ANALYS En snar ukrainsk seger mot den ryska angriparen är inte sannolik. Ryssland är inställt på ett långt krig med målet att amputera eller eliminera Ukraina som stat. Kanske en fryst konflikt enligt modell från Koreakriget är möjlig. En hållbar och rättvis fred är knappast i sikte. Bara oaptitliga alternativ hägrar för Ukrainas del, noterar Pär Stenbäck.
Ett gammalt slagfält
”Förintelseslaget i Ukraina har inträtt i sin avgörande fas”. En rubrik från en nära framtid? Nej, den ingick i min födelsestads dagstidning Borgåbladet den 12 augusti 1941, alltså för åttiotvå år sedan. Ukraina var ett slagfält då som nu. Kommer det pågående kriget att gå in i en avgörande fas?
Även om många, bland dem jag, hoppas på ett avgörande i Ukrainas favör, spår allt fler militära bedömare ett långt krig, ett ställnings- och utnötningskrig utan avgörande genombrott. Även om den västliga sammanhållningen och stödviljan är stark, höjs det nu enstaka röster som säger det hittills förbjudna: Kriget kan bara avslutas med en territoriell kompromiss. Inte minst ukrainarna protesterar indignerat.
Ingen rysk regimförändring i sikte
Resonemangen om krigets gång brukar inledas med att alla krig tar slut – någon gång. Men frågan är när och hur? När den respekterade tidskriften Foreign Affairs låter analytiker ta sig an frågan om hur detta krig kan avslutas är den första frågan om ett maktskifte i Moskva ger fred.
Svaret blir ett nästan tveklöst nej, efter Putin kommer en annan auktoritär ledare.
Forskningen bekräftar att så sker i de flesta auktoritära stater; här finns lite rum för önsketänkande. Endast en övertygande ukrainsk seger, om ens det, kunde utlösa en regimförändring.
Det är uppenbart att Ryssland under auktoritär ledning är inställt på ett långvarigt krig när kampen framställs som existentiell och väst utmålas som den egentliga fienden som vill förgöra landet. Sanktionerna har inte lett till ekonomisk kollaps och folkopinionen bejakar Kremls doktrin. Att föreställa sig en rysk folklig revolt mot kriget är knappast realistiskt, inte minst med tanke på den omfattande maktapparaten.
Väst kan tvingas vika om den övriga världen prioriterar fred framför rättvisa
Världen har detta år väntat på ett avgörande ukrainskt genombrott, men det ser ut att utebli. Men låt oss anta att Ukraina lyckas återta ännu en del av sitt territorium. Kommer det att leda till rysk fredsvilja? Nej, det är uteslutet enligt den ryska doktrinen: Ukraina måste amputeras eller elimineras som en stark grannstat. Endast ett ryskt militärt sammanbrott kunde ändra på det, men inte mycket tyder på ett sådant. Det är farligt med önsketänkande även här.
Vidare i några analytikers resonemang: Kan vägen till fred gå över ett stillestånd som ger rum för förhandlingar? Här finns dock en stark åsikt, inte minst bland militärhistoriker, som lyder: Det ger parterna (läs: Ryssland) tid för att kompensera förlusterna, skjuta förhandlingarna i sank och sedan återuppta fientligheterna. Dessvärre måste trycket upprätthållas om förhandlingarna skall ge resultat.
Få tecken på äkta förhandlingsvilja kan skönjas. Forskarna menar att den senast kommer om och när de stridande inser att de inte kan uppnå sina mål, att resurserna börjar sina, när krigströtthet uppstår. Det betyder att vi ännu inte är där då båda sidor visar seghet och resurserna inte är uttömda.
Koreansk fred?
Stegen till verkliga förhandlingar och en hållbar fred är långa och svåra. Här lanserar en forskare Koreamodellen: ett krig som avslutades utan fredsavtal men som ledde till en fred som hållit i 70 år. Om förhandlingar fås till stånd är lärdomarna från Korea tre: Striderna fortsätter jämsides med förhandlingar då båda parter hoppas förbättra sin förhandlingsposition fram till slutet. FN bör tas med vilket gör det lättare för parterna att svälja kompromisser. Ukraina bör ges entydiga och starka säkerhetsgarantier av väst i utbyte för eftergifter.
Koreamodellen skulle alltså innebära att striderna upphör, konflikten sätts i frysboxen och en demarkationslinje bestäms som övervakas av neutrala stater. Sydkoreas ledning var på sin tid inte beredd till eftergifter och Ukraina är det troligen inte heller. Skillnaden är att amerikaner stred i Korea, Ukraina strider ensamt men är beroende av bistånd från väst.
Koreamodellen är säkert inte den enda som föresvävar de stater som nu sonderar parternas villighet att ta de första stegen mot fred. Väst har länge uppmanat Kina att sätta tryck på Putin trots att Kina inte öppet kritiserat Rysslands anfallskrig. Många tror att Kina har nyckeln till fred eftersom Ryssland blir allt mera beroende av Kina och Kina anses föredra en stabil världsordning.
Kinas fredsplan är konturlös men man deltar nu i sonderingsmöten. Ukraina har hittills spelat med då man fått ett visst stöd för sin territoriella integritet. Men alla är medvetna om att Kina inte öppet kommer att desavouera det Ryssland man behöver för att motverka USA:s hegemoni.
Världen utanför väst vill inte inse konfliktens globala dimension
Om förhandlingar verkligen skulle komma i gång får man hoppas att de inte tar flera år som i Korea – de största förlusterna uppstod medan de pågick. En annan historia är vad parterna och medlarna anser vara en hållbar och rättvis fred. Ukraina kan inte lita på ett auktoritärt Ryssland och behöver under många år livsuppehållande ekonomiskt, politiskt och militärt stöd från väst. Oberoende av hur ett avtal skulle utformas kommer Kreml fortsättningsvis att betrakta Ukraina som en icke-stat som hotar det egna systemet.
För väst blir ett avtal som inte fastslår Rysslands skuld till kriget och utmäter gottgörelse ett moraliskt dilemma. Utan ett ryskt sammanbrott är sådant knappast realistiskt. Väst kan tvingas vika om den övriga världen prioriterar fred framför rättvisa.
Även om konturerna av en fredsprocess skymtar – notera president Niinistös tal inför Finlands ambassadörer – måste man räkna med bakslag. Putins fanatism har lett till och kan även nu leda till irrationella låsningar. Folkopinionerna i både Ryssland och Ukraina har invaggats i hoppet om seger. Världen utanför väst vill inte inse konfliktens globala dimension. Ryssland bromsar i hopp om ett maktskifte i USA. Väst inser kanske inte att trycket på Ryssland måste upprätthållas till sista stund.
Alla krig tar slut men alla leder inte till en rättvis fred.
Pär Stenbäck har bl a varit undervisnings- och utrikesminister i Finland, liksom generalsekreterare för Finlands Röda Kors och för Internationella Rödakors- och Rödahalvmånefederationen. Texten är en lätt bearbetad version av en artikel i Hufvudstadsbladet.
Redaktör: Johan Schaar
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta redaktionen på red.manskligsakerhet@gmail.com.
Hjälp! Nätmagasinet Mänsklig Säkerhet har ebb i kassan. Vi vänder oss därför till läsare och andra som vill stödja vår ideella oberoende analyserande journalistik. Vi ber om bidrag, en slags ”prenumerationsavgift”, om 200 kronor eller mer. Swish- och kontonummer finns högst upp på sidan. Alla bidrag mottages med stor tacksamhet!
Lämna ett svar