ANALYS Om man snurrar på en jordglob till en viss longitud dominerar två större länder. Det ena, Kina, stärker just nu sin maktställning- i världen på ett nytt och aggressivt sätt. Det andra, Australien, svarar med att knyta ännu starkare band till det USA-ledda väst som Kina utpekar som en fiende.
Grannsämjan här har inte alltid varit den bästa, med misstänksamhet från australiskt håll under 1900-talets omvälvningar i Kina. Tre ”politiska och diplomatiska solskensperioder” kan inringas, enligt James Curran, historieprofessor vid Sydney University som skrivit en djuplodande bok om relationerna.
Först från det att de formella förbindelserna inleddes 1976 fram till det sena 1980-talet, sedan från 1996 till 2007 och slutligen från 2009 till 2017. Ett par år senare hade irritationen på den australiska regeringen tilltagit i Peking, bl.a. för att it-jätten Huawei utestängts och frågetecken om coronaviruset. Motdraget blev en strypning av importen.
Just nu upptining i relationerna
För tillfället pågår en upptiningsprocess mellan Xi Jinpings styre och den ett år gamla Laborregeringen under premiärministern Anthony Albanese. Kontakter på högsta nivå planeras och handels- och turistutbyte väntas ta fart igen på allvar.
- Relationen för närvarande bestäms av det kommersiella utbytet. De bägge ekonomierna kompletterar varandra mycket väl. Inte ens de mest inbitna utrikespolitiska hökarna propagerar för ett stopp för försäljning av järnmalm till Kina – något som bidragit till välstånd i Australien de senaste tjugo åren, säger James Curran.
Men, samtidigt utmålas Kina som ett hot i regeringens nya säkerhetspolitiska rapport, National Defence. Kinas militära uppbyggnad är ”den största och mest ambitiösa något land gjort sedan andra världskrigets slut”, utan insyn eller försäkringar om de strategiska avsikterna. Vidare framhålls att Kinas önskemål om dominans av Sydkinesiska sjön rubbar den ”globala regelbaserade ordningen i Indo-Stilla havsregionen” samt att Kina är inblandat ”i strategisk konkurrens i Australiens grannområde”.
Länk till National Defence-rapporten: https://online.flippingbook.com/view/909943058/4/
Relationerna mellan Kina och Australien präglas också av den minskande inflytandet i regionen för Australiens främsta allierade, USA. Den relativt nya trepartsalliansen AUKUS mellan Australien, Storbritannien och USA, innefattar bl a ett mycket omfattande avtal om atomdrivna ubåtar. Något som inte ses med blida ögon från Peking.
Australiens relation med USA är inte alltid betryggande
Många bedömare i Australien pekar dels på det långa avståndet till alliansbrodern USA, dels på den inrikespolitiska osäkerheten inför presidentvalet nästa år i och med att minnena av den destruktiva isolationistiska America First-attityden under Donald Trump fortfarande är färska. Förhoppningar finns om utvidgning av västalliansen, genom att inkludera Japan och Indien, men kan falla på japanska grundlagsmässiga inskränkningar av militären och på den gängse ovissheten om vart New Delhi egentligen vill gå.
– Jag är rädd för att vi kan få se ett större gap mellan vilja och förmåga trots all dynamik i USA. Det syns för ögonblicket i Ukraina, där det första Joe Biden gjorde var att utesluta amerikanska marktrupper. Aptiten i Washington när det gäller Ukraina avtar och vem kan säga vilka kalkyler som dras upp framöver om det bränner till i Asien – och Washington kommer fram till att man inte kan vinna ett krig mot Kina. Var står vi då, de nära allierade? undrar James Curran.
Mycket beror på utvecklingen rörande Taiwan
Paralleller kan dras mellan Vladimir Putins angrepp på grannen Ukraina och Xi Jinpings troliga innersta dröm om att bli den som ”återförenar” ön Taiwan med fastlands-Kina. Och, just sådant görs i den här delen av världen med stort beroende av öppna farleder, till havs och i luften. Nyckelorden i sammanhanget är ”rättigheter” och ”intressesfär” och vem som i så fall har den rätten. Flera länder i Asien värjer sig mot tanken på att ingå i en kinesisk sfär och blickar ivrigare mot USA, däribland exempelvis Vietnam.
Men misstänksamhet mot USA pyser också i en del läger i Australien, med frågetecken kring AUKUS.
- Inom AUKUS hävdas att det handlar om avskräckning, medan kineserna sannolikt betraktar detta som planer på militär upptrappning på deras egen bakgård. Med tanke på den redan omfattande amerikanska närvaron i och runt Taiwansundet – betänk att USA har runt 800 militärbaser runt jordklotet mot bara en för Kina, i Djibouti – kommer Kina sannolikt känna ett behov av att bygga ut sin egen militära kapacitet. Gud förbjude att de förverkligar planerna på att ”återförena” Taiwan, men det är sannerligen en möjlighet, säger Jane Golley, Kinaexpert och professor vid Australian National University.
- Utvecklingen framöver kommer, menar Jane Golley, att bero på hur övriga länder i världen betraktar Taiwans status, som en del i Kina eller inte. Mer tal om att gå i försvar för Taiwan – som i uttalanden från Biden – kan innebära ett hot mot freden och stabiliteten i Indo-Stilla havsregionen.
En annan Kinakännare, Malcolm Davis på tankesmedjan Aspi, Australian Strategic Policy Institute, framhåller att USA och dess allierade inte nödvändigtvis är ”svagare” men måste öka produktionen av försvarsmateriel dramatiskt för att kunna matcha Kina vid en eventuell invasion av Taiwan. Anthony Albanese aviserade höjda försvarsanslag redan i höstas, sedan kom AUKUS-avtalet om ubåtar i mars och därefter löften om miljardsatsningar på inhemsk tillverkning av långdistansrobotar och precisionsguidade vapen.
Om USA går mot isolationism ökar Australiens sårbarhet
Malcolm Davis tillhör dem som varnar för att nya nationalistiska strömningar i USA breder ut sig med mindre intresse för övriga världen, något som i sin tur skulle leda till att andra allierade börjar tvivla på USA och sårbarheten blir större för bl.a. Australien. Men han påminner om att Kina också har stora problem.
- Man måste överväga hur ”bräcklig” Xis maktbas är med tanke på ekonomiska och demografiska trender, särskilt om det blir en global konjunkturnedgång och därtill snabbt accelererande klimatförändringar. Eller med andra ord, det finns ingen garanterad klar vinnare på någon sida av den här strategiska kraftmätningen.
Karin Henriksson är återkommande skribent i Mänsklig Säkerhet, normalt baserad i Washington, DC, men just återkommen från en resa till Australien.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Lämna ett svar