ANALYS För ett år sedan, i november 2022, träffades Biden och Xi Jinping som presidenter för första gången fysiskt i anslutning till ett G20-möte på Bali. Mötet ledde inte till några konkreta resultat men de båda presidenterna kom överens om att hålla högnivåmöten, för att skapa skyddsräcken för den allt mer riskfyllda konkurrensen mellan länderna.
Efter toppmötet 2022 skulle en grund för fortlöpande högnivåsamtal läggas genom ett besök av utrikesminister Blinken i Peking. Besöket skulle bli det första på över fem år av en amerikansk utrikesminister.
Blinkens besök sköts emellertid i sank då en kinesisk spionballong i början av februari uppenbarade sig över USA och sedan sköts ner. Man var tillbaka på ruta ett, vid en tid av utmaningar av ett slag som knappast någon kunnat föreställa sig före Putins invasion av Ukraina. I en alltmer polariserad värld fördjupades relationerna mellan Kina och Ryssland.
Låga förväntningar inför toppmötet
Förväntningarna inför mötet den 15 november i San Francisco mellan Biden och Xi Jinping, i anslutning till ett APEC (Asia-Pacific Economic Cooperation)-toppmöte, var inte stora. Det faktum att det kom till stånd var i sig betydelsefullt då det bekräftade att båda parter såg behov av att stabilisera relationen och att utvecklingen mot allt djupare misstro bröts. Till skillnad från Balimötet var detta möte väl förberett genom omfattande besöksutbyte på hög nivå i båda riktningarna – fyra av Bidens närmaste medarbetare besökte Peking och utrikesminister Wang Yi besökte Washington.
Scenförändringen under det gångna decenniet är dramatisk
Fram till 2015 var konvergens och närmanden ett huvudtema. I dag betraktas divergens närmast axiomatiskt som den det givna tillståndet. I 2022 års amerikanska säkerhetsstrategi beskrivs Kina som “America’s most consequential geopolitical challenge”, som det enda landet med ”både avsikten att omskapa den internationella ordningen och, i tilltagande grad, den ekonomiska, diplomatiska, militära och teknologiska makten att förverkliga detta mål”. President Biden har betonat konkurrensen, men också samarbetsmöjligheter och vikten av skyddsräcken mot ödesdigra konflikter. I dagens Washington, där man är oenig om nästan allt, råder dock stor enighet om att Kina är USA:s strategiska motpol, och högteknologisk ”decoupling” en nödvändighet.
Stämningsläget i Peking är lika dystert. I den arbetsrapport som Xi Jinping i oktober 2022 lade fram vid den 20:e partikongressen återkom han 90 gånger till det säkerhetspolitiska läget, och den kamp landet stod inför. Han uppmanade specifikt till förberedelser för den “storm” som väntar, med fokus på de försämrade relationerna mellan Kina och USA. Landets sammanhållning under partiets ledning var viktigare än någonsin. Ett huvudtema i Xis tal under Folkkongressens årliga möte i mars 2023 var att USA med alla medel vill hålla tillbaka Kina och omringa landet genom att förstärka sina militära allianser i regionen. I dramatiska ordalag förklarade Xi att:
”Vi måste hålla våra ögon fokuserade på de stora frågorna, som uppgång eller fall, framgång eller misslyckande, för vårt parti och landet, som kan rubba allt på ett ögonblick.”
Lågt hängande frukter och klimatsamarbetet
Mot den bakgrunden, eller kanske snarare just därför, uppnåddes konkreta resultat vid det mycket väl förberedda mötet i San Francisco, även om det, som Stephen Roach konstaterar i en artikel i Project Syndicate, primärt rörde sig om ”lågt hängande frukter”. Resultatens beständighet kan bara framtiden utvisa, men en tydlig ömsesidig ambition var att återgå till ett mer strukturerat utbyte med minskade risker för incidenter i t.ex. Sydkinesiska havet eller Taiwan-sundet, med svårkontrollerbara konsekvenser. Det stod klart att kontaktytorna och förutsägbarheten i relationen måste förbättras i en tid av krig i Ukraina och akut kris i Mellanöstern.
Klimatfrågan, vår tids existentiella fråga, förutsätter att de båda länderna förmår samarbeta. I den globala ekonomin är motsättningarna djupa, med tilltagande protektionism och halvledarkrig (”chip war”). Utvecklingen innebär växande påfrestningar för den symbios som trots allt präglar relationen mellan dessa världens båda ojämförligt största ekonomier. Kärnvapenutvecklingen i världen, som gått in i en ny oroväckande fas, måste ha en plats i dialogen mellan de båda länderna.
Mötets mest konkreta resultat var en överenskommelse om att återuppta de kontakter på det militära området som sköts i sank i och med ballongincidenten. Detsamma gäller ett kinesiskt åtagande om samarbete för att kontrollera inflödet till USA av råvaror för fentanyl, den syntetiska opioid som årligen orsakar bortemot hundratusen dödsfall i USA. Man kom överens om att upprätta en arbetsgrupp för narkotikabekämpning. Andra lågt hängande frukter som kunde plockas var åtagandet att öka antalet direkta flygförbindelser och ett erkännande av behovet av ökat kulturellt, sportsligt och näringslivsmässigt utbyte. Av klar symbolisk betydelse var Xis besked om att Kina var berett att fortsätta det hotade pandautbytet.
I de förhandlingar som ledde fram till 2015 års Parisavtal spelade John Kerry och hans kinesiska motpart Xie Zhenhua nyckelroller, och det gör de fortfarande. Alldeles före toppmötet möttes de båda I Kalifornien och dagen före toppmötet publicerades den s.k. Sunnylands-överenskommelsen med det omedelbara syftet att upprätta en arbetsgrupp inför COP28 i Dubai. Tillsammans svarar de båda länderna för närmare 40 procent av de globala koldioxidutsläppen, varav Kina för två tredjedelar.
Ekonomin var en central fråga
Kina förväntades länge att inom något år gå om USA som världens största ekonomi också i nominell BNP, och inte bara mätt i köpkraft (PPP), men det är inte längre nära förestående. Kinas problem är primärt interna, och en följd av den växande roll för stat och parti som Xi inkarnerar, men också en följd av Bidens fokus på arbetstillfällen i USA och sanktioner mot Kina på det högteknologiska området.
Den globala ekonomin försvagas. Tendenserna till marginalisering av WTO, efterkrigstidens centrala handelspolitiska institution, är en konsekvens av säkerhetspolitikens allt längre slagskugga. Behovet av stabilisering var mot bakgrund av denna utveckling särskilt stort från kinesisk sida. Landets växande problem hade skapat intresse för stabiliserande dialog, en uppfattning som delas av Bidens pragmatiska finansminister, Janet Jellen. Åtgärder för att stärka tillförsikten bland utländska investerare var en hög kinesisk prioritet och enligt Xi uppnåddes vissa resultat, enligt bedömare primärt genom den stabilisering som toppmötet skapade. Behovet av att diskutera riskerna med AI:s utveckling konstaterades.
I kärnvapenfrågan noterades inga resultat
Kärnvapenfrågan fördes upp på dagordningen. Kina anser fortsatt att landet inte hör hemma i den internationella nedrustningsarkitekturen. Aktuella analyser ger vid handen att Kina har ca 350–400 avfyrningsklara kärnvapenstridsspetsar, en bråkdel av USA:s och Rysslands arsenaler, men aktuella bedömningar säger samtidigt att Kinas kärnvapenarsenal kommer att växa till mer än 1500 stridsspetsar år 2035. Sannolikheten för att Kina skulle använda sina kärnvapen i en ”first strike” ter sig avlägsen, då det skulle äventyra dess långsiktiga ambition om förverkligandet av landets pånyttfödelse. Men givet den internationella utvecklingen, Rysslands aggression och Kinas nukleära utbyggnadsplaner måste det anses mycket angeläget att få med Kina i samtalen om kärnvapenkontroll och –nedrustning. Världen driver in i en ny kärnvapenera, med taktiska kärnvapen, drönare och artificiell intelligens i förfärande förening. Rådande avskräckningstänkande hotas.
Taiwan – ett hotat status quo
I den geopolitiskt viktigaste enskilda frågan, Taiwan, gjordes som väntat inga framsteg. Xi Jinping betonade betydelsen av icke-inblandning i denna för Kina inhemska fråga. Biden valde en låg profil, bekräftade ”ett-Kina-politiken” och markerade att varje förändring måste ske på fredlig väg. Rådande status quo förblir den enda ”lösningen”. I början av 2024 går Taiwan till val för att välja en ny president. De jure självständighet står inte på dagordningen, men en stor majoritet ser sig som taiwaneser, främmande för varje form av förändring på Pekings villkor. Om Xis hotfulla agerande övergick i offensiva aktioner skulle konsekvenserna för Kinas fortsatta utveckling bli mycket kännbara, ett pris som en otålig Xi torde finna avskräckande.
Ny högnivå ”hotline” ger viss ökad stabilitet
Ett viktigt resultat av toppmötet var att upprätta en ”hotline”, något som Biden särskilt betonade i sin presskonferens. Det var bara ”to pick up the phone”. Behovet av en sådan är uppenbart.
Ett nytt skede i relationerna inleddes inte i och med toppmötet, men realiteter ventilerades och en viss taktisk stabilitet uppnåddes i ett drama i många akter av geopolitisk konkurrens och oundviklig strategisk misstro – förhoppningsvis med institutionella skyddsnät.
Börje Ljunggren, f.d. ambassadör i Kina, författare till bl.a. Den kinesiska drömmen – Xi, makten och utmaningarna (2017) och Ljunggren och Perkins (redaktörer), Vietnam – Navigating a Rapidly Changing Economy, Society, and Political Order (2023).
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Lämna ett svar