ANALYS Val i Thailand hölls i maj, men det dröjde ett kvartal innan en premiärminister kunde utses. Ett nytt parti, Phak Kao Klai (ungefär ”framåtpartiet”), blev störst och skulle ha bildat en koalition med det näst största partiet, Pheu Thai (”för Thailand”). Bägge hade profilerat sig som demokratiska krafter som lovat att begränsa militärens makt. Men de gamla eliterna stoppade detta.
Nära tre månader efter valet bytte Thailands näst största parti Pheu Thai sida och allierade sig med de militärtrogna partierna som fram till dess setts som motståndare och fick få röster i valet. Som tack fick Pheu Thais kandidat, Srettha Thavisin, en affärsman inom fastighetsbranschen, leda den nya koalitionen. Många anhängare ser sig förrådda och har genomfört manifestationer för respekt för valresultatet — och mot det parti som skulle vara deras medkämpar för ett mer demokratiskt Thailand.
Kungens roll i det moderna Thailand förblir en stridsfråga
En av de stora valfrågorna var Thailands drakoniska majestätsbrottslag, som kan ge mellan tre och femton års fängelse för den som säger eller skriver något kritiskt om kungahuset och monarkin. Phak Kao Klai gick på val bland annat med ett löfte om att ändra på detta. Men Pheu Thai lovade efter kohandel med de militärtrogna partierna att inte röra på den lagen — och då blev det fritt fram att bilda en regering som visserligen fick en majoritet i parlamentet men inte återspeglade det verkliga valresultatet. Till saken hör att det bara är de 500 mandaten i representanthuset som är folkvalda. Senaten med 250 ledamöter utses av militären — och den såg till att det nya, demokratiska partiet Phak Kao Klais ledare Pita Limjaroenat, en karismatisk politiker som blivit mycket populär speciellt bland ungdomen, inte fick det stöd som behövs från parlamentets bägge kammare.
Problemet är större än så. Thailand har blivit ett modernt samhälle med en stor medelklass, utbildningsnivån är en helt annan än den var på femtio-, sextio- och även sjuttiotalet. Sociala medier har också gjort det lätt att sprida nyheter och åsikter på ett sätt som tidigare inte var möjligt. Respekten för monarkin är inte längre densamma och många vill se ett modernare statsskick, kanske mer som de konstitutionella monarkierna i Europa. Samtidigt vill den gamla eliten behålla det nuvarande systemet eftersom det garanterar deras makt och ställning i samhället.
Eliten försöker behålla sin makt i namn av att bevara monarkin i dess nuvarande ställning
Thailand (förr Siam) var en absolut monarki fram till 1932, då militären grep makten i den första av otaliga statskupper. Kungen, Prajadhipok, avsattes inte, men gick i exil i Storbritannien 1934. Året därpå abdikerade han, men kuppmakarna ville inte avskaffa monarkin som trots allt spelade en viktig roll för den nationella identiteten. Å andra sidan ville de inte heller ha en stark monark, så valet föll på Ananda Mahidol, en nioårig skolpojke i Schweiz, son till prins Mahidol Adulyadej. Ananda Mahidol, då 13 år gammal, kom till Thailand med sin mor och bror på ett kort besök 1938. Men det dröjde till andra världskriget var över innan de kunde företa en ny resa till Bangkok. Det besöket skulle också ha varit kortvarigt, men i juni 1946, någon dag innan de skulle åka tillbaka till Lausanne, hittades Ananda Mahidol död i palatset i Bangkok. Omständigheterna kring hans död — han hade blivit skjuten — har aldrig blivit klara. Den yngre brodern, Bhumibol Adulyadej, blev då kung. Han åkte dock snart tillbaka till Schweiz, gifte sig med prinsessan Sirikit, som han träffat i Europa. Föst 1950 återvände det nya kungaparet till Thailand. En dotter föddes i Schweiz och sedan kom en son och två döttrar födda i Bangkok.
Unik allians mellan plutokratin och militären
Det var ingen större uppståndelse kring kungafamiljen. Kungen spelade jazz och tillbringade den mesta tiden med drottningen och barnen. Men en ny elit hade vuxit fram, och trots att monarkin satts på sparlåga var den en viktig del av den maktkonstellation som växte fram efter andra världskriget. Välbärgade affärsmän av kinesiskt ursprung har sedan 1800-talet funnits i alla sydostasiatiska länder, men det är bara i Thailand de har antagit nya namn och assimilerats till den grad att det är svåra att skilja dem från ”inhemska” medborgare. Samtidigt har ett i det närmaste unikt bekvämlighetsäktenskap etablerats mellan plutokratin och militären. Den tredje komponenten, byråkratin, sköter de dagliga affärerna och över det hela tronar monarkin som enande faktor. Även om prinsarna Ananda Mahidol och Bhumibol Adulyadej var mycket unga fanns det äldre prinsar som agerade som maktmäklare. Denna kombinerade nya elit blev grunden till det system som varit förhärskande ända fram till idag.
Monarkin stärktes som västallierat fäste under Vietnamkriget
En stor förnyelse av systemet inträffade omkring 1960 efter att överbefälhavaren fältmarskalk Sarit Thanarat gripit makten i en kupp och styrde landet med järnhand. Han beslöt att återuppliva monarkin och ge den en ny roll — dock utan att rucka på det system han och andra militärer byggt upp. Anledningen var uppenbar och det skedde i nära samarbete med Sarits amerikanska rådgivare. Nordvietnam hade blivit kommuniststyrt och kommunistiska upprorsrörelser var aktiva över hela Sydostasien. Thailand hade i det läget två saker som kunde utnyttjas för att stärka den nationalism som behövdes för att se till att landet inte föll under kommunistiskt inflytande: till skillnad från andra länder i regionen hade landet aldrig varit västerländsk koloni — och man hade en monarki med en kung som kunde ges en nära nog gudomlig status om man knöt an till gamla traditioner.
Och det gjorde man. Bhumibol Adulyadej började resa, över hela regionen och till USA, där han på Hawaii sammanfördes med Elvis Presley. En bild på den thailändske kungen prydde omslaget på det amerikanska veckomagasinet Time. Och han reste runt i landet, till små byar och även de som befolkades av bergsstamfolk, där Thailands egen kommunistiska gerilla hade en rekryteringsbas. Det fungerade, och när Sydvietnam, Kambodja och Laos föll under kommunistiskt styre 1975 överlevde Thailand som ett västallierat fäste i Sydostasien. Kungen var den enande faktorn och trots otaliga lyckade och misslyckade militärkupper förblev Thailand politiskt sett förvånansvärt stabilt.
Skandalomsusad ny kung har gjort monarkin ifrågasatt
Men så avled Bhumibol Adulyadej den 13 oktober 2016. Han var 88 år gammal och hade suttit på tronen i 70 år. Han efterträddes av sin ende son, Vajiralongkorn, som sågs med helt andra ögon av den allmänna opinionen. En uppmärksammad video med honom och hans tredje partner cirkulerade redan när han var kronprins. Hon satt nästan naken vid ett bord där de åt middag. Ryktesspridningen om skandalösa affärer tog fart på sociala medier. Dagens Thailand är inte detsamma som när Bhumibol besteg tronen och regional säkerhet var den stora frågan. Men kohandeln efter valet visar att den gamla eliten är beredd att göra allt för att inte ändra på monarkens ställning, än mindre avskaffa lagen om majestätsbrott.
Den nuvarande krisen kommer dessutom i ett läge där monarkins framtid hänger på en tråd. Vajiralongkorn är 71 år gammal och det finns ingen uppenbar arvinge. En son som är prins lider av intellektuell funktionsnedsättning och en dotter, som länge tippades som en möjlig efterträdare, kollapsade i december förra året och befinner sig fortfarande i koma. Men kungen har fyra söner med en kvinna han skiljde sig från 1996. De fråntogs då sina titlar och har bott utomlands sedan dess. Nu i mitten av augusti kom till mångas förvåning två av sönerna tillbaka på ett kort besök. En av dem, Vacharaesorn Vivacharawongse, gjorde succé med sitt folkliga men ändock värdiga sätt. Han arbetar på en advokatfirma i USA och har sin egen, välbesökta sajt på sociala medier där han håller tal och framför sina åsikter. De som träffat honom privat säger att han har en helt annan syn på monarkens roll än den förhärskande. Den andre brodern, Chakrivwat Vivacharawongse, som är läkare i USA, höll en lägre profil.
Det anses allmänt i Thailand att det hade varit omöjligt för de två bröderna att komma på besök utan ett godkännande från högsta ort. Om Vacharaesorn återvänder till Thailand för gott och får tillbaka den kungliga titel han fråntogs för 27 år sedan kan det bli kungadömets räddning och Thailand blir som t ex Sverige, Norge, Danmark eller Nederländerna. Men om eliten sätter sig på tvären kan det leda till omfattande oroligheter. Manipulationerna efter årets val bådar inte gott och det står klart att kampen om Thailands framtid bara har börjat.
Bertil Lintner, frilansjournalist baserad i Thailand. Medverkar regelbundet i Mänsklig Säkerhet och har bl a skrivit för Asia Times. Författare till flera böcker om politik och utveckling i Asien.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta redaktionen på red.manskligsakerhet@gmail.com.
Hjälp! Nätmagasinet Mänsklig Säkerhet har ebb i kassan. Vi vänder oss därför till läsare och andra som vill stödja vår ideella oberoende analyserande journalistik.
Vi ber om bidrag, en slags ”prenumerationsavgift”, om 200 kronor eller mer. Föreningen Klimatriksdagen fick in 80 000 kronor genom crowdfunding i vintras. Kan de kan väl vi?
Swish- och kontonummer finns högst upp på sidan. Alla bidrag mottages med stor tacksamhet!
Lämna ett svar