Kräv mer – inte mindre – global samverkan och åtgärda klimatet (del II av II)

ANALYS: Idag krävs global samverkan för att lösa gemensamma problem. Det gäller inte bara att vara med i NATO för att skydda svensk säkerhet. Lika viktigt är att motverka stollerier och försök att kapa banden med omvärlden och föra över makten till SD:s lilla krets av unga män med märkliga visioner. Vi får inte låta decennier av svenskt globalt ansvarstagande för fred, säkerhet, utveckling och miljö och klimat ersättas med orealistisk isolationism a la Nordkorea.

Forskare och opinionsundersökningar talar för global samverkan och experter lägger fram konstruktiva förslag för strukturer för att möta globala hot och bidra till ökad mänsklig säkerhet.

Men inskränkta autokrater och populister motsätter sig klimatsamverkan och skär istället, som nu i Sverige, ner anslagen för global samverkan och ökar växthusgasutsläppen.

I fråga om militärt samarbete är budskapet radikalt motsatt. Medlemskap i försvarsalliansen NATO har högsta prioritet för regeringen. Och åtminstone verbalt har de tidigare Rysslandskramarna i SD också markerat stöd för NATO. Men det tycks oklart om det ofta Putinvänliga SD:s position är ärlig eller taktisk för att inte fronta mot regeringen. (Hur som helst gick beslutet om att stödja NATO-medlemskap väldigt fort i SD, helt utan demokratisk förankring i detta toppstyrda elitistiska parti).

Självklart är det just klimatarbetet som SD nu arbetar för att montera ner, särskilt genom att underminera just EU som har starkast makt för att påverka det arbetet.

Men det är extremt oklart hur SD tänker sig att kunna få ner Kinas och andras utsläpp om inte det globala samfundet inklusive Sverige agerar aktivt på den överstatliga arenan.

Att vara fixerad på svenska bränslepriser vid pump funkar inte som seriös lösning (även om den sortens populism på hemmaplan lockar väljare, inte minst bilburna män).

Forskarna I SNS-rapport om global samverkan har mätt organisationers grad av makt

Den legala makten rör rätten och befogenheter att fatta bindande beslut. Denna makt är helt avhängig av i vad mån stater har överlåtit beslutsrätt till exempelvis EU, Valutafonden eller FN. Att anklaga FN för att vara tandlöst är alltså helt meningslöst: om stormakterna gav ifrån sig makt skulle FN kunna bli mycket kraftfullt.

EU och Världshandelsorganisationen (WTO) har avsevärt starkare legal makt än andra överstatliga aktörer. De kan utfärda sanktioner i form av böter eller indragna bidrag till stater som bryter mot sina åtaganden i organisationerna, blockera bidrag (som EU till Ungern och Polen som brister rörande rättsstatens principer om åtgärder mot korruption och respekten för oberoende domstolar).

Institutionell makt och materiell makt är avhängigt av medlemsstaters bidrag till olika aktörer. Det kan vara uttaxerade bidrag, fastställda i budgetförhandlingar stater emellan, där länder utifrån sin storlek (ekonomisk kapacitet, befolkning). bidrar till organisationernas verksamhet, för ett eller flera år i taget.

Ide’baserad makt rör normativt inflytande t ex över vilka frågor som uppmärksammas och därmed kan åtgärdas av det globala samfundet.

En tongivande aktör i fråga om ekonomisk politik är IMF med omfattande kunskapsbank med ekonomiska forskningsrapporter, statistik och policyrapporter som sprids globalt. Därtill har IMF stor kapacitet att anordna prestigefyllda och agendasättande konferenser och rådslag.

Liksom IMF har FN en rad uppmärksammade normledande index som rankar länder i frågor som tillväxt, sysselsättning, barnadödlighet, mänsklig utveckling till kvinnors utbildning mm. Särskilt inflytande har FN:s millenniemål och hållbarhetsmål (MDGs och SDGs)

Forskarna i SNS-rapporten har mätt aktörernas effektivitet

Rapporten belyser organisationers effektivitet genom att ranka deras förmåga att bidra till att lösa angivna problem, som t ex fred och säkerhet, ekonomisk utveckling, bekämpning av ohälsa, miljöförstöring, akuta flyktingproblem och humanitära kriser mm. Slutsatsen är att organisationerna överlag agerar ”fairly impressive” i att lösa problem, ställa om sin verksamhet utifrån uppkomna behov och följa uppdrag och regelverk. Det saknas belägg för att organisationer skulle vara svaga och inte kunna fullgöra sina uppdrag. Förmågan varier dock med hänsyn till den makt och de resurser som stater givit organisationerna.

Legitimitet

Vad gäller legitimitet framhålls att trots att kritik beträffande exempelvis sammansättningen i FN:s säkerhetsråd och IMF:s och Världsbankens styrelser så har medborgare och beslutsfattare världen över generellt sett en positiv bild av organisationernas legitimitet.

Tilliten är likvärdig med den som finns för nationella beslutsfattare.

Här finns dock nationella skillnader: i USA är allmänhetens stöd för den nationella regeringen mindre än för globala aktörer, medan motsatsen gäller i auktoritärt styrda länder som Ryssland. Yngre personer har större tilltro än äldre och välinformerade eliter/beslutsfattare har större tilltro än medborgare i gemen.

Även om motståndet mot global samverkan och plädering för att ”take back control” så finns inga fakta som talar för annat att det är en högljudd, icke-representativ minoritet som för fram sådana tankar.

Forskarnas övergripande slutsatser och förslag: nyinvestering i global samverkan!

Forskarna anser att det krävs en nyinvestering i internationellt samarbete. Det kan bara ske om stater ger de globala och regionala aktörerna större makt och resurser. 

Experterna uppmanar Sverige att ta ledartröjan i detta arbete.

Det finns olika vägar framåt:

1. Att uppgradera befintliga organisationer genom att stärka och bredda deras makt och påverkansmöjligheter, införa majoritetsbeslut som ersätter krav på total enighet (vilket t ex blockerat EU) och stärka metoder för regelefterlevnad (sanktioner mm) och stärka kunskap och expertis.
2. Utveckla nya former av samverkan: fler varianter av samverkan mellan offentliga och privata aktörer, mer sub-nationellt samarbete (som mellan städer) och informella mellanstatliga strukturer som G20.
3. Transformation av det globala samarbetet: skapa nya och mer kraftfulla organisationer med den typ av styrkor och maktmedel som EU har, som bättre säkrar finansiering, verkställighet och regelefterlevnad. Eventuell rätt att beskatta stater, införa starkare juridiska regelverk och utökad roll för internationella domstolar som ICC.

Forskarnas förslag förkastades av representanter från regeringskansli/statliga myndigheter

Som svar på forskarnas analys och förslag vid rapportpresentationen hävdade statssekreterare Diana Janse (UD) att Sverige redan är ledande i multilateralt arbete – även om den nya regeringen dragit ner på det multilaterala stödet. Hon ansåg att det multilaterala var ”jätteviktigt” men att man inte ska ha en övertro på dess förmåga. Att skära ner på bidragen hade enligt Janse fått FN att mer aktivt lyssna på Sverige. Det viktigaste var enligt Janse ” ide’buret” arbete. (Något många skulle avfärda som prat).

Matthias Frumerie, svensk klimatförhandlare, framhöll förvånansvärt nog att det ”kan vara riskabelt att ge överstatliga aktörer mer makt”. Beslut ska fattas på nationell nivå. Han påstod att världen trots allt inte är så illa ute som när prognoserna pekade på temperaturökning om 4 grader C – utan ”bara” på 2,7 grader.

Charlotte Petri Gornitza, generaldiektör för MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, ansåg att den ide’burna makten är den viktigaste och pekade på FN:s millenniemål som normledande och fick här starkt stöd av Janse som sa att överstatlighet var ”en utopi”.

Avslutande ord  

Som forskaren Karin Bäckstrand framhöll är det givetvis viktigt att inte bara titta på hur enskilda överstatliga aktörer agerar utan att belysa helheten och den samlade bild av hur de tacklar inte minst klimatfrågan och att ”uppgradera” detta arbete. Som Bäckstrand sa behövs idag nya konstellationer, ”FN-plus”, dels där FN stärks, dels samarbetar med icke-statliga aktörer som näringsliv och civilsamhälle.

Sammantaget är det dags att bygga fredlig existens och samverkan på alla nivåer, i tider av alltför stort fokus på militär samverkan. Och dags att lyssna på forskare och sakkunskap.

Eftersom SNS-studien visar att människor världen över har stort förtroende för överstatliga organisationer så finns det stort politiskt handlingsutrymme att arbeta för ett stärkande av multilateral samverkan.

För att travestera ett gammalt uttryck av den forne franske utrikesministern Tallyerand: Klimathoten är alltför allvarliga för att överlåtas åt populistiska faktaförnekande politiker.

 

FAKTARUTA: Klimatet som fallstudie: SNS-rapporten belyser i en fallstudie det globala klimatsamarbetet, med fokus på FN (UNFCCC, UN Framework Convention Climate Change) och EU som centrala aktörer. UNFCCC för att den täcker nästan alla världens länder och EU för att unionen har vassast verktyg. UNFCCC som alltså är svagt åtnjuter enligt forskarna större förtroende än IMF.

EU är världsledande på klimatområdet. EU:s engagemang föll lite i samband med att Ungern och Polen kom in som nya medlemmar 2004. Men därefter har EU skärpt agendan under ledning av en framsynt ledare som Ursula von der Leyen, med EUs Fit for 55, Klimatlag och Climate and Energy Framework 2021. Sammantaget arbetar 1 300 personer i Bryssel med klimat, energi och miljö och 30 procent av EU:s budget satsas 2021 – 27 på klimat. Detta kan jämföras med Sverige som skär ner på klimatåtgärder och säger nej till EU:s skogspolitik som syftar till att lagra mer koldioxid.

Forskarna betonar att det som nu görs är otillräckligt för att stoppa utvecklingen mot 3 graders genomsnittlig temperaturökning. Inget talar heller för att målen att mildra effekterna av ökningarna – och inte heller för att målen att ställa om ska kunna nås.

UNFCCC agerar utifrån Parisavtalet vars stora svaghet är att det bygger på frivilliga nationella åtaganden. Om UNFCCC hade haft EU:s maktmedel skulle möjligheterna att gemensamt och globalt bekämpa klimatförändringarna ha varit mycket större.

Särskilda åtgärder krävs av Kina som idag står för 29 procent av växthusgasutsläppen, USA för 15, Indien för 10 och EU för 9. De fem största länderna genererar över hälften av utsläppen – medan 100 länder bara släpper ut 3 – 4 procent. Städer, med cirka hälften av jordens befolkning. Släpper utr 75 procent. Klimatorättvisan kan knappas presenteras mer tydligt. (se UNEP:s årliga Emission gaps)

Forskarna efterlyser ”A supreme (global) authority to impose climate regulations”.

Gerd Johnsson-Latham, chefredaktör för Mänsklig säkerhet, med decennier av erfarenhet av multilateralt samarbete.

Redaktör: Lotta Schüllerqvist