ANALYS Japans arme, flygvapen och flotta hör till världens modernaste och mest avancerade. Försvarsanslagen ökar kraftigt, och landet spenderar mer på sina militära styrkor än även de flesta andra industrialiserade länder. Japan har åter blivit en militär stormakt där pacifismen tillhör det förgångna.
Japans regering har nu 2023 vidtagit åtgärder som kommer att göra det möjligt att exportera militärutrustning, vilket kan ses som ett häpnadsväckande steg för ett land vars grundlag i princip skall vara pacifistisk och förbjuder all militär verksamhet som inte är direkt försvar av det egna landet. Å andra sidan har Japan vad som eufemistiskt kallas just ”självförsvarsstyrkor” — armé, flygvapen och flotta — som uppgår till 250 000 reguljära män och kvinnor understödda av 50 000 reservister. De är utrustade med en arsenal som är en världens modernaste och mest avancerade. Det mesta är importerat från USA, men en stor del av teknologin och även stridsvagnarna är egentillverkade.
Det är tydligt att mycket har hänt sedan grundlagen antogs 1947 vid en tidpunkt då USA och dess allierade ville se ett demilitariserat Japan. Andra världskriget var över, Japan var besegrat och dess städer låg i ruiner efter intensiva amerikanska bombningar. Det var meningen att Japan inte skulle kunna resa sig militärt och på nytt föra förödande krig mot länder i östra och sydöstra Asien. Men efter andra världskriget kom det kalla kriget och i Japans närområde under åren 1950 – 53 även ett öppet krig i Korea. FN-styrkor anförda av USA stred mot det kommunistiska Nordkorea, som bakom sig hade det nyss kommunistiska Kina. Kriget slutade med att spänt eldupphöravtal — och USA ansåg sig behövde trogna allierade i regionen för att stå emot vad som uppfattades som ett kommunistiskt hot mot Asien.
Upprustningen av Japan påbörjades 1954, efter Koreakriget
1954 omorganiserades Japans små, lokala säkerhetsförband till en verklig militärapparat, som dock inte fick heta det, så det blev bara ” självförsvarsstyrkor”.
De som nu styr i Beijing kan kanske inte beskrivas som ideologiska kommunister och de försöker inte som sina föregångare exportera revolution, men Kina har blivit en stormakt som utmanar USA:s traditionella, militära herravälde i Stillahavsasien. Kina är fortfarande fienden och det återupprustade Japan är USA:s närmaste bundsförvant.
Det finns också en tredje partner, men det är inofficiell eftersom vare sig USA eller Japan har diplomatiska förbindelser men det landet: Taiwan. Enligt ett avtal som slöts med Beijing 1972 erkänner Tokyo Taiwan som en del av Kina. Så även om USA säljer vapen till den självstyrande ön utanför fastlandet väljer det japanska försvarsministeriet en mer återhållsam ansats. Ministeriet skriver i en rapport för 2021 att ”det är viktigt för Japans säkerhet och den regionala stabiliteten att situationen kring Taiwan också är stabil. Därför är det nödvändigt att vi följer vad som sker där med en känsla av kris”.
Men japanska tjänstemän har gått längre än så. Japans dåvarande vice premiärminister Taro Aso sade 2021 att ”Japan och USA måste tillsammans försvara Taiwan” om en större ”incident” inträffar i där, eftersom något sådant kunde ”hota Taiwans överlevnad”. Men andra ord, Japan och USA måste se till att Kina inte skall kunna invadera Taiwan. Och en militär invasion av Taiwan är något som ledarna i Beijing inte har uteslutit om en ”återförening” inte kan ske på fredlig väg. Japans grundlag säger visserligen att dess ”självförsvarsstyrkor” inte kan mobiliseras för krig annat än om landet utsätts för direkta angrepp. Men i händelse av en kinesisk invasion av Taiwan och en militär motreaktion från amerikansk sida är det inte otänkbart att den stora amerikanska basen på Okinawa kan angripas. Om så sker kan Japan gå in i kriget eftersom Okinawa är japanskt territorium. Så det finns kryphål i den fortfarande åtminstone officiellt pacifistiska grundlagen. 2015 infördes en nytolkning av grundlagen som gjorde det lättare för japanska styrkor att verka utomlands.
Taiwan viktigt i sig och nyckel i regionen
Sett i ett större perspektiv är Taiwan en viktig länk i den kedja av öar som skall hålla Kina stången och försvara Stillahavsasien mot vad USA, Japan och en stor del av västvärlden uppfattar som ett kinesiskt hot mot deras dominerande ställning i Stillahavsasien. Den försvarslänken sträcker sig från Hokkaido i norr till Okinawa i söder och via Taiwan till Filippinerna och vidare till de av Taiwan kontrollerade Pratasöarna samt Taiping i Sydkinesiska havet.
Meningen är även att det i händelse av en öppen konflikt i regionen ska vara möjligt att kunna ringa in Kina och förhindra en militär och politisk expansion österut och även söderut. Kina, som gör anspråk på samtliga kobbar och skär i Sydkinesiska havet, har under senare år utvidgat dessa till verkliga öar och etablerat militärbaser på några av de största. Dessa kan användas i händelse av en invasion av Taiwan, och faller Taiwan bryts den strategiskt viktiga länken i den större försvarslinjen. Kina har också etablerat nära förbindelser med de spridda önationerna i Stilla Havet, nu senast med Solomonöarna och Samoa.
Men de amerikanska och japanska ansträngningarna har inte varit utan problem. Det finns sedan länge ett lokalt motstånd mot den stora amerikanska basen på Okinawa, som befolkningen där anser inkräktar på deras liv. Samtal förekommer därför mellan Tokyo och Washington om att flytta basen från vad som i praktiken är ett tätbefolkat stadsområde till en mer avskild plats. Ett liknande problem finns i Sydkorea, där det finns stora amerikanska baser men man inte är direkt entusiastisk över att ingå i en bredare försvarsallians med den forna kolonialmakten Japan.
Fortfarande anti-japanska stämningar i Sydkorea
De anti-japanska stämningarna i Sydkorea är fortfarande starka, men något liknande finns dock inte i Taiwan, som liksom den koreanska halvön stod under japanskt styre fram till slutet av Andra världskriget.
Bidens politik styrs av vad som händer globalt, som i Stillahavsområdet
Trots dessa svårigheter har den amerikanske presidenten Joe Biden visat större intresse för Stillahavsasien och det uppfattade kinesiska hotet än vad hans företrädare Donald Trump gjorde. För Trump gällde ”Amerika först!” medan Bidens utrikespolitik är betydligt mer styrd av vad som händer globalt. Det militära och ekonomiska stödet till Ukraina är en del av den politiken och försvaret av Stillahavsasien ligger inte långt efter i strategiskt hänseende.
I Ukraina gäller det att stoppa rysk expansion västerut, i Stillahavsasien vill man förhindra en utvidgning av den kinesisk intressesfären. Det gamla kalla kriget hart ersatts av ett nytt där de en gång i tiden bittra fienderna och kommunistiska rivalerna Ryssland och Kina nu enats och blivit den demokratiska världens största motståndare.
I Ukraina är NATO USA:s viktigaste partner, i Stillahavsasien är det Japan
Nytolkning av grundlagen 2015 gjorde det lättare för japanska styrkor att verka utomlands. Redan 2009 etablerade Japan en militärbas i Djibouti på Afrikas horn, officiellt för att bekämpa somaliska pirater. Men i Djibouti finns förutom en amerikansk bas även en kinesisk.
Mer offensiv japansk försvarspolitik
För att möta de nya utmaningarna meddelade Japan i december att man kommer att öka försvarsbudgeten för 2023 till rekordhöga 550 miljarder kronor, eller en ökning med 20 procent jämfört med förra året. Enligt de gamla pacifistiska reglerna från 1954 får Japan inte spendera mer än en procent av sin BNP på försvaret, men med tanke på den japanska ekonomins storlek innebär det att Japan spenderar mer på sina militära styrkor än även de flesta andra industrialiserade länder. I budgeten ingår inköp av missiler och luftförsvarssystem liksom satsning på cybersäkerhet.
Redan 2022 konstruerade Japan två hangarfartyg, de första sedan andra världskriget. Meningen är att de skall patrullera inte bara Sydkinesiska havet utan även Indiska Oceanen, där Kina har etablerat en närvaro. Japan har sedan tidigare flera u-båtar, som också kommer att dyka upp i regionen. Det är uppenbart att Japan, som nu tagit ett steg vidare och blivit exportör av militär utrustning till länder i regionen som man vill ha på sin sida i konflikten med Kina, återigen har blivit en militär stormakt. Pacifismen tillhör det förgångna och vi kan säkert vänta oss fler reformer och initiativ som underminerar den grundlag som antogs 1947 och de stränga bestämmelserna som följde 1954 och bestämde vad de japanska ”självförsvarsstyrkorna” kan och inte kan göra.
Bertil Lintner, frilansjournalist baserad i Thailand, medverkar regelbundet i Mänsklig Säkerhet och skriver bl a för Asia Times. Författare till flera böcker om politik och utveckling i Asien.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Lämna ett svar