ANALYS År 2023 har varit ett synnerligen mörkt år. Gaza och Ukraina har stått i centrum men i media-skuggan skedde även en oroande utveckling i Sudan, Nordkorea, Niger och Etiopien. Samtidigt finns det ljustecken: fredsprocesser som gick framåt i Filippinerna och Colombia, ökad enighet i motståndet mot militärjuntan i Myanmar, och avtal om normalisering mellan ärkerivalerna Iran och Saudiarabien. Här summeras de tio viktigaste händelserna under året som gått.
1. Gazakriget: 7 oktober-attacken och Israels massiva svar
Hamas (och också några andra militanta palestinska grupper som huvudsakligen gått under radarn) genomförde den 7 oktober en brutal och hänsynslös attack mot Israel. Måltavlor var inte bara väpnade israeliska styrkor, utan också (och i synnerhet) civila: kvinnor, ungdomar, barn. Förutom de över tusen personerna som dödades, de som våldtogs och lemlästades, kidnappades även över 200 personer och togs till Gaza. För många israeler var detta att jämföra med USA:s nine-elevenoch attacken omdefinierade känslan av trygghet i grunden. Israels oproportionerliga respons och den humanitära katastrofen för civilbefolkningen i Gaza som följde som konsekvens väckte kritik runt om i världen. Mot årets slut närmade sig antalet döda i Gaza tjugo tusen. Kriget skapade en stark polariseringen i regionen och i världen, inklusive oroande tecken på växande antisemitism. Medlingsinsatserna som leddes av Qatar, ett land med nära anknytning till Hamas, lyckades skapa en fyra dagars humanitär paus, som sedan förlängdes ytterligare. Men när parterna återgick till slagfältet var det dock med förnyad kraft och ökad intensitet. USA under President Biden och utrikesminister Blinken var från början oreserverat för Israel – för deras rätt att försvara sig som en utsatt demokrati. Även om tonen ändrades i den politiska retoriken från amerikansk sida (med vädjan om större hänsyn till effekten för civilbefolkningen) så ändrades inte det praktiska stödet.
Parallellt med kriget i Gaza trappades våldet upp av militanta bosättare mot palestinska demonstranter på Västbanken. Hezbollah i Libanon, huthirebellerna i Jemen och beväpnade Shia-grupper i Irak – alla aktörer stödda av Iran – genomförde sporadiska angrepp med sikte på Israel och eller USA, bl a mot fartyg i Röda havet, men kriget spred sig inte såsom många fruktade i krigets inledningsskede. FN och dess organisationer fördömde det israeliska angreppet mot Gaza, men med USA i FN:s säkerhetsråd kunde organisationen inte besluta om några kraftfulla motåtgärder.
2. Ukrainakriget: låsning och förhandlingsförsök
Före Hamas attack den 7 oktober var Ukrainakriget det överskuggande kriget i de västerländska medierna. Under året misslyckades den ukrainska motoffensiven att återerövra några större landområden, men lyckades att bjuda motstånd mot ryska försök till framryckningar. Stridslinjerna låg därför relativt fast under året. Maktpositionen för Putin svajade till vid Midsommar när ett myteri utbröt, då Wagner-ledaren Pregozin tog sina trupper mot Moskva, medan militären stod passiva vid sidan av. Upprorsförsöket avblåstes dock (genom en medlingsintervention av Belarus president Lukashenko) och en tid senare dödades upprorsledaren själv i ett flygattentat.
Ukraina mottog omfattande militärt stöd från USA och de västerländska demokratierna under året, medan Ryssland fick stöd från Iran och Nordkorea. EU signalerade en öppenhet för ett framtida ukrainskt medlemskap, och lyckades, trots motstånd från Ungern, komma överens om att bjuda in landet till medlemskapsförhandlingar. En serie diplomatiska försök att öppna en process som kunde leda fram till en dialog eller fredsförhandlingar togs under året, inklusive från Kina, Saudiarabien, Turkiet, Brasilien och en grupp afrikanska ledare. Internationella möten baserade på Zelenskyjs eget upplägg för att lösa konflikten – hans 10-punktsprogram – genomfördes under året, bland annat i Köpenhamn och Jeddah. Mot årets slut växte det fram en större tveksamhet i långsiktigheten i det västliga stödet, framförallt i USA där MAGA-republikaner motsatte sig amerikanskt stöd på samma nivå som tidigare.
3. Sudan: Kaos och risk för folkmord
I skuggan av Gaza och Ukrainakriget utspelade sig ett brutalt inbördeskrig mellan två väpnade aktörer i Sudan, den para-militära styrkan Rapid Support Forces (RSF), under ledning av Mohamed Hamdan Dagalo (känd som Hemetti), och Sudanese Armed Forces (SAF), under ledning av Abdel Fattah al-Burhan. RSF har sin bakgrund i den ökända para-militära gruppen Janjaweed, som låg bakom folkmordet Darfur i början på 2000-talet. Under 2023 lyckades gruppen oroväckande nog ånyo etablera militär kontroll över denna region. Den pågående konflikten präglas av etniska dimensioner: RSF mobiliserar sudaneser med arabiska etniska rötter och har attackerat sudaneser med afrikanskt påbrå. Det finns indikationer på ett pågående folkmord i Darfur, där RSF attackerar och fördriver civila med afrikansk bakgrund.
Konflikten bröt ut kring oenighet i hur säkerhetssektorn i landet skulle reformeras. Det sudanesiska civilsamhället, inklusive de så kallade lokala motståndskommittéer som var så viktiga i den folkliga ickevåldsrevolutionen i Sudan 2019, blev helt marginaliserade i denna brutala uppgörelse mellan två delar av den sudanesiska säkerhetsapparaten. Civilsamhället har både försökt att organisera humanitärt stöd och att hjälpa befolkningen att hålla sig utanför den pågående militära maktkampen. I bakgrunden har RSF fått stöd från Förenade Arabemiraten (UEA) och Ryssland, medan Sudan har stöttats av Egypten. Försök till medling ledde inte till något genombrott under året, varken det spår som sponsrat av Saudiarabien och USA, eller spåret som var initierat av Afrikanska Unionen (AU). Den humanitära situationen i landet är akut och allt fler flyr. Det finns också oroande tecken på att jihadistgrupper använder kaoset i landet för att etablera närvaro.
4. Myanmar: Ökad enighet hos oppositionen
Oppositionen mot militärjuntan i Myanmar gjorde viktiga militära framsteg under året. I ett historiskt sett djupt splittrad land (efter etniska skiljelinjer), lyckades oppositionen skapa ökad enighet mellan olika etniska grupper och den buddhistiska majoritetsbefolkningen. National Unity Government (NUG) har fortsatt att verka som en ledande plattform för motståndet mot den av Ryssland stödda militärdiktaturen. De militära framgångarna för rebellerna beror delvis på en högre grad av koordinering mellan olika grupperingar. Det gäller framförallt etniskt definierade milisgrupper och de så kallade PDF:s (People Defence Forces) som uppstod efter militärkuppen 2021. Framgångarna förklaras också av att fler människor anslutit sig i motståndet mot juntan. Tidigare har militärjuntan kunnat spela ut olika grupper mot varandra, inklusive genom att nå avtal om vapenvila med några specifika grupper, men den ökade graden av konsolidering av motståndet har gjort detta svårare för regimen. Myanmar har varit långt ned i nyhetsrapporteringarna i väst, trots att kampen mellan demokrati och diktatur har utspelat sig där, såsom i Ukraina.
5. Nagorno-Karabakh: Seger för Azerbajdzjan
Under 2023 etablerade Azerbajdzjan kontroll över det länge omtvistade området Nagorno-Karabakh och en långdragen konflikt avslutades (i alla fall vad vi kan se nu) genom seger för ena sidan. Nagorno-Karabakh är en region i Azerbajdzjan med djupa rötter i den armeniska historien och där armenierna varit i majoritet. Statusen på detta område har under årtionden varit en svår tvistefråga mellan grannländerna Armenien och Azerbajdzjan. – I början av 1990 pågick en blodig konflikt i vilket Armenien hade överläget. Konflikten slutade 1994 genom en vapenvila, men spänningarna och våldet har fortsatt sedan dess. Under förra året 2022 bröt kriget ut igen, nu med Azerbajdzjan som den starkare parten – år av inkomster från landets oljeindustri och strategiskt samarbete med Turkiet ändrade maktbalansen. Armenien anklagade Azerbajdzjan för att genomföra en etnisk rensning av armenier, bland annat genom en blockad av området som påverkade civilbefolkningens ekonomi och levnadsmöjligheter. I september genomfördes en militär blixtaktion från Azerbajdzjan och en exodus där etniska armenier flydde till Armenien. Ryssland, som varit en garant för avtalet om vapenvila förhöll sig passivt. Kanske för att de var upptagna av striderna i Ukraina, för att de ville straffa Armenien för närmanden mot väst, eller för att den armeniska regeringen som kom till makten efter folkliga ickevåldsprotester 2018 fjärmat sig från en korrupt rysk-stödd elit i Jerevan.
6. Saudiarabien och Iran: avspänning med hjälp av Kina
Förberett genom diskreta förhandlingar och dialoger av bland annat Oman, lyckades Kina under året medla fram ett avtal om normalisering mellan de bägge ärkerivalerna Iran och Saudiarabien. Rivaliteten mellan dessa Mellanösterns två jättar har länge förgiftat relationerna i regionen och gynnat sekterismen mellan Shia- och Sunni-grupper i olika länder, såsom Syrien, Irak, Libanon och Jemen. Just därför kan normaliseringen komma en spela en stor roll i den framtida utvecklingen av Mellanöstern. Det är inget regelrätt fredsavtal och spänningar mellan Saudiarabien och Iran finns kvar, men avtalet är ändå viktigt för att det visar på en ny riktning i utvecklingen i regionen. Tillsammans med närmandet mellan Israel och flera av de arabiska länderna – en utveckling som visserligen är osäker i och med Gazakriget – kan normaliseringen mellan Saudiarabien och Iran skapa förutsättningarna för en transformation av Mellanöstern, bort från de till synes ändlösa konflikterna i regionen. Eftersom konflikten medlades fram genom Kina, och mellan två auktoritära stater, är det dock inte sannolikt att denna normalisering leder fram till en djupare demokratisering av regionen. Kinas roll som fredsmedlare kan också ses som ett tecken på USA:s minskade inflytande i regionen, bland annat över sin traditionella bundsförvant Saudi Arabien, liksom på Kinas politiska ambitioner att agera som global stormakt.
7. Niger: ännu en militärkupp
I Niger genomfördes en militärkupp och den västvänlige regimen under President Bazoum förlorade makten. Nigers regering var den första demokratiskt valda regeringen i landet. Motivet till militärkuppen var regeringens oförmåga att skapa säkerhet i landet, framförallt på grund av kriget med militanta jihadister, som under de senaste åren trappats upp till oroande nivåer i regionen. Men faktum är att Niger gjort framsteg när det gäller hoten från jihadisterna, bland annat genom att skapa framgångsrika amnestiprogram och inlett förhandlingsförsök om lokala vapenvilor.
Militärkuppen i Niger blev ännu en i raden av militärkupper som har inträffat i nordvästra Afrika, inklusive i Burkina Faso och Mali. Juntan mobiliserade mot Frankrike, den forna kolonialmakten. Den regionala organisationen ECOWAS, där Nigeria är en ledande aktör, fördömde kuppen och införde sanktioner men lyckades inte återinsätta den legitima regeringen. Ryssland sågs utnyttja kaoset i regionen och befäste, via sina paramilitära företag (som bygger på den numera upplösta Wagner gruppen) bland annat i Mali, sin närvaro i ett för EU viktigt grannområde.
8. Colombia: ett steg mot ”total fred”
Flera väpnade grupper har utmanat regeringen i Colombia under landets decennier av inbördeskrig. Fredsavtalet från 2016 med den största gruppen FARC var historiskt. En mindre grupp, ELN, var inte en del av den överenskommelsen. Under 2023 gjorde dock förhandlingarna med ELN framsteg. Parterna kom överens om en vapenvila och om en serie bredare folkliga konsultationer. Den vänsterledda regeringen under president Gustavo Petro har siktat på att skapa en ”total fred” genom att avsluta de väpnade konflikterna med de olika rebellgrupperna och -fraktionerna. Under hösten öppnades också förhandlingar upp med EMC-FARC, en utbrytargrupp från FARC som inte godkände fredsavtalet 2016. Norge spelade en viktig roll som facilitator för förhandlingsförsöken med både ELN och EMC.
9. Etiopien: konflikt mellan gamla allianser
Tigraykonflikten i Etiopien var det värsta kriget mätt i antal döda under förra året. Fredsuppgörelsen (eller kanske snarare kapitulationsavtalet) höll under året, men nya tecken på oroligheter uppstod. Både regionregeringen i Amhara (och dess väpnade grupp FANO) och Eritrea var bundsförvanter med Etiopien under det våldsamma kriget mot Tigray-baserade TPLF. Men många i Amhara upplevde att de blev exkluderade från avtalet från november 2022. Nya oroligheter bröt ut och spänningarna ökade åter mellan de tidigare alliansparterna. Abie Ahmed gjorde uttalanden om vikten för Etiopien att ha säkra tillgångar till kusten vid Röda Havet – och att detta kunde försäkras genom användning av militära medel som möjligt. Detta avvisades kategoriskt av Etiopiens grannar – kustländerna Eritrea, Somalia och Djibouti. Det är en oroande utveckling, som ökar risken för en mellanstatlig konflikt, inte minst mellan Etiopien och Eritrea som inte dragit tillbaka sina trupper från Etiopien trots avtalet från förra året.
10. Öppenhet för dialog i regeringskonflikten i Filippinerna
Den väpnade grenen av det kommunistiska partiet och regeringen i Filippinerna beslutade under året att öppna upp fredsförhandlingar med sikte på en fredsuppgörelse. Det var ett viktigt steg framåt för de norska fredsförsöken, som pågått under två decennier. Konflikten är en av de längsta, fortfarande pågående konflikterna i världen. Parterna ska förhandla om socio-ekonomiska reformer samt hur den väpnade gruppen kan ombildas till ett politiskt parti. Uppgörelsen om nya fredsförhandlingar ska ses i ljuset av att ledaren, José Maria Sison, för rebellgruppen dog i Nederländerna förra året. Förra gången parterna möttes vid förhandlingsbordet var år 2017. Rebellrörelsen är idag kraftigt försvagad i jämförelse med under sina glansdagar. Förhandlingarna har ännu inte inneburit en vapenvila, men parterna har kommit överens om en gemensam vision för förhandlingsprocessen, som skrevs under vid en hemlig ceremoni i Oslo i slutet av november.
Isak Svensson, professor vid Institutionen för freds- och konfliktforskning, samt Alva Myrdal Center för kärnvapennedrustning.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta redaktionen på red.manskligsakerhet@gmail.com.
Ge ett frivilligt bidrag till vår redaktion och stötta fler nytänkande perspektiv på säkerhetsfrågor! Swish: 123 383 91 31, Banköverföring: SEB 5215 – 1116611
Lämna ett svar