ANALYS. Människor globalt har lika stort förtroende för internationella organisationer som för nationella regeringar för att hantera krig, ekonomi, klimat, miljö och fattigdom. Men medan stödet stärktes halvseklet efter andra världskrigets förödelser så har det minskat sedan 2010 i länder präglade av autokrater, populism och kunskapsförakt. Med dagens regering, styrd av SD, tycks decennier av svenskt globalt ansvarstagande ersättas av naiv isolationism.
Världen idag är mer sammankopplad än någonsin genom teknisk utveckling med snabb nyhetsförmedling och kommunikationer. Vi blir delaktiga i det som händer överallt, samtidigt som det sker. Vi drabbas också av smittsamma sjukdomar genom människors intensiva resande och gasutsläpp, hetta, torka och översvämningar är idag gemensamma angelägenheter.
Merparten av problemen bottnar i mer välbärgade människors vårdslösa och kortsiktiga beteenden och vägval. Men problem som uppstår till följd av mänskligt agerade kan också lösas av människor.
Sverige, som i modern tid varit en aktiv förespråkare för globalt samarbete, frihandel, öppna marknader, nedrustning, utvecklingssamarbete och stärkande av kvinnors rättigheter har nu med alliansregeringen och SD i förarsätet, vikit av åt ett annat håll.
Trots att forskarsamhället både globalt och i Sverige protesterar mot sådan farlig och ödesdiger faktaförnekelse.
Nu driver regeringen och SD oss in i en globalt sett extrem liten krets där de forna presidenterna Donald Trump och Jair Bolsonaro satt tonen.
Fit for Purpose?
Mot bakgrund av dagens multipla kriser och den nu förda regerings- och SD-politiken är det särskilt välkommet att SNS, Studieförbundet näringsliv och samhälle, som i april 2023 publicerade en rapport i sin demokratiserie, fokuserar på ”Global Governance –Fit for Purpose?”
Rapporten är sammanställd av forskarna Jonas Tallberg, Karin Bäckstrand, Jan Aart Scholte och Thomas Sommerer.
Det primära syftet är att belysa i vad mån befintliga mellanstatliga organisationer på global och regional nivå är rustade för att möta dagens komplexa problem som förorsakats av klimatkris, miljöförstöring, krig, fattigdom och ohälsa.
Sammantaget bedöms befintliga strukturer vara otillräckliga för att möta dagens hot, främst på klimatområdet. Därför avslutas rapporten med förslag om att skapa vassare strukturer som kan möta klimathoten mer effektivt än dagens som ofta bygger på frivilliga åtaganden, som Parisavtalet.
Forskarna förordar exempelvis en ny organisationen, en ”World Environment Organisation” med stor beslutsrätt och resurser.
Gemensamt ansvarstagande ersätts av ansvarslös isolationism
SNS-forskarna jämför utvecklingen över tid och pekar på hur världens ledare efter andra världskrigets brutaliteter samlades för att skapa strukturer för att stater skulle samverka istället för att bekriga varandra. Det gällde i första hand samverkan för att hantera frågor kring säkerhet, respekt för universella mänskliga rättigheter och ekonomisk stabilitet.
Redan de första efterkrigsåren tillskapades FN, Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF). De följdes snart av framför allt organisationer med smalare tematiska syften och regional inriktning. Det gäller exempelvis Världshälsoorganisationen (WHO) och det som nu utvecklats till EU, den Europeiska Unionen, ner till mindre grupperingar som Arktiska rådet och den s k Kimberlyprocessen som syftar till att motverka handel med blodsdiamanter.
Under hela perioden 1950 – 2010 stärktes global samverkan i olika multilaterala organisationer, även om en avmattning märktes redan i slutet på 1900-talet.
Autokrater som Kina och Ryssland utmanar den regelbaserade världsordningen, i namn av ”rättvisa”
Som led i maktkampen mellan USA och Kina, och mellan demokratier och diktaturer, utmanas nu det Väst ser som en regelbaserad världsordning, men av andra utmålas som strukturer som vidmakthåller västlig hegemoni och nu överspelade maktförhållanden från 1945.
Men talet om global rättvisa döljer oftast auktoritära förtryckarregimers maktanspråk och kommer gärna i kombination med patriarkala värderingar, krav på inskränkt aborträtt och förtryck av minoriteter. Forskarna noterar att multilaterala aktörer ifrågasätts av delar av civilsamhället, som är kritiska mot vad de ser som hyckleri och dubbelmoral. Dessvärre genomskådar dessa ofta vänsterorienterade grupper sällan autokraternas åsiktsförtryck.
Populister i Sverige och annorstädes fokuserar alltmer på att underminera just klimatarbetet och motarbeta EU som är den aktörer som har mest ”muskler” i form av beslutsrätt, sanktionsmöjligheter och expertis.
Dagens globala samarbetsstruktur är omfattande, men behöver bli vassare
SNS’s forskarrapport belyser mångfalden av multilaterala aktörer, som bygger på formell samverkan mellan länder och också andra aktörer som företag och städer.
Organisationernas verksamhet regleras i avtal, framförhandlade mellan stater. Förhandlingar kan ta decennier för att jämka allas krav och synpunkter. Strukturerna är permanenta, med beslutande fora i form av styrelser där staters representanter ingår. Vid årsmöten deltar ofta ministrar.
Att som flera svenska debattörer påstå att ”Bryssel” styr EU är alltså helt felaktigt.
Multilaterala organisationer är gemensamt finansierade och har internationella staber som generellt sett är mycket små i jämförelse med staters och t o m enskilda städers resurser.
I snitt är världens länder med i 38 olika organisationer
Idag finns ett 70-tal organisationer där stater i olika grad samverkar och dessutom ett tusental hybridstrukturer där stater, städer och/eller näringslivsaktörer samverkar.
Rapporten visar att i genomsnitt är länder medlemmar i 38 organisationer. Bara 10 procent av organisationerna har tvingande mekanismer för att säkra att överenskomna regelverk efterlevs. De starkaste – men märkligt nog minst ifrågasatta – finns på handelsområdet med WTO.
Kanske är det mest okunnighet som gjort att det inte hörts några krav från svensk populistiskt håll om att ”ta tillbaka kontrollen” från WTO. Mer troligt är kanske att populisterna har stöd från aktörer i näringslivet som inte vill kritisera handelssamarbetet.
Organisationerna är mindre resursstarka än många stater
Överlag är organisationerna små: det starka WTO som täcker hela världen har exempelvis bara 5 600 anställda, att jämföras med Storbritanniens 2 800 anställda på handelsområdet.
Finansieringen av organisationerna har alltid varit en stridsfråga, såväl rörande helhetsvolym som uttaxering av enskilda staters bidrag (s k bördefördelning, frågor som ofta är de allra sista att lösa i stora globala förhandlingar). Även om stora bidrag kostar pengar så ger de inflytande. Förenta Staterna har t ex betalat upp mot en fjärdedel av kostnaderna för Världsbanken, vilket länge gav USA rätt att inneha chefsposten i banken.
Sverige har under de 40 år jag själv arbetade i UD varit en aktiv multilateral aktör och genom såväl kunskap som ekonomiska bidrag kunnat påverka bl a FN och dess olika fackorgan och därmed kunnat stärka bl a kvinnors rättigheter.
Alltmer privat finansiering av globalt samarbete
Forskarna visar att 3 200 privata partnerskap bidrar till floran av global samverkan.
Sedan flera decennier finansieras multilateral samverkan till stora delar av privata aktörer som Melinda och Bill Gates fond och Coca Cola. Detta påverkar bl a helhetsinriktningen av den globala genom att Gates primärt satsar på hälsa, med öronmärkta bidrag till den sk Globala Fonden som är knuten till WHO.
FN:s generalsekreterare Antonio Guterres har uttryckt stark oro över att enskilda bidragsgivares preferenser leder till att organisationerna har svårt att driva igenom den kärnverksamhet som organisationernas styrelser i demokratiska anda beslutat om. Istället styr pengarna.
Gerd Johnsson-Latham
Redaktör: Lotta Schüllerqvist
Lämna ett svar