NATO och klimatsäkerhet: hur kan Sverige bidra?

ANALYS Klimatförändringarna har landat sent på NATOs bord. De risker som redan visar sig är komplexa och har inga militära lösningar. Ändå måste NATO förstå och förhålla sig till hur nya kriser kan förebyggas och lindras. När Sverige så småningom blir medlem av NATO finns en kvalificerad kompetens att bidra med, utvecklad särskilt under tiden som medlem av FNs säkerhetsråd och OSSEs ordförande.

Kriget har styrt debatten

Rysslands anfallskrig mot Ukraina har i grunden skakat om den europeiska säkerhetsordning som byggts upp efter det kalla krigets slut. En konsekvens av Rysslands brutala krigsföring är att de tidigare alliansfria länderna Sverige och Finland ansökte om medlemskap i NATO våren 2022. Debatten om NATO i Sverige idag domineras så klart av frågan om när Sverige kommer att bli medlem av militäralliansen. Att Turkiet och Ungern skulle sätta käppar i hjulet för Sverige och att Finland skulle bli NATO-medlem före Sverige var det nog få som förutsåg när de svenska och finska regeringarna fattade beslut om att ansöka om medlemskap.

Även om det i skrivande stund råder osäkerhet om när Sverige kan träda in i NATO är nog de flesta överens om att Sverige kommer att bli medlem vid någon tidpunkt. Debatten har hittills i stor utsträckning handlat om vad NATO-medlemskapet betyder för Sveriges nationella försvar och säkerhet samt på vilka sätt Sveriges kan stärka alliansens förmåga att bistå sina medlemmar, inte minst med fokus på Norden och Baltikum, i händelse av kris och krig.

Klimatet nytt för NATO

En fråga som däremot inte har debatterats i någon större utsträckning är på vilka sätt Sverige skulle kunna bidra till att stärka NATO:s förmåga att analysera och hantera klimatrelaterade säkerhetshot. Det är egentligen inte så konstigt. Vem har tid att tänka på klimathotet när krig råder i Europa och vad har klimatsäkerhet med NATO att göra?

Rysslands anfallskrig mot Ukraina har fått militär- och försvarspolitiska aspekter att hamna i fokus i den svenska debatten, vilket är naturligt givet brutaliteten i den ryska krigföringen. Samtidigt finns det en tydlig klimatdimension i konflikten, kopplad till Europas beroende av rysk fossil energi. Det råder ingen tvekan om att NATO och dess medlemsländer behöver öka den gemensamma förmågan att analysera den här typen av strategiska beroenden och risker. Med största sannolikhet kommer de att bli än mer kännbara i framtiden i takt med att fler länder försöker ställa om till fossilfria ekonomier. Klimatförändringarnas påverkan på Arktis är också en fråga som NATO och dess medlemmar har intresserat sig för på senare år, på grund av regionens ökande ekonomiska och säkerhetspolitiska betydelse i klimatförändringarnas kölvatten.

Komplexa risker kräver kvalificerad analys

IPCC:s senaste rapport ger vid handen att omkring 3,5 miljarder människor lever under omständigheter där de är mycket sårbara för klimatförändringarnas negativa konsekvenser, inte minst när det kommer till mat- och vattenförsörjning. Forskning visar också att klimatrisker orsakade av torka, vattenbrist, översvämningar, extrema väderhändelser och havsnivåhöjningar ofta påverkar flera länder i samma region samtidigt.

Klimatrisker förstärks inte enbart av geografiska faktorer. Också sociala, ekonomiska och politiska omständigheter spelar in, inte minst som ett resultat av transnationella flöden av varor, kapital, och människor. Detta måste naturligtvis länderna i en av världens mest integrerade regioner – Europa – hantera. Både EU och NATO har på senare tid utvecklat sina förmågor på detta område. I januari i år publicerade EU och NATO ett gemensamt uttalande där de båda organisationerna tillkännagav att de ska bredda och fördjupa samarbetet kring klimatrelaterade säkerhetshot och utmaningar.

NATO publicerade förra året sin första klimatsäkerhetsrapport som slår fast att NATO strävar efter att bli en ledande internationell organisation i att analysera och hantera klimatsäkerhet. Rapporten fokuserar främst på NATO:s strategiska område, installationer och operationer, samt dess civila beredskap. Dessa är naturligtvis viktiga aspekter av förmågan att hantera klimatrelaterade säkerhetsrisker, inte minst då militära resurser ofta utnyttjas vid humanitära katastrofer. Att verka för att reducera de allierade försvarsmakternas utsläpp är en del av den nödvändiga klimatomställningen.

EU har kommit längre

NATO har inte kommit lika långt som EU i arbetet med att integrera klimatrelaterade säkerhetsrisker i den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Inom EU implementeras nu initiativ som att placera miljö- och klimatrådgivare vid EU:s militära och civila missioner och öka fokuset på klimat och säkerhet i utbildningen av militär och civil personal. EU:s samarbete med FN:s klimatsäkerhetsmekanism håller också på att fördjupas. Men även inom EU är det lång väg kvar för att klimatsäkerhet ska prioriteras på samma sätt som andra hot inom utrikes- och säkerhetspolitiken.

Sverige har kompetens

Vad kan då Sverige göra för att bidra till att utveckla NATO:s politik och förmåga på klimatsäkerhetsområdet? Sverige har under de senaste åren byggt upp stor diplomatisk kompetens kring dessa frågor och svenska diplomater har framgångsrikt drivit på för att utveckla arbetet inom FN, när Sverige var icke-permanent medlem av FN:s säkerhetsråd 2017-2018, och OSSE, när Sverige för ordförande 2021. Det finns alltså goda förutsättningar att driva dessa frågor även inom NATO, om den politiska viljan finns när väl Sverige släpps in.

Det hör till saken att NATO är en långt mer politisk och komplex organisation än vad många bedömare kanske trodde inför Sveriges beslut att ansöka om medlemskap. Den svenska inlärningskurvan om den politiska dynamiken inom alliansen har varit brant det senaste året, för att uttrycka sig milt. Även om NATO:s roll i den internationella politiken till största delen handlar om att åstadkomma kollektiv säkerhet för alliansens medlemmar genom militär avskräckning (ytterst med kärnvapen), så är också NATO:s normsättande makt stor på en rad olika säkerhetspolitiska områden. I och med att flera medlemsländer, som Tyskland, Danmark, Nederländerna och Frankrike, också är intresserade av att driva frågan om klimatsäkerhet inom NATO och EU, borde det finnas goda förutsättningar för Sverige att dra på sina tidigare erfarenheter. Kanada har därtill nyligen upprättat ett NATO-center för klimatförändringar och säkerhet. Det finns uppenbarligen ett intresse för frågan.

Dags att sätta igång

Till sist, även om det inte finns någon militär lösning på klimathotet, så kommer NATO, EU och andra internationella organisationer behöva bistå sina medlemsländer och partners med att hantera de säkerhetsrisker som klimatförändringarna orsakar. Sverige har förhållandevis bred erfarenhet av att arbeta på detta område inom både diplomati och forskning och kan verka för att utveckla NATO:s förmåga att analysera och hantera den här typen av säkerhetsrisker. Det finns inget som hindrar att det arbetet inleds på departement och myndigheter redan nu, som ett led i de pågående förberedelserna inför Sveriges medlemskap.

Niklas Bremberg

Niklas Bremberg är docent i statsvetenskap vid Stockholms universitet och seniorforskare vid Utrikespolitiska institutet (UI). Han är också associerad forskare till SIPRI:s klimatriskprogram. Han forskar om internationellt samarbete om klimatsäkerhet och leder forskningsprojektet Anticipating the future: humanitarian aid in a changing climate.”

Redaktör: Johan Schaar