ANALYS Mot bakgrund av några drag i Kinas utveckling under de senaste decennierna diskuterar Torbjörn Lodén i den här artikeln Sveriges och svenskars förhållande till Kina. Samtidigt som vi måste vara kritiska och reglera utbytet mer än hittills, är det också viktigt, menar han, att vi inte minst inom kultur och forskning samt turism fortsätter att utveckla och fördjupa kontakterna.
Kina har under Xi Jinpings tid som högsta ledare blivit alltmer auktoritärt. Förtrycket har ökat på snart sagt alla områden. Det gäller yttrandefriheten, som nu är så kringskuren att knappt någon offentlig debatt förekommer. Forskare och författare med misshagliga åsikter tystas. Förtrycket av minoriteter har tagit sig sådana proportioner att sansade bedömare nu talar om att behandlingen av Xinjiangs uigurer utgör brott mot mänskligheten eller till och med som ett folkmord. Även situationen i Tibet och Mongoliet ger anledning till oro. Internationellt har Kina kommit att ta allt större plats. Medan Deng Xiaoping på sin tid manade till återhållsamhet och sa att Kina måste bida sin tid, har utrikespolitiken under Xi präglats av vargkrigardiplomati och hotfulla ord om att den kinesiska folkrepubliken förbehåller sig rätten att om nödvändigt med våld införliva Taiwan.
I takt med att förtrycket hårdnat har Xi stärkt sin personliga makt alltsedan han 2012 blev Kinas högsta ledare. Kommunistpartiets 20:e kongress förra hösten gav honom formellt en starkare maktställning än någon tidigare ledare i det moderna Kina. 1
Kina som auktoritär enpartistat sedan 1949
Kina har ända sedan kommunistpartiet tog makten 1949 varit en auktoritär enpartistat. Formellt finns visserligen flera partier i Kina, men samtliga partier lyder kommunistpartiet. Styret har varit mer eller mindre auktoritärt, och under de snart 50 år som gått sedan Mao Zedong dog 1976 har öppenheten periodvis varit påtaglig.
Redan från början gjorde Xi Jinping klart att en av hans viktigaste målsättningar var att slå vakt om kommunistpartiets politiska dominans och undvika det sammanbrott som drabbade Sovjetunionen. En svårhanterlig motsättning var inbyggd redan i Deng Xiaoping moderniseringspolitik som möjliggjorde en enastående ekonomisk tillväxt och dessutom skapade ett mycket öppnare samhälle än det Mao Zedong lämnade efter sig. En tanke bakom Dengs reformer var att maoismen hade lett till ekonomisk stagnation, som inte bara var av ondo för befolkningen utan också hotade partiets ställning. Deng personligen och hans moderniseringsprogram vann betydande popularitet. Men dynamiken och öppningen utlöste hos många också en de stegrade förväntningarnas revolution med krav på radikala politiska reformer och ett slut på kommunistpartiets maktmonopol. Det kunde inte Deng acceptera. Han ville absolut inte att reformerna skulle leda till en systemförändring med flerpartisystem, allmänna och fria val etc. Inför krav på radikala politiska reformer drog man därför gång på gång i bromsarna. 2
Perioderna mellan öppenhet och åtstramning växlar
Under lång tid från slutet av 1970-talet och framåt kunde man se hur växlingar mellan perioder av relativ öppenhet respektive åtstramning präglade Kinas utveckling. Ofta verkade utvecklingen följa mönstret två steg framåt och ett steg tillbaka, men ibland var mönstret snarare ett steg framåt och två steg tillbaka. Sedan Xi Jinpings makttillträde har mönstret av återkommande växlingar mellan öppenhet och åtstramning brutits och åtstramning och kontroll har varit ledorden.
Ett avgörande skäl till att Xi Jinping valt att leda Kina i en alltmer auktoritär riktning är säkert hans oro över att en fortsatt reformpolitik skulle hota partiets ställning. Den oron är inte obefogad. Med fortsatt reformpolitik och ett fördjupat umgänge med omvärlden är det svårt att se någon framtid för ett politiskt system där den politiska makten är koncentrerad till ett toppstyrt kommunistparti.
Vårt förhållande till Kina
Hur ska vi då förhålla oss till dagens auktoritära Kina? En vanlig uppfattning i Sverige och många andra länder är att den strävan till ”engagement” som präglat mycket av förhållningssättet till Kina under de senaste decennierna varit ett misstag som bäddat för att Kina inte bara blivit alltmer auktoritärt utan också mer aggressivt. 3
Med ”engagement” brukar man avse strävan att genom ökat umgänge och samarbete bidra till ömsesidig förståelse och skapa relationer av ömsesidigt beroende. Dessutom har en omfattande handel tett sig lockande ur ekonomisk synpunkt. Kritikerna menar att detta synsätt varit naivt och gett regimen i Peking möjlighet att med hjälp av en stark ekonomi, avancerad teknologi och en snabbt växande militärmakt öka förtrycket på hemmaplan och samtidigt bli ett allt allvarligare hot mot omvärlden. Många bedömare anser till exempel att det var ett misstag att låta Kina ansluta sig till WTO.
Vi kan inte klippa banden med en stormakt som Kina
Jag är rädd att denna kritik av ”engagement” kan vara missriktad och få mycket negativa konsekvenser. Det är visserligen sant att teknologiöverföring, handel och annat umgänge gynnat Kinas tillväxt och förvandling till en stormakt i världen – men är det inte egentligen naturligt att Kina med 1,4 miljarder människor spelar en viktig roll i värden? Det är troligen också så att vi i ivern att öka handeln med Kina ibland har förbisett de säkerhetsrisker den är förknippad med. Vi borde inte ha tillåtit Kina att etablera sig på säkerhetskänsliga områden. Sedan kan det säkert diskuteras vilka områden som egentligen är säkerhetspolitiskt känsliga. Enligt min mening borde vi bättre ha upprätthållit den reciprocitetsprincip som de kinesiskas ledarna själva ofta hänvisar till. Den innebär att vi inte borde ha låtit kinesiska företag etablera sig i Sverige på ett sätt som vi inte fått göra i Kina.
Kina har anammat vår livsstil och våra konsumtionsmönster
Utan tvivel har umgänget med västländerna i förening med den förbättrade levnadsstandarden haft stor inverkan på hundratals miljoner kinesers tänkesätt och bidragit till att den moderna livsstil vi är vana vid med intresse för shopping, heminredning, resor, filmer och tv-serier etc på kort tid blivit så utbredd i Kina. Xi Jinping och andra ledare uppfattar säkert denna livsstil med fokus på ett gott liv snarare än hårt arbete och offervilja för land och parti som ett hot mot den ordning de vill bevara.
Men hade det varit bättre om västländerna inte ”engagerat” Kina? När frågan om en anslutning till WTO var aktuell kring sekelskiftet 2000, talade ledare och experter i västvärlden om hur bra det är med frihandel, och reformsinnade kineser hakade på. De mest konservativa ledarna och tjänstemännen i Kina försökte hålla emot, för de fruktade effekterna av det ökade inflytandet från västvärlden som en anslutning skulle medföra. När anslutningen väl blev klar, välkomnades den av de flesta, om än inte alla, reformsinnade kineserna. Utan det omfattande umgänget med Kina under perioden efter Mao, hade av allt att döma hundratals miljoner fler än i dag fortsatt att leva i svår fattigdom och med mindre frihet att forma sina liv än de har idag. Det är också svårt att tro att ett mer avskilt och isolerat Kina skulle ha varit fredligare än dagens Kina.
Fortsatt utbyte viktigt
Enligt min mening är det viktigt att upprätthålla kontakterna och fortsätta utbytet och samarbetet med Kina på olika områden, inte minst inom forskning och utveckling, turism och kultur. Det är inte naivt att tro att sådant utbyte ökar den ömsesidiga förståelsen och förbättrar förutsättningarna för en fredlig utveckling. Även handelsförbindelserna tror jag i grunden är positiva.
I ett globalt perspektiv är kontakter och samarbete med Kina en förutsättning för att effektivt kunna motverka den accelererande miljöförstörelsen, mänsklighetens idag absolut viktigaste uppgift. Även det växande kärnvapenhotet och arbetet för nedrustning och fred kräver ett internationellt samarbete som inkluderar Kina.
Tyvärr leder den kinesiska regimens agerande för närvarande oundvikligen till ansträngda relationer. Det gäller exempelvis förtrycket av uigurerna i Xinjiang, hoten mot Taiwan och fängslandet av den svenske medborgaren Gui Minhai. De ansträngda relationerna får emellertid inte hindra utbyte och samarbete på områden där det gynnar både oss och Kina.
Stora förändringar kan komma att inträffa i Kina under det närmaste decenniet. Xi Jinpings auktoritära ledarskap och hans ekonomiska politik, som lägger en våt filt över företagens verksamhet, framkallar ett växande missnöje, som kan komma att få honom att antingen lägga om den politiska kursen eller lämna sin ställning som Kinas högsta ledare.
Kritiken mot Xis Kina får inte slå över i demonisering
Det finns anledning att rikta allvarlig kritik mot regimen i Peking, men kritiken får inte slå över i demonisering. Den beryktade underrättelselagen från 2017, som kräver av kinesiska medborgare att även utomlands efter behov bistå underrättelsetjänsterna, får inte leda till att vi ser potentiella spioner i var och varannan kines på våra universitet och i våra industrier som gör värdefulla insatser för svensk forskning och industri. De har all rätt att känna sig uppskattade som viktiga brobyggare mellan våra länder.
Precis som Bertrand Russell en gång uttryckte saken är Kina ”much less a political entity than a civilization”. 4 Vi får inte reducera den rika kinesiska kulturen, som har en flertusenårig tradition, till en stat, och vi får inte överlåta åt dagens ledare i Peking att oemotsagda definiera den kinesiska kulturtraditionen. Det finns all anledning att intressera oss för kinesisk kultur och för Kinas långa historia.
Ömsesidig förståelse över kulturgränserna är idag viktigare än någonsin.
- Angående den tjugonde partikongressen, se Torbjörn Lodén och Yu Youren, “Twentieth National Congress ushers in Emperor XI?” https://www.isdp.eu/twentieth-national-congress-ushers-in-emperor-xi/ ↩︎
- För en kortfattad beskrivning av denna utveckling, se min artikel “China’s Communist Party at 100: From Revolution to Rule”, Asia Paper, Stockholm: ISDP, 2021 https://isdp.eu/publication/chinas-communist-party-at-100/. För en fylligare framställning, se Börje Ljunggren, Den kinesiska drömmen: Xi, makten och utmaningarna, Stockholm: Hjalmarsson & Högberg, 2017. ↩︎
- Angående ”engagement”, se till exempel Aron L. Friedberg, Getting China Wrong, Cambridge, UK, och Medford, Mass: Polity, 2022, som menar att ”engagement” var en chansning som misslyckades, och C. Fred Bergsten, The United States vs. China: The Quest for Global Economic Leadership, Cambridge, UK, och Medford, Mass: Polity, 2022, som tvärtom anser att det visat sig vara en framgångsrik strategi. ↩︎
- Se Bertrand Russell, The Problem of China, London: George Allen & Unwin Ltd., 1922, s. 208.
I konferensvolymen What is China? Observations and Perspectives, som Kungl. Vitterhetsakademin nyligen gav ut, diskuterar tio forskare från olika delar av världen frågan Vad är Kina? ↩︎
Torbjörn Lodén, professor emeritus i Kinas språk och kultur vid Stockholms universitet.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta redaktionen på red.manskligsakerhet@gmail.com.
Ge ett frivilligt bidrag till vår redaktion och stötta fler nytänkande perspektiv på säkerhetsfrågor! Swish: 123 383 91 31, Banköverföring: SEB 5215 – 1116611
Lämna ett svar