora flertalet länder har sedan början av 1970-talet diplomatiska förbindelser med Peking, USA sedan 1979. Under Ma Ying-jeous tid vid makten rådde i denna fråga borgfred mellan Peking och Taipei, men under DPP:s Tsai Ing-wens år som president har Peking varit på offensiven. DPP har aldrig entydigt ställt sig bakom 1992 års konsensus, och då president Tsai i sitt första nationaldagstal uppmanade Peking till samtal gjorde hon det utan att bekräfta detta för Peking helt grundläggande villkor för dialog och närmare relationer.
Endast ett dussintal små länder, som erhåller betydande ekonomiskt stöd från Taipei, erkänner fortfarande Taiwan, men antalet minskar och våren 2023 bytte ytterligare ett land, Honduras, sida. Länder som Sverige och andra EU-länder kan fördjupa relationerna till Taiwan på olika områden – ekonomiskt, kulturellt, akademiskt – men upprättande av regelrätta diplomatiska förbindelser kan bara ske till priset av brytning, och kris, med Folkrepubliken Kina.
Taiwan kommer att förbli ett geopolitiskt epicentrum. Trots Kinas växande ekonomiska och militära styrka tvingas ledarna i Peking konstatera den egna maktens begränsningar och värdet av att bevara status quo. Detsamma gäller för USA och för Taiwan. Status quo är i allas – och världens – intresse. Innebörden av status quo har under åren förändrats och uppfattas olika i de olika huvudstäderna, men det sätter gränserna för vad som är möjligt utan att orsaka en akut kris och risk för militär konfrontation med oöverskådliga konsekvenser. Den senaste tidens eskalering hotar det sköra status quo som freden balanserar på. Både Peking och världen i övrigt har all anledning att undvika en geopolitisk kris. Det vore en tragedi om utvecklingen i Kina och globalt skulle leda till ett chauvinistiskt kinesiskt agerande i strid med viktiga långsiktiga kinesiska intressen. Kina och världen skulle få betala ett högt pris. En eventuell framtida återförening måste vara förankrad i den taiwanesiska demokratin.
Omvärlden
Trots Taiwans utsatthet visar taiwaneserna ett beundransvärt lugn, och de förtjänar omvärldens stöd. I sin bok US-Taiwan Relations – Will China’s Challenge Lead to a Crisis? (2023) visar tre av USA:s främsta auktoriteter på Taiwan (Haas, Glaser, Bush) hur USA kan utveckla sin Taiwanpolitik utan att överge ”ett-Kina-politiken”. Också Europa kan utveckla sitt stöd för Taiwan genom att med klokskap fördjupa relationerna, utan att destabilisera den konstruktion på vilken den sköra freden vilar.
Börje Ljunggren, f.d. ambassadör i Kina, författare till bl.a. Den kinesiska drömmen – Xi, makten och utmaningarna (2017) och Ljunggren och Perkins (redaktörer) Vietnam – Navigating a Rapidly Changing Economy, Society, and Political Order (2023).
Redaktör: Torbjörn Lodén
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta redaktionen på red.manskligsakerhet@gmail.com.
Ge ett frivilligt bidrag till vår redaktion och stötta fler nytänkande perspektiv på säkerhetsfrågor! Swish: 123 383 91 31, Banköverföring: SEB 5215 – 1116611
Lämna ett svar