ANALYS Det demilitariserade och neutraliserade öriket Åland har chansen att fungera som ett gott exempel på fredlig konfliktlösning genom Finlands Nato-medlemskap. Frågan är bara vad som händer med det åländska identitetsbygget när samtalet runt den unika Ålandsmodellen hårdnar och Ålands militärstrategiska läge i Östersjön lyfts fram – något som riskerar att överskugga idéer om hur vi kan stärka icke-militär trygghet, beredskap och sociala skyddsnät.
Foto: Susanne Nilsson / CC
Det autonoma Åland, min egen hemort som ofta går under epitetet ”Fredens öar”, är en säregen plats socialt, kulturellt och inte minst politiskt. Självstyrelsen fungerar som ett minoritetsskydd i internationella fördrag och delar makten mellan riket och landskapet. För att få rösta eller ställa upp i lagtingsvalet (som för övrigt hölls alldeles nyligen, den 15 oktober) krävs den åländska hembygdsrätten: ett slags mikro-medborgarskap som tillika möjliggör att äga mark och idka företagsverksamhet på öarna.
Demilitariserat sedan Krimkriget 1856
Enligt internationella avtal är Åland demilitariserat sedan 1856 och neutraliserat sedan 1921. Detta innebär att militära styrkor, anläggningar och befästningar inte får förekomma i området, liksom att alla krigshandlingar mot eller inom Ålandszonen är otillåtna. Moderlandet Finland är förpliktigat att garantera att denna status upprätthålls.
Det unika i Åland, som är en av få demilitariserade zoner i världen, har självklart understrukits på nytt i och med realiseringen av det finska Nato-medlemskapet. Debatten om landskapets säkerhetspolitiska ställning har, som ofta när världspolitiken svänger, blossat upp på nytt – trots att det inte finns något i det finländska medlemskapet som ändrar Ålands särskilda status i freds- och krigstid. Den åländska lösningen har kommit att ses som en relik från forntiden av vissa, och flera före detta toppmilitärer har uttryckt att de vill avskaffa eller revidera öarnas status.
Ålands demilitarisering har åter börjat ifrågasättas
Inför riksdagsvalet i Finland i början av april uppgav nästan hälften av kandidaterna att de vill slopa demilitariseringen helt och hållet. Debatten har under det senaste året avvikit mot något snarast affektivt, där bland annat riksdagsledamoten Atte Kaleva från Samlingspartiet skrivit på X att det nu får vara slut med ”ålänningarnas snålåkande”. Från Nato-håll har man däremot inte haft några invändningar mot den åländska statusen; i och med Finlands inträde blir Åland automatiskt medlem – men har fortsättningsvis territoriella villkor som, i relation till det militära, bestäms av demilitariseringen och neutraliseringen.
Ålands, Ösels och Gotlands utsatta läge
Faktum är dock att Åland rent militärstrategiskt ligger mycket centralt till i Östersjön. I ett större krig är det inte omöjligt att Ryssland försöker rikta in sig på strategiskt viktiga öar som Ösel, Gotland och Åland. Mitt i den ökade militariseringen av den bräckta havsregionen kan det alltså vara naivt att tro att Åland är helt fredat. Argumentet att frånvaron av soldater och befästningar ökar risken för överraskningsanfall är närvarande på flera håll och dessutom finns oron över att ett ockuperat Åland skulle bli en barriär mot resten av Östersjön vad gäller till exempel frakten av förnödenheter.
Skifte i den åländska inställningen
Så hur har ålänningarna, som generellt är nöjda med sin egen säkerhetspolitiska lösning, själva bemött utvecklingen och debatten?
Intresset för militär grundutbildning sköt i höjden på öriket när kriget i Ukraina inleddes. En frivillig reservistförening fick 2022 grönt ljus att bedriva verksamhet för att utveckla den lokala försvarsutbildningen, och nu börjar man närma sig ett medlemsantal på 100. Eftersom det i nuläget inte är tillåtet för Försvarsutbildningsföreningen (MPK) att ordna utbildningar på Åland, har ett 50-tal ålänningar så sent som i slutet av september rest till fasta Finland för att genomgå grundläggande soldatutbildning med hoppet om att kunna försvara både öriket och hemlandet om det skulle bli krig. På Åland har Försvarsutbildningsföreningens kurser blivit omtalade och representanter för det politiska partiet Ålands Framtid, vars huvudvision är att öka ålänningarnas självbestämmande, har till exempel argumenterat för att ålänningarnas deltagande i militärkurser riskerar att undergräva demilitariseringen och placera fredliga konfliktlösningar som Ålandsmodellen i skuggan.
Fredsrörelsen lyfter icke-militära lösningar
Kriget i Ukraina och det allmänna samtalet om Nato, med fokus på militarisering och vapenmakt, har påverkat även ålänningarna. Det menar Barbro Sundback och Robert Jansson som var med och startade fredsrörelsen på Åland, vilket i sin tur resulterade i grundandet av Ålands Fredsinstitut. ”Istället för att prata om hur vi ska stärka de sociala strukturerna, skapa trygghet och krisberedskap, så har fokus legat på hur Nato kan erbjuda militär trygghet. Vi pratar inte om den sociala tryggheten och det är inte längre lika självklart med den ickemilitära lösningen som vi har på Åland”, säger Robert Jansson till Tidningen Syre i en artikel från den 17 juni, och konstaterar att Nato-debatten har förändrat resonemangen kring säkerhet och trygghet även språkmässigt. Fredsrösterna, med fokus på fredlig konfliktlösning och alliansfrihet, tycks ha tystnat på Åland i och med det brinnande kriget i Ukraina – där den tidigare krigsfienden i öst är angriparen.
Ålandsmodellen – en plattform för stolthet
Börjar det alltså blåsa starkare militariserande vindar på Fredens öar, något som i längden kan leda till ett förändrat identitetsbygge för ålänningarna? Vi har blivit vana vid att se Ålandsexemplet som närmast något evigt; det är välfungerande och en inspiration för fredsbyggande och konfliktlösning i andra delar av världen. Men finns det en risk att vi ålänningar rent av börjat tvivla på vårt eget system?
Det är snårigt att besvara detta. Det åländska identitetsbygget är ofta flytande och skiftande, helt beroende av kontext. Det är en produkt av det finländska och svenska, det egna och det internationella. Det finns i ”mellanförskapet”, såväl som i ”vi klarar oss själva”-mentaliteten. Men i fonden den här gången ligger rikets syn på Ålandexemplet och i förlängningen på ålänningarnas (icke)insatser i det finländska försvaret, där vi alltså sett en hårdare jargong det senaste året. Det här kan förstås samverka med kriget i Ukraina, något som river upp såren efter världskrigen. Den långa gränsen mot Ryssland och myten om den sovande ryska björnen manar till rustande, och även här är utfallet tudelat. Vi verkar både se en ny typ av beskyddande patriotism riktad mot öriket och en nytändning av fosterlandskänslan gentemot nationalstaten.
Men viktigt att komma ihåg är att den mycket unika Ålandsmodellen gav Finland suveränitet och den åländska befolkningen autonomi samt ett starkt minoritetsskydd. För svensk del minskade demilitariseringen det militära hotet mot Stockholm. Den framgångsrika lösningen är effektiv i det att den innefattar flera viktiga stabilitetsbyggande faktorer, vilket gör att den fortsättningsvis kan vara en plattform för stolthet och en förenande identitet för ålänningarna. Dessutom kan Åland föregå med exempel inom Nato: som reellt exempel på fredlig konfliktlösning och som alliansens enda demilitariserade område.
Hur det åländska egensinnet, ett karaktärsdrag som hela öriket samlades kring i och med 100-årsjubileet av självstyrelsen 2022, ska kombineras med ett alliansdeltagande är ett huvudbry. Samtidigt ska det bli fascinerande att se hur Ålands utbyte med Nato ser ut framöver och vilka perspektiv som öriket kan bidra med. Betydande blir det också att följa identitets- och självbildsutvecklingen för ålänningarna i förhållande till rådande politiska händelser och konflikter i världen i stort.
En sak är ändå säker: det är en märklig känsla att se den åländska flaggan fäst på en soldatuniform. Inte minst när värdena som Ålandsmodellen förkroppsligar borde framhållas mer än någonsin.
Norah Lång är Mänsklig Säkerhets praktikant under höstterminen 2023. Hon är kandidatstudent i freds- och konfliktvetenskap vid Lunds universitet samt journalist i press och eter. Det här är hennes första text för Mänsklig Säkerhet.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta redaktionen på red.manskligsakerhet@gmail.com.
Hjälp! Nätmagasinet Mänsklig Säkerhet har ebb i kassan. Vi vänder oss därför till läsare och andra som vill stödja vår ideella oberoende analyserande journalistik. Vi ber om bidrag, en slags ”prenumerationsavgift”, om 200 kronor eller mer. Swish- och kontonummer finns högst upp på sidan. Alla bidrag mottages med stor tacksamhet!
Lämna ett svar